Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄTER rä4ter l. RETER re4ter l. (numera bl. tillf., i sht i bet. 1) RÄTIER rä4tier, m.||(ig.); best. -n; pl. =.
Ordformer
(reter (rhe-) 1857 osv. rhetier 1741—1872. räter 1871 osv. rätier (rhä-) 1835—1949)
Etymologi
[jfr t. räter, rätier, äv. rhätier, fr. rhète, rhétien; av lat. rætus, rhætus, vanl. i pl. r(h)æti (vartill lat. R(h)ætia) namn på den romerska provins där räterna bodde). — Jfr RÄT, sbst.1, RÄTISK, RÄTIZIT, RÄTO-]
SvTyHlex. 491 (1851, 1872; i sg.).
1) (om ä. förh.) (manlig) individ tillhörande en forntida folkstam (av oviss härstamning) som bodde i (delar av) nuvarande östra Schweiz, västra Österrike o. nordöstra Italien; nästan bl. i pl. (i sht sammanfattande, om denna folkstam). Rhetierne hafva ock utan all tvifvel, talt Slavonska språket. Schönström SvH 23 (1741). En hos flera gamla författare förekommande uppgift (är), att reterne voro af etruskisk stam. Böttiger 4: 181 (1857, 1869). Enligt sagan bodde Rhätus, rätiernas förste konung (i borgen Hohenrhätien). Johnson DagbSchweiz 62 (1949).
2) (†) i pl., om människor tillhörande den alpina rasen; jfr RÄTISK I. Retzius EthnolSkr. 202 (1856).
3) (mera tillf.) rätoroman; i sht i pl. (Han) tilltalar mig på romauntsch (dvs. den rätoromanska dialekt som talas i kantonen Graubünden), på räternas eget språk. Johnson DagbSchweiz 194 (1949).

 

Spalt R 3993 band 23, 1961

Webbansvarig