| Publicerad 1963 | Lämna synpunkter |
SAKFÖRARE sa3k~fö2rare l. ~fœ2r-, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) person som för ngns talan inför rätta, rättegångsombud; särsk. ss. en (numera icke i officiellt spr. använd) beteckning för person som utan att vara rättsbildad yrkesmässigt biträder andra inför rätta o. utför juridiska uppdrag av annat slag; jfr dels ADVOKAT, dels SAK-DRIVARE, SAK-FÖRVALTARE. Schultze Ordb. 1240 (c. 1755). Det är .. i Svenska Lagen .. föreskrifvet, med hvilka vilkor Domstolarne äga att godkänna en Advocats eller Sakförares behandling af Rättegångsmål. PrestP 1828, 1: 351. AdrKalSthm 1921, s. 1656. (Han var) inte .. utlärd advokat utan endast sakförare. Hellström Storm 272 (1935). — jfr FATTIG-, HOVRÄTTS-, TINGS-SAKFÖRARE.
2) (i sht i vitter stil) i allmännare l. bildl. anv.: person som för ngns l. ngts talan l. som (i tal l. skrift) arbetar för l. främjar ngt l. ngns intressen o. d., talesman, förespråkare; stundom övergående i bet.: banérförare, ledare, förgrundsgestalt. SC 1: 465 (1820). Alla interessen .. böra hafva sina sakförare i nationalförsamlingen. Palmblad Norige Bih. 51 (1847). (Den man som) starkast hade framträdt såsom den yngre adelns sakförare, nemligen Johan Gyllenstierna. Carlson Hist. 2: 326 (1856). (Elin Wägner) blev yrkeskvinnans första och främsta litterära sakförare i vårt land. Martinson i 3SAH LX. 1: 24 (1949).
-TVÅNG. [jfr d. sagførertvang] jur. skyldighet för part att vid förande av sin talan anlita av staten godkänt rättsligt biträde (advokat o. d.). NLagberBetRättegOmbildn. 1884, 1: 78. —
SAKFÖRARSKAP l. SAKFÖRARESKAP, n. (numera mindre br.) till 1: verksamhet ss. sakförare l. advokat. Cavallin (1876). FinBiogrHb. 1676 (1901). —
SAKFÖRERSKA, f. (numera bl. tillf.) till (1 o.) 2: kvinnlig sakförare l. förespråkare. Östergren (1937).
Spalt S 182 band 24, 1963