| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÄTTSINNE rät3~sin2e, n.; best. -et.
sinne för vad som är (moraliskt) rätt, (naturlig) förmåga att skilja mellan rätt o. orätt; rättskänsla; egenskap(en) att vara rättsinnig, rättsinnighet; rättskaffens l. rättrådigt sinnelag; rättskaffenhet, rättrådighet; jfr RÄTTS-SINNE. Wadman 2: 109 (c. 1820). Schlyter hade ett ytterst känsligt och omutligt rättsinne. Wisén i 3SAH 4: 363 (1889). Oegennytta .., rättsinne och pliktkänsla, detta är egenskaper, som tala till alla åldrar. Weibull LundLundag. 221 (1891). Wigforss Minn. 2: 223 (1951).
Spalt R 4194 band 23, 1962