Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄGGLA räg3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Fröding NDikt. 35 (1894) osv.), äv. -er (Landsm. V. 5: 118 (1886), Lagerlöf BarnM 63 (1930)).
Ordformer
(räggl- 1894 osv. rägl- 1886)
Etymologi
[sv. dial. reggla, mindre trovärdigt prat, räggel, ramsa, lång berättelse; jfr nor. regle, nor. dial. regla, humoristisk ramsa av ord l. namn, humoristisk folklig berättelse l. saga med stereotypa formuleringar som återkomma flera ggr, d. dial. rægle, meningslöst prat, ramsa; av fsv. reghla (se REGEL, sbst.1); bet. utgår sannol. från ordets användning om regler i den latinska grammatiken (innehållande uppräkningar av ord o. d.)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) ramsa som ngn lärt sig att rabbla upp (utan att förstå den); jfr RAMSA, sbst. 3 (b). Inlärda rägglor som .. (skolbarnen) inte begripa. Fröding Eftersk. 2: 42 (1894, 1910).
2) = RAMSA, sbst. 4. Landsm. V. 5: 118 (1886). ”Mattias med sitt blida skägg / lockar barnen utom vägg” lyder en gammal räggla. Östergren (cit. fr. 1918).
3) (humoristisk) folklig berättelse l. saga (med stereotypa formuleringar som återkomma flera ggr); i sht i pl. I rägglor och ramsor var Blixten slängd / och visor han kunde i mängd. Fröding NDikt. 35 (1894). De där roliga rägglerna om Kockelille .. och om Gubben, som åt opp sju lass gröt och sju lass kärnmjölk. Lagerlöf BarnM 63 (1930). Östergren (1937).

 

Spalt R 3750 band 23, 1961

Webbansvarig