| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÖSE rø3se2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en (NoraskogArk. 4: 51 (1657) osv.) ((†) -er (möjl. äv. att hänföra till sg. rös l. rösa) Schück VittA 1: 176 (i handl. fr. 1634), Tilas PVetA 1765, s. 72 (: stenröserna, best.)); äv. (o. i bet. 2 bl.) RÖS rø4s, sbst.3, n. (Schück VittA 5: 654 (i handl. fr. 1779: Stenrös) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter) r. l. f. (OPetri Tb. 139 (1526: stenrösen, sg. best.), PT 1915, nr 135 A, s. 2 (: rösar, pl.)); best. -et resp. -en; pl. = (Dybeck Runa 1842—43, 4: 42, osv.) resp. -ar (Spegel GW 92 (1685: Steen-Rösar), PT 1915, nr 135 A, s. 2) ((†) -er, se ovan); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÖSA rø3sa2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Broman Glys. 3: 26 (c. 1730: stenrösor), VLS 120 (1886: stenrösor)) ((†) -er, se ovan).
1) hop l. hög l. samling av stenar; dels om stenhop som åstadkommits av naturens krafter, dels (se särsk. a—d) om hög av stenar som sammanförts av människor (o. uppstaplats l. uppkastats); ngn gg äv. om hop av stenar som utgöra ruiner efter byggnad o. d.; jfr RÖR, sbst.4 Serenius (1741). (Fårherden) sitter med stafven i hand uppkrupen på en grafvård eller på röset af en forntida villa. Rydberg RomD 162 (1877). Skiktade utan att vara skiffrar, sönderfalla dessa gneiser (i Bohusläns skärgård) i stalp, trappgaflar, lodräta branter med rösen nedanför. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 50 (1901). Vesslor som rinna i rös. Martinson Kap 118 (1933). TurÅ 1953, s. 245 (om hög av stenar, uppkastad på platsen för ett mord). — jfr DAMM-, STEN-RÖSE m. fl. — särsk.
a) arkeol. (från forntiden härrörande) av stenar (o. jord) bestående hög som uppkastats över en (l. flera) grav(ar); äv. om en (med jord fullständigt övertäckt) hög av stenar (närmast över graven) inuti en forntida gravhög; jfr KUMMEL, sbst.3 2, RÖR, sbst.4 b. Schück VittA 1: 176 (i handl. fr. 1634). Under bronsåldern uppkastades vanligen öfver grafven antingen en jordhög eller ett endast af kullersten bildadt röse (”stenkummel”). SvH 1: 110 (1903). Ett insnitt i högen hade visat, att denna bestod av ett inre röse med fotkedja. TurÅ 1925, s. 36. Ett större jordblandat röse. Fornv. 1936, s. 66. — jfr GRAV-, KÄRN-RÖSE.
b) samling av stenar l. (cylindrisk l. mer l. mindre konisk) hög av stenar, anordnad för att markera linje l. punkt i terrängen o. d. — jfr KARTOGRAF-RÖSE. — särsk.
α) samling l. hög av stenar, avsedd att markera gränsen för jordegendom l. administrativt område o. d.; utom i fråga om riksgräns numera bl. om gränsmärke härrörande från äldre tid; jfr RÖR, sbst.4 a. NoraskogArk. 4: 51 (1657). Hörnen i gränserna mot inegorna utmärkas genom enkla, omskolade rösen. Björkman Skogssk. 300 (1868). Riksgränsen mellan Sverige och Norge utmärkes (bl. a.) .. genom inemot 300 numrerade rösen av sten. 2SvUppslB 24: 149 (1952). jfr GRÄNS-, HÖRN-, KNÄ-, KORS-, LAGMANS-, MELLAN-, RIKS-, RIKTNINGS-, RÅ-RÖSE m. fl.
β) om hög av stenar, avsedd att markera vandringsled o. d. (i fjäll). Haglund Lappl. 202 (1934). För sportändamål användas rösen för att markera fjälleder eller bergbestigningsvägar. NFSportlex. (1943).
γ) på bärgstopp: hög av stenar, avsedd att markera en bestigning (särsk. första bestigningen av en topp). TurÅ 1942, s. 369. jfr TOPP-RÖSE.
c) hop av stenar som upplockats ur åker o. dyl. o. kastats samman; äv. om långsträckt sådan stenhop utgörande begränsning (o. hägnad) kring åker o. d.; ngn gg äv. i utvidgad anv., om hägnad l. stängsel (kring åker o. d.) av annat slag (t. ex. vall av grästorv l. risgärdsgård). SamlRönLandtbr. 4: 244 (1783). SvGeogrÅb. 1928, s. 30 (i utvidgad anv.). Smärre stenar kastades på de rösen, som befunno sig efter åkerns sidor, vilket gav .. området dess karakteristiska utseende av smala, rektangulära tegar inramade av långa rösen. Gruddbo 294 (1938). ByggnArbMinn. 116 (1950). — jfr ODLINGS-RÖSE.
d) (i sht om ä. förh. i Finl. l. i trakter med finsk befolkning) om löst hoplagda (omurade) stenar som utgöra överdelen av en ugn l. täcka ett murat valv över en ugn. Borg Lemminkäinen 163 (1852). Ångan (i de finska basturna) åstadkommes på det sätt, att vatten .. hälles på det röse af upphettade stenar, hvilka ligga öfverst på ugnen. Retzius FinKran. 118 (1878). Badstuga med öppet rös. FFS 1920, nr 26, s. 3. Hämäläinen BostSkogsfinn. 109 (1945). — jfr UGNS-RÖSE.
e) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i utvidgad anv. (jfr c), om oordnad hög. Carlsson ÄlvTimm. 137 (1949; om hög av stockar).
2) (i formen rös) [jfr motsv. anv. av sv. dial. rös] (i vissa trakter) liten hög av uppstaplade torvstycken. Arbetet med de torkade torfstyckenas sammanförande i små s. k. rösar. PT 1915, nr 135 A, s. 2.
-BESKRIVNING, se B. —
-KATT. [jfr isl. hreysikǫttr, nor. dial. röys(e)katt] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vesslan Mustela erminea Lin., hermelin, lekatt; jfr rösselvessla 1, rössinkatt. Boberg Varg. 63 (1934). —
-LÄGGA, -ning. (rös- 1737 osv. röse- 1702 osv.) (i fackspr.)
1) till 1: omge (träpåle o. d. som utgör markering för ngt) med ett röse (så att den står stadigt); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Järnmalmsfyndigheten är) utmärkt med en röslagd träpåle med deri inskurna bokstäfverna IMP. PT 1901, nr 31 B, s. 2.
2) till 1 b: markera (linje l. punkt i terrängen o. d.) med röse(n); äv.: markera gränserna för (område) med rösen; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr rösa, v. 2 b. JernkA 1839, s. 338. En röslagd baslinie. TT 1903, Allm. s. 61. De fasta försöksytorna rösläggas å marken. SkogsvT 1904, s. 75. särsk.
a) till 1 b α, i fråga om gränsmärken för jordegendom l. administrativt område o. d.; utom i fråga om riksgräns numera bl. om ä. förh.; ss. vbalsbst. -ning förr äv. konkret, om handling innehållande redogörelse för hur en gräns uppgåtts o. markerats, rösläggningsinstrument. Ett transsumt af den röseläggning, som a:o 1697 .. skall vara gjorder. NoraskogArk. 4: 175 (1702). Bergv. 2: 37 (1737).
Ssg: rösläggnings-instrument. (förr) till -lägga 2 a: instrument (se d. o. 4) innehållande redogörelse för rösläggning; jfr rösnings-instrument. NoraskogArk. 4: 176 (1716). —
-MANSBLOD~02, äv. ~20. [växten förekommer på steniga ställen] bot. växten Hypericum perforatum Lin., johannesört. Lindman FanerogFl. 410 (1918). —
(1 b α) -NUMMER. (röse- 1896 osv.) (inhugget) nummer på röse som ingår i markeringen av en gräns. FFS 1896, nr 10, s. 25. —
(1 b) -PUNKT. (röse- 1763 osv.) (numera bl. tillf.) punkt som är markerad l. skall markeras med ett röse. VetAH 1763, s. 291. —
(1 d) -UGN. (i sht om ä. förh. i Finl. l. i trakter med finsk befolkning) ugn vars övre del består av löst hoplagda (omurade) kullerstenar l. av ett murat valv täckt med sådana stenar. OfferdalKArk. N II 1, s. 89 (1744).
B (utom i röse-beskrivning o. -karl numera bl. mera tillf.): (1 b α) RÖSE-BESKRIVNING. (rös- 1893. röse- 1766 osv.) (i fackspr.) beskrivning angivande beskaffenhet o. läge av de rösen som uppförts för att markera en gräns; företrädesvis i uttr. rågångs- och rösebeskrivning; numera nästan bl. om handling från ä. tid l. avskrift av sådan (framställd vid renovation). PH 8: 354 (1766). Rågångs- och rösebeskrivning. SFS 1958, s. 495 (vid renovation). —
(1 b α) -GÅNG. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) rågång markerad med rösen; förr äv. om förrättningen att gå upp en rågång o. markera den med rösen; jfr rågång, sbst.2 1, 2, rö-gång, rör-gång, sbst.2 NoraskogArk. 4: 51 (1656). Och äro bem:te torp belägne å kronones öken, innan bem:te torp sedan äro komne under hammaren efter rösegången. Därs. 79 (1678). Därs. 51 (1901). —
(1 b α) -KARL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gengångare som går igen därför att han satt röse(n) fel l. flyttat röse(n). Hagberg DödGäst. 571 (1937). —
-LÄGGA, -NUMMER, -PUNKT, se A.
RÖSIG, adj. [sv. dial. rösig, full med stenrösen, röset, oordnad] till 1.
1) (†) om bärg: som är starkt söndervittrad o. söndersprucken (o. bildar en anhopning av lösa stenar), som utgör rösbärg. En del bärgslag falla skifrige, en del hällartige, en del qvadrige och en del rösige. Wallerius Min. 153 (1747). Rinman 1: 664 (1788).
2) (i vissa trakter) om jordområde o. d.: uppfylld av stenrösen. Mörne Strandb. 1: 8 (1915). Det var ett stycke mark: rösig, oländig, trädlös. Dens. KlasK 11 (1923).
Spalt R 4561 band 23, 1962