| Publicerad 1963 | Lämna synpunkter |
SALIVATION sal1ivaʃω4n l. 01—, äv. -atʃ- (– – -tschón Dalin), förr äv. SALVATION, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
(i sht i fackspr.) salivavsöndring, salivflöde; särsk. om onormalt stark l. sjukligt stegrad salivavsöndring; i sht förr äv. om tillstånd som utmärkes av onormalt stark salivavsöndring (förr äv. i uttr. befinna sig i full salivation). Skörbiuggs-Feber .. med dunkande och susande för öronen, .. ansichtets upswällande, Salivation och dreglande. Lindestolpe Fross. 20 (1717). (Kvicksilver hade) utrunnit i skeppsrummet, (så) att hela besättningen befann sig i full salivation vid ankomsten. Berzelius ÅrsbVetA 1846, s. 139. Inhalation af eterångor medför .. betydande salivation. LbKir. 1: 428 (1920). Bubbelgummits värde för salivationen. SvD(B) 1950, nr 105, s. 8. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om onormalt stark salivavsöndring framkallad gm behandling med spottdrivande medel (”salivationskur”, ”spottkur”); tillstånd som utmärkes av en sådan salivavsöndring; förr äv. i sådana uttr. som göra salivation, framkalla en sådan salivavsöndring, ligga i full salivation, befinna sig i ett tillstånd som utmärkes av stark salivavsöndring av detta slag, salivation utbryter, ett tillstånd av sådan salivavsöndring inträder. Pillerna woro af mercurio på serdeles sätt præparerade och giöra iblandh salivation. CollMedP 1674, s. 11. En ordentelig Salivation utbröt, med upsväldt tandkött, stinkande andedrägt, och sårnader på flera ställen inuti munnen. Dubb ÅmVetA 1796, s. 88. (Patienten) låg i full salivation. VetAH 1814, s. 254. Hygiea 1858, s. 341. särsk. bildl. Men så mycket wi haft at göra i alle tider med Danskar, och så litet Språket därigenom blifwit förskämdt; så litet hafwe wi twärtom personligen haft at göra med Fransoser, och så otroligen har wårt Språk genom dem blifwit fördärfwadt, så at här mycken Salivation til desz upphjälpning behöfwes. Brunkman SvGr. 55 (1767).
b) (†) medicinsk kur varvid patienten behandlas med ngt spottdrivande medel (t. ex. kvicksilver), förr särsk. använd till botande av syfilis, ”salivationskur”, ”spottkur”; äv. i utvidgad anv., i fråga om behandling av djur; äv. i sådana uttr. som giva ngn en salivation l. anställa salivation på ngn l. lägga ngn i salivation, låta ngn undergå en sådan kur. (Regementsfältskären hade) gifwit honom en salivation, utan at han det ringesta deraf wiste. CollMedP 1696, s. 73. Lades fend(rik) Hundhuffwud i salvation. HH XVIII. 4: 56 (1712). Thet andra sättet til thet Veneriska Gifftets Läkeböthe, är Salivation eller Spott-Curen. Lindestolpe Frans. 69 (1713). (För att hjälpa en kalv som fått mask) anställtes på honom Salivation eller Drägel-Curen kallad, och den sålunda, at Fotlederna smordes med Mercurial-Salfwa äfwen som det sker på människjor. JOHagström (1757) i SvMerc. 2: 585. Dalin (1871).
B: (b) SALIVATIONS-HUS. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) sjukhus för behandling av könssjukdomar med spottdrivande medel; anträffat bl. i uttr. kur- och salivationshus; jfr kur-hus, sbst.1 Hjelt Medicinalv. 2: 338 (i handl. fr. 1766). Staf PolisvSthm 83 (1950; om förh. 1773). —
(a) -KUR. (salivation- 1713—1717. salivations- 1759—1898) [jfr t. salivationskur] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) medicinsk kur varvid patienten gm att kroppen tillfördes ngt salivbefrämjande ämne (särsk. kvicksilver) bringades att avsöndra rikligt med saliv, vilket tidigare antogs avlägsna skadliga ämnen ur kroppen o. bota sjukdomar (särsk. syfilis); jfr dregel-, kvicksilver-, spott-kur. Lindestolpe Frans. 111 (1713). Welander VenerSj. 38 (1898; om ä. förh.). —
(b) -PATIENT. (†) patient som undergår behandling med spottdrivande medel (”salivationskur”). HdlCollMed. 20/8 1735. —
-SYMTOM l. -SYMPTOM. (numera bl. tillf.) symtom som visar att patientens salivavsöndring börjar stegras l. som består i stark salivavsöndring. VetAH 1801, s. 23. TLäk. 1834, s. 48.
Spalt S 288 band 24, 1963