| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAMMAN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 586 f.):
(2 a, c, d) -FÖRENA, -ing. (samman- 1680—1832. tillsamman- 1640) (†) förena; åstadkomma (ngt) gm förening av olika element. Linc. (1640; under coaduno). Carlström Spinnm. 77 (1832). —
(1 b γ, 2 c, d) -FÖSA, -ning. samla l. sammanföra l. driva ihop (personer, djur, föremål) gm att fösa (på) dem, hopfösa; gm hopfösning av personer osv. bilda l. åstadkomma (ngt); äv. med saksubj. (Torstensson) tillät sig .. att i spetsen för stormningarna framdrifva .. en mängd sammanfösta Mähriska bönder. Fryxell Ber. 8: 10 (1838). Kullar sammanfösta genom något spel af naturkrafter. Atterbom Minnest. 1: 180 (1847). FoF 1930, s. 28 (med avs. på djur). särsk. bildl.
a) (†) slarvigt o. lösligt uppföra (en byggnad). Stöderne falla undan hans illa sammanfösta byggnad. Parnassen ramlar. Kellgren (SVS) 5: 167 (1788).
b) (numera bl. tillf.) (på ett slarvigt l. osystematiskt sätt) hopbringa l. samla (ngt); förr äv.: (oordentligt l. slarvigt) sätta ihop l. författa (en skrift). Kellgren (SVS) 5: 243 (1790). På åtta dagar sammanföste jag ett Babel Söderut, som i slutet af denna vecka utkommer. CFDahlgren (1825) hos Thomander TankLöj. 139. Niphus (hade) till försvar för sin filosofiskt obevisliga sats sammanföst alla möjliga grunder och sofismer. Rein Psyk. 1: 161 (1876).
Avledn.: sammanfösare, om person m.||ig., om sak r. l. m. (numera bl. tillf.)
1) person som föser samman ngt; förr äv. till -fösa b: person som sätter ihop l. skapar ngt o. d. Deraf följer .. att .. icke hvar sammanfösare af oförståndigt fras- och bildmakeri .. skall komma att passera för ett geni. Leopold 5: 139 (c. 1820).
2) om redskap för sammanfösning av ngt. Den s. k. sammanfösaren, som (vid snöröjning) forslar snön i högar. VL 1908, nr 70, s. 5. —
(2 e β) -GADDA, v., förr äv. -GADDAS, v. dep. (samman- 1632 osv. tillsamman- 1720)
I. (numera bl. tillf.) tr.: få (ngra) att sammangadda sig (se II). Jag sammangaddar flera sådana bödlar som jag. Dalin Vitt. I. 1: 12 (1739).
II. (numera i sht i vitter stil) refl.: i visst (i allm. ont, konspiratoriskt) syfte sluta sig till varandra l. sluta sig samman i en grupp l. ett band l. en liga l. sluta förbund l. göra en överenskommelse o. d.; ofta liktydigt med: sammansvärja sig, konspirera, stämpla, göra en komplott; i p. pf. pl. äv. i substantivisk anv., om personer som deltaga i en sammangaddning l. sammansvärjning. Sammangadda sig med ngn. Sammangadda sig mot ngn l. (för) att göra ngt. Dessa antagne .. hafve sig roterat och sammangaddat att öfverfalla majoren. NoraskogArk. 5: 178 (1632). Jag (fick) omsider tidning, at de tre mägtigaste Nationer hade sammangaddat sig emot Qvamiterna. Roman Holbg 250 (1746). Brutus fann bägge sina söner ibland de Sammangaddade. Bergklint MSam. 2: 271 (1792). Olof Tryggvason .. blef af sine sammangaddade fiender angripen. Svedelius Norge 85 (1866). Gubbarna i hans småländska bridgegäng hade en gång sammangaddat sig och mutat en liten lättlevande och söt uppasserska att gillra en fälla för hans dygd. Siwertz Tråd. 52 (1957). särsk. (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl., med saksubj.: ”sammansvärja sig” o. d. Allt sammangaddar sig att störa mig min roo. Düben Boileau Sat. 31 (1722). Ruin SjunknH 238 (1956).
III. (†) dep., = II slutet. Den långa tiden, den ombytliga väderleken, Ägrarnes okunnighet, alt sammangaddas att gjöra Landtvettenskapen outgrundlig. CAEhrensvärd Brev 2: 131 (1796).
Avledn. (till -gadda II): sammangaddare, m.||ig. (†) person som deltager i en sammangaddning, konspiratör. Dalin Montesquieu 189 (1755). EP 1792, nr 43, s. 2. —
(2 e β) -GADDELSE. (†) sammangaddning, sammansvärjning, konspiration. Lenæus Hübner 121 (1726). Hoffmann Förnöjs. 179 (1752). —
(2 e β) -GADDNING. (numera i sht i vitter stil) sammangaddande; konspiratorisk överenskommelse l. sammanslutning, konspiratoriskt förbund, sammansvärjning, konspiration, stämpling, komplott; äv. (numera föga br.) konkretare, om sammanfattningen av dem som delta i en sammangaddning l. sammansvärjning o. d. Linc. (1640; under conspiratio). Den som .. genom .. hemliga sammangadningar, beträdes stämpla något til Konunga-Wäldets erhållande för sig eller en annan, Ständernes fria Wahl til intrång, skal af Ständerne anses, som deras .. Wälfärds Förstörare. PH 1: 143 (1720). En utaf sammangaddningen .. skall under bikt .. bekänna hela sammanswärjningen. Ling Riksd. 63 (1817). Alla liberala tidningar i Stockholm enades om att denna gång motarbeta hans återval; jag får bekänna att det var jag som anstiftade denna sammangaddning. DN(A) 1929, nr 321, s. 6. särsk.
a) (†) samling l. sammanskockning av folk på en plats i konspiratoriskt syfte l. för bildande av en liga l. dyl. Sammangaddningar ske antingen uppenbart på Torg, på Gator och Rådhus, eller ock hemligen i Smugor och Wråar til de oskyldigas förtryck och skadeliga afsichters forthielpande. Mörk Ad. 1: 262 (1743). SPF 1814, s. 34.
b) (tillf.) bildl. En skogsdunge på Cuba är en sammangaddning af snår och taggfulla växter, omöjlig att genomtränga. Bremer NVerld. 3: 151 (1854). —
(2 c, d) -GARVA, -ning. (om ä. förh.) metall. gm garvning förena l. hopvälla (järnstänger, stångjärn); gm en sådan procedur framställa (ngt). Axlar sammangarfvade af 16 jernstänger. KrigVAH 1833, s. 103. Det sammangarfvade stångjernet. JernkA 1837, s. 216. —
-GIFTA. (samman- 1640 osv. tillsamman- 1818) [jfr fsv. saman giptas, gifta sig med varandra]
1) (†) till 1 b γ: gm giftermål samla l. förvärva (ngt); anträffat bl. med saksubj. Den ofantliga makt, som lyckan tillsammangift och hopat i Carl V:s hand. Geijer I. 1: 90 (1818).
2) (numera bl. tillf.) till 2 e α: förena (ngra) i äktenskap; sammanviga; arrangera l. stifta äktenskap mellan (ngra), gifta ihop. Linc. (1640; under vulgo). Barn och öfvermagar skulle presterna icke sammangifta. Järta 1: 290 (1832). Östergren (1937). —
(2 c) -GIGA, v., -ning. (numera mindre br.) sjöt. medelst gigtåg sammandraga (segel). Lagerlöf HomOd. 200 (1908). —
(2 e α) -GIVA, v. [fsv. saman giva; jfr d. sammengive, t. zusammengeben] (†)
1) förena (ngra) i äktenskap; sammanviga; äv. i pass. med intr. bet. o. ss. refl. (äv. i uttr. sammangiva sig till äktenskap): ingå äktenskap, gifta sig, giftas. Falck Und. 155 a (1558). De som wilja sammangifwas, skola fliteligen Examineras in doctrina Catechetica, och intet förr tillåtas än de kunna sina Christendoms-stycken. Wallquist EcclSaml. 1—4: 267 (c. 1645). Ingen prest må fördenskull några medh hwar annan sammangifwa, som på båda sidor sitt frijwilliga iaa och samtyckio icke der till säija och gifwa. KOF II. 2: 132 (c. 1655). Then ene .. (av Darius’ döttrar) hwilken hade sigh medh then nyligen afledne Hephæstion til Echtenskap sammangifwit. Sylvius Curtius 715 (1682). OKolmodin (1731) i 3SAH 15: 343 (refl.).
2) i uttr. sammangiva sina hjärtan l. sitt älska, ge varandra sina hjärtan resp. sin kärlek l. dyl. När såm ett sådant par sitt ällska sammanger. LejonkDr. 62 (1689). Såta Wänner som i dag, / Efter Himlens välbehag / Edra hiertan sammangifwen. Brenner Dikt. 1: 70 (1702, 1713). —
-GJUTA, v., -ning. (samman- 1640 osv. tillsamman- 1851) [fsv. saman giuta]
1) (numera bl. ngn gg i vitter stil) till 2 c, i anv. motsv. gjuta, v. 1: låta (vätska från olika kärl l. vätskesamlingar) rinna så att den resp. de förenas l. blandas; hälla l. slå samman; äv. om vattendrag, sjöar o. d., dels i uttr. sammangjuta sitt vatten, dels refl.: förena sina vattenmassor, flyta samman. Linc. (1640; under confundo). Se der den sjö, det haf, som Stockholms stränder skölja, / och sammangjuta sig i en och samma bölja. Wetterstedt Sthm 1: 53 (1823). (Floderna ha) sammangjutit sitt vatten till en enda ström. Carlstedt Her. 3: 106 (1833). särsk.
a) i uttr. med ngns tårar sammangjuta sina, förena sig med ngn i gråt l. sorg, deltaga i ngns sorg. Omkring din (dvs. K. XIV J:s) son de (dvs. ”Sveas barn”) sig nu sonligt sluta, / De med hans tårar sina sammangjuta. Böttiger 1: 158 (1844, 1856).
b) (†) oeg. l. bildl., betecknande att man låter penningmedel från olika håll inflyta i en fond. Insatserne (i en viss föreslagen ränteförsäkringsanstalt) sammangjutas i en särskilt fond, som kallas Insatsfonden. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 297 (1854).
c) (†) bildl., i anv. motsv. gjuta, v. 1 b β; dels i uttr. sammangjuta hjärtats känslor i ngt, ge ett (samlat) uttryck för sina känslor i ngt; dels refl., om olika personer, i uttr. sammangjuta sig i en känsla, förena sig i (o. ge ett gemensamt uttryck för) en känsla. Bland dessa vexlande scener, på denna vandrande jord, .. kunde två varelser sammangjuta sig i en lycksalig känsla och uttala ordet: för evigt! Bremer Nina 669 (1835). ”Gud! Arve — är det du!” Gabriellas röst sammangöt hela hjertats öfversvallande känslor i dessa ord. Carlén Rosen 749 (1842).
a) till 2 a, d: gm gjutningsprocedur förena (olika föremål l. delar av ngt); gjuta (olika föremål, särsk. tryckerityper) så att de hänga samman, gjuta i en svit; gm en sådan procedur framställa (ngt). Almroth Karmarsch 445 (1839). Sammangjutna typer. Elge BoktrK 8 (1915). Att i stilförrådet låta .. ofta förekommande ord, stavelser, prefixer och ändelser förefinnas sammangjutna. Bjurman 3Statsm. 26 (1935).
b) till 2 c, d: gm gjutningsprocedur sammansmälta (olika material); gm omgjutning smälta samman (olika föremål); gm en sådan procedur framställa (ämne l. föremål). Weste FörslSAOB (c. 1815). Vid blotta sammangjutningar af metallerna blandas de i smältning ungefär som bränvin och vatten, och stelna tillsamman. Berzelius Kemi 2: 37 (1822). Beslagen (till en byffé) i sammangjutet jern och koppar. SDS 1904, nr 130, s. 4. Dessa (två klockor) sammangötos enligt 1771 års visit.-prot. år 1755 till en enda. JmtFmT 7: 163 (1921). särsk.
α) (†) oeg., i fråga om en process varigm olika ämnen sammansmälta till en homogen massa i ett fossil. Ett sammangjutet fossil. FKM 4: 27 (1815). Den i fossilets sammangjutning ingående kolsyrade kalken. VetAH 1820, s. 104.
β) i bild; jfr c. Horden sammangöts i samhällsform en dag, / En lag för segrarn skrefs, som ej var svärdets lag. Valerius 1: 14 (1806). Cygnæus 7: 79 (1884).
c) i bildl. anv. av a l. b (jfr b β): åstadkomma en förening av (olika element l. företeelser); förena, förbinda, hopkoppla; sammanfoga; äv.: bilda l. skapa (ngt) gm förening av olika element; numera bl. (i vitter stil) i anv. med jämförelsevis nära anslutning till ordets eg. anv., med tanke på en mer l. mindre intim förening av olika element till ngt homogent l. likformigt l. en enhet o. d.: sammansmälta, hopsvetsa o. d.; äv. med saksubj.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om det förenade l. sammansmälta. Ett Fruentimber .. samman[gju]tit af galla och egenkärlek. Kellgren (SVS) 6: 9 (1770). At sammangjuta de Nordiska nationerna til et folk. Tegnér FilosEstetSkr. 152 (1801). Är der väl två naturer hos denne gubbe, en vis och en narr, sammangjutna till ett? Wetterbergh Altart. 205 (1848). Här kan .. icke skarpt nog betonas, att det är med väl sammangjutna .. truppförband .. som man slår motståndaren. Hedin 2Varn. 73 (1914). Praktfullt uppställda och väl sammangjutna med landskapet bilda .. (stenkorsen) ett välkommet .. avbrott mot horisontens raka linje. ActaOel. 4: 27 (1931). Framställningen utgör inte en sammangjuten enhet utan är en sammanställning av tre, tämligen fristående undersökningar. HT 1953, s. 80. särsk.
α) (numera knappast br.) med avs. på personer: (intimt) förena med l. knyta till varandra. Snart med Fadren sammangjuten, / Skall du Gud i Gudi jubla. Thomander 2: 612 (1828). Men med dem, som dit (dvs. till hans umgängeskrets) hörde, var han så mycket innerligare sammangjuten. Nyblom i 2SAH 57: 163 (1880).
β) (numera knappast br.) refl., med saksubj.: förena sig (i en mer l. mindre intim förening), sammansmälta. Stenhammar 305 (1798). Det glänsande hafvet, hvilket längst borta, omärkbart för ögat, sammangöt sig med det lika lysande himlahvalfvet. Snellman Gift. 2: 14 (1842). Frankrikes folk utgör en af ganska olikartade beståndsdelar sammansatt massa, men dessa beståndsdelar hafva under tidernas lopp sammangjutit sig med hvarandra. Svedelius Statsk. 2: 143 (1868).
Ssg: sammangjutnings-fog, r. l. m. l. f. tekn. till -gjuta 2 a: fog uppkommen vid sammangjutning av olika föremål l. delar av ett föremål. Löfgren TenngjH I. 2: 11 (1933). —
-GNIDA, -ning.
1) (tillf.) till 1 b γ, motsv. gnida I 3: gm gnidighet l. snålande hopsamla (ngt). Österling Fränd. 2: 39 (1916).
a) (†) till 2 b, ss. vbalsbst. -ning, friktion. Triewald Förel. 1: 265 (1728, 1735). Marmontel Inc. 1: 197 (1795).
b) (numera bl. tillf.) till 2 c: gm knådande o. d. hopblanda (olika ingredienser). Montell Frun 27 (1898). —
(2 a, c) -GRENAD, p. adj. (†) som har hopflätade grenar, sammanväxt o. d. JGOxenstierna 5: 200 (c. 1817). Strinnholm i 2SAH 19: 177 (1838; bildl.). —
(2 a, c) -GRIPA. [fsv. saman gripa]
1) (mera tillf.) intr., om olika föremål: gripa in i varandra (så att de hänga samman). Ju längre fibrerna (i pappersmassan) äro, desto mer sammangripa de sinsemellan. NordBoktrK 1909, s. 300.
2) (i utpräglat skriftspr.) tr., bildl.: sammanföra l. samla l. sammanfatta (olika företeelser). Larsson PoesLog. 65 (1899). Det är gott och väl att kunna sammangripa ett flertal fenomen under en och samma term. Lundagård 1956, nr 2, s. 16. —
(2 a, c) -GRO, v., -ende, -ning. [fsv. saman groa] (numera bl. mera tillf.) om olika föremål: växa fast vid varandra, växa ut så att utrymmet dem emellan utfylles; om öppning l. yta o. d.: helt utfyllas med något växande, växa ihop, växa l. gro igen; äv. oeg., om fast förening av föremål, åstadkommen av fast materia som bildas mellan föremålen, l. bildl., om intim förening l. sammansmältning av olika element. LLaurentii Nyåhrspr. B 2 b (1618). Konung Jorams sår mäst woro sammangrodde; / Som Syrers pilar giordt. Kolmodin QvSp. 1: 515 (1732). När dessa suturer i de fullwäxtas hufwudskålar så sammangro, at de liksom förswinna. Acrel Sår 79 (1745). Man bör akta sig, att icke något af luten kommer mellan flaskans hals och proppen, emedan de mattslipade glasytorna lättare anfrätas af luten och sammangro, så att det blir omöjligt att upptaga proppen. Åkerman KemTechn. 1: 423 (1832). Frambenen .. (hos sälen) äro likasom sammangrodda till en .. skifwa. Holmström Ström NatLb. 1: 57 (1851). Granön .. nu sammangrodd med Hertsön, Björkön ock Mulön. Landsm. VI. 3: 21 (1887). Larsson Psyk. 48 (1910; bildl.). —
(2 c) -GRUPPERA, -ing. sammanföra (olika föremål o. d.) i l. till en grupp l. grupper, gruppera ihop. JournSvL 1798, s. 150. TurÅ 1949, s. 56. —
(2 b) -GRÄNSA. (samman- 1626—1823. tillsamman- 1699—1729) [jfr t. zusammengrenzen] (†) gränsa intill varandra. Schroderus Liv. 833 (1626). I norr sammangränsade .. (Benjamins) canton med Ephraim vid Bethel. Palmblad Palæst. 17 (1823). särsk. bildl., i p. pr.: närbesläktad, närstående. Dessa sammangränsande natursprodukter (dvs. zoofyter o. alger). VetAH 1814, s. 34. —
(2 c, d) -GRÖTA, -ning. (†) sätta ihop (ngt) på ett rörigt l. ”grötigt” sätt. (Orgelverket är) altför mycket ihop trängt, och så till sägande, sammangrötat. Hof UnderrOrgew. 8 (1770). särsk. med avs. på skrift. Bort hwad Galener sammangröta, / Fast än det är Latinskt och qwickt. Dalin Vitt. 6: 301 (1761). —
(2 c) -GUSKA, -ning. tekn. gm guskning sammanpressa (pappersark, lager av pappersmassa o. d.). UB 1: 470 (1873). —
(2 c, d) -GYTTRA, -ing. (samman- 1674 osv. tillsamman- 1674)
1) (numera föga br.) komma (partiklar l. korn l. beståndsdelar i en massa) l. partiklarna l. kornen l. beståndsdelarna i (en massa) att samlas samt packas samman o. bilda en mer l. mindre fast förening l. kompakt massa (med tät struktur) l. fasta klumpar l. kroppar o. d.; agglomerera; förr särsk. om bildning av gyttja o. d. gm uppslamning; företrädesvis i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are), om den gm partiklarnas förening åstadkomna formationen l. massan; i vissa fall svårt att skilja från 2. VetAH 1743, s. 83. Rinman 1: 204 (1788: sammangyttring; konkret). En sammangyttrad äfja. Linnerhielm 2Br. 31 (1803, 1806). Fettet förekommer .. (i råmjölken) sammangyttradt till under förstoringsglaset synliga flockar. Grotenfelt Mjölkh. 10 (1886). Efter 3 à 4 timmars blåsning fanns järnet uti ugnsstället reduceradt och sammangyttradt till en färska eller klimp. NoraskogArk. 5: 79 (1904). Auerbach (1913).
2) (eg. gm något bindemedel) hopfoga (olika föremål l. ämnen) till ett sammanhängande helt; uppbygga l. skapa (ngt) gm att (på ett sådant sätt) hopfoga olika föremål l. ämnen; särsk. i pass. o. ss. refl.: uppbyggas l. skapas l. bli till på ett sådant sätt; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are), om den gm hopfogningen åstadkomna bildningen; numera bl. tillf., i anv. med anslutning till 3; jfr 1. Huruledes fostret vthi Moderlijfwet formeras och tilsammangiuttras. Sylvius Mornay 155 (1674); jfr 1. Uti hörnet af lustgården var upsatt liksom et litet altare af sammangyttrade stenar. Osbeck Resa 251 (1751, 1757). At detta Templets prakt, med mera, / Tilfälligtvis af sand och lera / Sig sammangyttrat sten på sten. Bellman Gell. 7 (1793). Ett tjockt och massivt lager, hufvudsakligen bestående af sammangyttrade Encrinit- och Corallfragmenter, med kalk förenade. Hisinger Ant. 5: 145 (1831); jfr 1. Tills .. (ostronen) i tusental bilda vad man kallar ostronbankar eller klippartade sammangyttringar. Wrangel Forskn. 316 (1917).
3) tränga samman l. sammanföra l. samla (levande varelser l. föremål) i en gyttrig anhopning; äv. refl.; företrädesvis i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ande o. -ing; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are): gyttrig anhopning, gytter, virrvarr o. d. (Det) tjenar .. till intet att sammangyttra gårdarna i en massa, när man har tillräckligt utrymme. Læstadius 1Journ. 10 (1831). Benen voro krökta och uppdragna ända till öronen, så att kroppen utgjorde blott en sammangyttring af lemmar och bål, i hvilken hufvudet satt långt nedsjunket. Roos Helgsm. 1: 150 (1896). Bostadshyrans stegring tvingar arbetarne att sammangyttra sig i eländiga kyffen. Schauman o. Christierson Gide 582 (1899). Industribefolkningens starka tillväxt och sammangyttrande på relativt små arealer (i England o. Tyskland). SvGeogrÅb. 1939, s. 134.
4) bildl.
a) föra samman l. samla l. sammanställa l. hopa (olika ting) i en jämförelsevis koncentrerad anhopning, utan system l. ordning l. huller om buller l. i en röra; företrädesvis i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ande o. -ing; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are), om vad som hopats; numera bl. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till 3. Lagerbring 1Hist. 1: 222 (1769). Sammangyttrade uppträden af krigslyckans ostadighet. Lehnberg i 1SAH 2: 295 (1788). (Ch. Rollins historiska författarverksamhet) är en oerhörd kompilation af fakta och fabler, sammangyttrad, utan stor urskillning. Leopold 5: 423 (1794). Österrikiska monarkien är en sammangyttring af slaviska, romaniska och germaniska folkstammar. Snellman Tyskl. 59 (1842). En oren sammangyttring af alla möjliga läror och åsigter. Rudin 1Evigh. 2: 381 (1870, 1878). (Regeringen) vill genomföra en hel sammangyttring av avtalslagar. Förbundet 1911, nr 1, s. 3.
b) (†) med saksubj.: ge upphov till l. uppväcka (ngt) l. dyl. Ei räkna mig för en vtaf the slemma Döttrar, / Som älska sådan dryck (dvs. vin), som wällust samman-göttrar. Kolmodin QvSp. 1: 354 (1732). —
-GÅ, -ende. (samman- 1626 osv. tillsamman- 1640) [fsv. saman ganga]
1) (numera knappast br.) till 1 b β, om personer: gå l. bege sig till en plats för att där sammanträffa. At nogha ransakning .. hållas måtte om them, som sammangångne äre .. til at .. bedrijfwa sådana skam och last (dvs. firandet av hemliga Bacchusfester). Schroderus Liv. 690 (1626); jfr 5. The oense .. (måste) genom från bägge parterne sammangåendes oc vnderhandlandes .. medlare föreenas. Schroderus Comenius 911 (1639). Schultze Ordb. 1450 (c. 1755).
2) (†) till 1 b β, 2 b slutet, om personer: sammandrabba (i strid). Thet första dust the samman ginghe, / så ginge te (osv.). Visb. 1: 131 (c. 1620). The Romare wordo .. sårade och slagne vthaff them, medh hwilke the sammangingo. Schroderus Liv. 870 (1626).
3) till 2 b, c, om olika föremål l. ämnen l. delar av ett föremål o. d.
a) (utom i Finl. numera föga br.) gm förflyttning l. någon fysisk process (t. ex. tillväxt, läkning, tillfrysning) förenas l. smälta samman till ett sammanhängande helt l. dyl. Suturen (mellan ett par av huvudskålsbenen på en sårad soldat) var på 5:te dagen ej mera sammangången än i början. Acrel Chir. 15 (1759). Som tusen vågor sammangå / Kring Finlands bygd i gördel blå, / Så mötas hjertan (osv.). Topelius NBlad 19 (1864, 1870). särsk.
α) oeg., om ljud(beteckningar): sammansmälta. (Vissa grekiska konsonanter kunna) sammangå med σ till dubbelbokstafwen ψ eller ξ. Almqvist GrSpr. 143 (1837).
β) (†) i uttr. sammangå av (olika enheter), bildas gm förening av (olika enheter). Alla naturliga ting, som af sådane atomi eller originala grand äro sammangångne. Triewald PVetA 1740, s. 6.
b) (numera i sht i Finl., mindre br.) ha en sådan (ut)sträckning l. utbredning att de förenas l. äro förenade i en viss punkt l. en viss del av l. hela sin (ut)sträckning resp. utbredning, löpa l. falla l. flyta samman. Tersmeden Mem. 2: 262 (1736). Från detta nät (som bildas av hårrörskärlen) uppstå .. små vener, vilka sammangå till större stammar. SvSpörsm. 10: 8 (1893). Alpernas hvita kammar sammangå med molnen. Strindberg Inf. 193 (1897). Djupfläckarna .. (på gråsiskeägg) kunna ibland vara skyigt sammangångna, som kalott eller krans. Rosenius SvFågl. 2: 44 (1921).
4) (numera i sht i Finl., i utpräglat skriftspr.) i bildl. anv. av 1 o. 3, om olika företeelser l. element: samlas l. mötas (på en plats, i en punkt); hopa sig; stöta samman, sammanstråla, sammanlöpa (se d. o. 3); inträffa samtidigt; bli till l. vara ett, sammanfalla; förena sig o. d. CJLAlmqvist i Hermes 1821, 2: 189. (Det tunga rytteriet skall) verka i förenad massa, der alla enskilde ryttares krafter sammangå i en gemensam och samtidig stöt. Hazelius Förel. 371 (1839); jfr 5. Vilja och psykisk värksamhet sammangå till i det närmaste synonyma begrepp för Wundt. Vannérus WundtPsyk. 42 (1896). I den finska rörelsen .. sammangick språkfrågan med det sociala momentet. Estlander 11Årt. 2: 35 (1921).
5) till 4: uppträda o. handla gemensamt, samarbeta; göra gemensam sak; jfr sam-gå 1. KalSvFolkskV 1904, s. 197. När det visade sig, att Phipps och Frick voro villiga att sammangå med bröderna Moore, höjde Carnegie optionspriset till 1,170,000. Sanden StålRom. 153 (1929).
6) till 8.
a) (numera i sht i Finl., föga br.) i uttr. sammangå med ngn, om person: i ett l. annat avseende befinna sig i samma predikament som l. överensstämma med l. vara lik ngn. Vi alla, som känt lyckan af att någon gång .. (vid läsning av skönlitteratur) sammangå med barnen, vi låta ej förvilla oss (av klander från dem som anse sådan litteratur alltför ”lättsmält” för skolan). Vasenius UndSpr. 73 (1894). Vi (se) .. huru .. (Topelius) anser känslor och stämningar, i hvilka han sammangår med andra, lika viktiga som de sidor af karaktären, hvilka gälla honom själf. Dens. Top. 2: 295 (1914).
b) (numera i sht i Finl., i utpräglat skriftspr.) i uttr. sammangå med ngt, om sak: vara förenlig l. passa samman l. överensstämma med ngt. Med halfsteget bakåt sammangår den betygande åtbörden mycket väl (i ”estetisk gymnastik”). Verd. 1892, s. 65. Den knappa personkarakteristiken, som så väl sammangår med sägenstämningen (i A. Mörnes roman ”Inför havets anlete”). Kihlman NordProf. 385 (1921). Furuhjelm StigOron 126 (1935). —
-GÅNG. [fsv. samangangher, sammandrabbning] (†)
1) till 1 b α.
a) umgänge; samliv o. d. Jagh haffwer thz nu alt begrundat / Huadh wij skulle haffwa för samman gång, / Måtte wij leffwa i åren mång. Rondeletius 30 (1614). Twänne .. (äkta makar), som willja skiljas åth, emädan de nu på en tijdh en elack sammangångh haft hafwa, och kunna eij förlijkas. VDAkt. 1671, nr 23.
b) könsumgänge, samlag; (djurs) parning. 2SthmTb. 7: 188 (1586). (Man säger) att wij i förtijdh någenn oloflig sammangång haft, efter wij med wigningen så hastade. LWivallius (c. 1632) hos Schück Wivallius 1: 113. Hos .. (insekterna), som hos alla andra kreatur är det Hannarne, som låcka Honorna .. till sammangång. De Geer PVetA 1754, s. 6. Cederström Fiskodl. 118 (1857; om fiskars lek). jfr äktenskaps-sammangång.
2) till 1 b β: handlingen att gå l. bege sig till en plats för ett sammanträffande l. möte; sammanträffande, möte. 3SthmTb. 3: 29 (1600). (Ryktet gick i Kartago, att) En fremmande Man ifrå Tyro .. wore kommen .., hwilken medh somblighe vthaff Borgarskapet höllo heemlighit samtaal och samangång. Schroderus Liv. 514 (1626). Klagades öfver oanständigt utelöpande och sammangång under sommarnätterna af ungdom och tjänstefolk. SDS 1907, nr 100 A, s. 4 (1778).
3) till 1 b β, 2 b slutet: fientlig sammanstötning, sammandrabbning, strid o. d. Blef ther tå een ganska hårdh sammangångh. LPetri Kr. 23 (1559). Reenhielm OTryggw. 153 (1691).
4) till 1 b, 2 c: konjunktion (se d. o. 2); jfr -lopp 3, -möte o. sammankomst 5. Eichstadius Alm. 1643, Progn. s. 2 b.
5) till 2 c, i uttr. ha sammangång, om olika vattensamlingar: stå i förbindelse med varandra. KFÅb. 1913, s. 207 (1711). —
(1 a α, b α) -GÄNGELSE, r. l. f. [med avs. på senare ssgsleden jfr begängelse, förgängelse, umgängelse] om (djurs) parning. Lindestolpe Matk. 72 (1714). —
-GÖRA, v. (samman- 1537—1800. tillsammans- 1679) [fsv. saman göra, sammanskjuta] (†)
1) till 1 b γ, 4: gm sammanskott erlägga l. utgöra l. hopsamla l. insamla, sammanskjuta. At sammen göre gerdt. RA I. 1: 217 (1537). (Drottning Margareta) belägger .. Rijksens Inbyggiare medh een mächta stoor Summa, hwilken the til Gottlands Löszn skulle sammangöra. Sylvius EOlai 382 (1678). Brunne .. up een stoor hoop Spån och Bräder, som försambl(ingen) sammangiordt, till att reparera kiyrckian mz. VDAkt. 1717, nr 138.
2) till 2 d.
a) sätta ihop (ngt) av olika beståndsdelar; sy l. lappa ihop o. d. Wagnen har Hiwl, sammangiorde aff Naafwet, 12 Hiwlseekrar, 6 Hiwlslötar, och äfwen så månge beslagh. Schroderus Comenius 457 (1639). En Husare klädning bestående af nÿ Päls sammangiordt af .. gamla Page Råckar. KlädkamRSthm 1753 A, s. 406.
3) till 2 d, 4: (tillsammans) göra upp (en plan l. ett förslag o. d.). CAEhrensvärd Brev 2: 180 (1797). Jag ser af ditt Bref att omsider åsnorne (dvs. vissa personer) sammangjort en plan. Därs. 386 (1800). —
(1 a, 2 c, 7) -HACKA, v., -ning. hacka (olika ingredienser) tillsammans l. på en gång; gm sådan hackning blanda (olika ingredienser). 2 marker sammanhackat kiött och fläsk. Warg 168 (1755). Collin Husläk. 1: 154 (1858). —
(2 a) -HAKA, v., -ning.
1) tr.: fästa (olika föremål) vid varandra med hakar l. gm hakning; äv. med saksubj.; äv. (numera bl. tillf.) bildl. (jfr 2). Bland flera kärleks slag är det som äckta Makar, / Med liufwa fästeband, til et så sammanhakar, / At (osv.). Kolmodin QvSp. 2: 457 (1750). Sammanhakade skepp. 1VittAH 4: 268 (1783). Mensklig odling är en fortgående kedja; den närvarande länken är alltid sammanhakad med en föregående. Tegnér (WB) 4: 111 (1824). Heidenstam Alienus 1: 167 (1892; bildl.).
2) (†) abs. l. intr., bildl., i uttr. sammanhaka med ngn på kvantsvis i strid, inlåta sig i en skenstrid med ngn. Joab skulle nu, så snart han (dvs. Uria) kom tilbaka, / Med fienden i strid på qwansvis sammanhaka. Kolmodin QvSp. 1: 427 (1732). —
(2 a, c, d) -HAMRA. [fsv. saman hambra] (tillf.) smida ihop; särsk. bildl., med avs. på vers. Hur .. (A. F. Skjöldebrand) kunnat sammanhamra sina skrofliga hexameter, är och förblifver .. en gåta. CGvBrinkman (1830) hos Wrangel BrinkmTegn. 244. —
-HANDLA. (†)
2) till 4 a: överlägga med varandra, underhandla, talas vid l. dyl. (Jag) hörde .. et Liud, lijk några sammanhandla. Lucidor (SVS) 303 (1673).
Spalt S 639 band 24, 1964