| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAMMAN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 586 f.):
-KOPPLA, -ing. (samman- 1658 osv. tillsammans- 1740)
1) till 2 a: gm koppling (se d. o. samt koppla 1) sammanfoga l. förbinda l. förena (olika personer l. djur l. föremål l. delar av ett föremål), koppla ihop; äv. med saksubj. Lind (1749; under ankoppelung). (Torgny Lagman) lät upställa hela rotar af hästar och tjurar främst i spetsen på hären. Desse woro med ok sammankoplade. Lagerbring 1Hist. 1: 286 (1769). Att sammankoppla galvaniska ledningstrådar. SvT 1852, nr 209, s. 1. Själfva sammankopplingen (av lokomotivet o. tendern) sker förmedelst den starka dragstången .., som med sina ändar omfattar de båda kopplingsbultarne. Lundberg Lok. 101 (1902). Stolarna kunna .. med en enkel anordning sammankopplas till stabila bänkrader. Form 1946, Omsl. s. 49. särsk.
a) mer l. mindre oeg., om förenande l. förbindande (på annat sätt än gm koppling i eg. mening) av olika föremål gm en förbindelse som har mer l. mindre klart materiell l. fysisk karaktär. (Till en byggnads plastiska utsmyckning hör) Grocepe eller tilsammans cuplade Bilder. Carlberg SthmArchitCont. E 2 a (1740). Man har funnit, att druvsockermolekylerna vid sammankopplandet binda varandra den ena efter den andra i en lång kedja. Bolin KemVerkst. 143 (1942).
b) bildl., i fråga om en förening som icke är av fysiskt l. materiellt slag: sammanbinda (se d. o. I 8), sammanfoga (se d. o. I 5), förena, förbinda, förknippa. Järta 2: 589 (1833). Ej längesedan sågo vi huru det gick med det sammankopplade Belgien och Holland. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 285 (c. 1860). Organisatorisk sammankoppling av fackförening och partiförening. Höglund Branting 1: 198 (1928). särsk.
α) (ngt vard.) om förenande av olika personer till ett par o. d. (särsk. fästepar l. äkta par); äv. med obj. betecknande par o. d. Benedictsson Peng. 255 (1885). Det sista paret som den heta sommaren sammankopplat. Krusenstjerna Fatt. 4: 138 (1938).
β) om förbindande l. samordning l. kombinerande av olika handlingar l. företeelser l. tillstånd l. förhållanden l. ngts förbindande l. förknippande med vissa omständigheter l. förhållanden; jfr sammanbinda I 8 e. Den olycksbringande sammankopplingen af denna fråga (dvs. grundräntefrågan) med försvarsfrågan. NDA 1877, nr 4, s. 2. Sammankopplingen av medicinen med kyrkan hade naturligtvis till följd att (osv.). Tigerstedt MedUtv. 1: 115 (1923). Det må slutligen ännu en gång framhållas att sammankopplandet av miniatyrbåtyxor med brandgravskick ännu så länge är en hypotes. Fornv. 1953, s. 81.
γ) (†) i uttr. sammankoppla ngn vid ngt, likna l. jämställa ngn med ngt. Af vördnad för den lärda att ej Samman-koppla honom vid Pysslingen .. vill jag intet förlikna Menniskjan och eder alla vid flädermusen. CAEhrensvärd Brev 2: 34 (1795).
3) (†) till 2 d.
a) knyta l. binda ihop l. tillverka (trollknut). (Den för häxeri anklagade kvinnan har) bekiendt, att hon sielf sammankåplade then troldommen som Segret blef siuck aff, och vthj samma förgerningz knuta hafuer warit solfuatråd och harebhen af Biergahara. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 449 (i handl. fr. 1618).
b) sätta ihop (skrivelse) l. dyl. (Jag) tuiflar .. om det breeff som .. (vid sammanträdet) privatim sammankuplades, är E:rs .. Excellence tillhandakomit? MGyllenstolpe (1658) i BraheBrevväxl. II. 1: 101.
4) (†) till 2 e β, refl.: sammansluta l. sammangadda sig (i ond avsikt l. konspiratoriskt syfte), konspirera l. stämpla tillsammans; jfr koppla 2. Sedhan dee sigh uppå thet häfftigeste, emot migh, hafwa samman kopplat, rootat och förbundet. VDAkt. 1659, nr 282. I fiohl .. vore några soldater, som sig till röfvande sammankoblade. VDAkt. 1699, nr 236. Isogæus Segersk. 1248 (c. 1700). —
(2 a, e α) -KOPULERA. (numera knappast br.) förena; särsk.: förena (man o. kvinna) i äktenskap. Är jag väl ej at gratulera, / Som, med en brud af denna art, / Får (ödet vare ära) snart / Mig lyckligt sammancopulera! Lenngren (SVS) 1: 390 (1790). Deras själar äro genom dagliga umgänget så samman-kopulerade att de hålla enigt ihop i flock så tätt som vildgäss. Hagberg Shaksp. 3: 367 (1848). —
(1 b γ) -KRAFSA, -ning. gm krafsande o. skrapande o. d. hopsamla, krafsa l. skrapa ihop; äv. (numera föga br.) i allmännare l. oeg. anv.: samla l. rafsa ihop (ngt, särsk. trupp l. ägodelar). RP 8: 154 (1640). (Det är) fåfängt .. och onyttigt .. myckit försambla och sammankraffsa vthi thenna Werldene. ACanuti ESkytte A 4 b (1642). Denna Krigshär bestod af Tjugo Tusende Tigrar, alla gamla Soldater, förutan twå Regementer, som nyligen blifwit wärfde. En sådan sammankrafsad myckenhet syntes väl stor, men (osv.). Roman Holbg 231 (1746). Baktassarna (av den dödade haren) hade .. (lodjuret) lämnat kvar och grävt ner i snön, eller rättare sagt täckt med sammankrafsad snö. Munsterhjelm Öd. 23 (1935). —
(2 c, 3) -KRAMA, -ning. (samman- 1814 osv. tillsamman- 1640) krama (ngt) så att det pressas samman till en klump l. dyl. l. deformeras o. tryckes ihop, krama ihop. Linc. (1640; under cogo). Denne Blandaska, uti en klimp sammankramad. Rinman 1: 441 (1788). Då .. (Johan Gyllenstierna) på lek sammankramade en tung silfverbägare. Beskow i 2SAH 30: 152 (1857). —
(1 b γ) -KRATTA, v., -ning. gm krattande l. medelst kratta hopsamla; äv. (numera föga br.) oeg.: rafsa ihop. Linc. (1640; under consarrio). SKN 1843, s. 164 (oeg.). —
(2 a, c) -KRISTALLISERA, -ing. (i fackspr.) om olika ämnen: bilda av de olika ämnena sammansatta kristaller; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret, om (massa l. ämne bestående av) de därvid bildade kristallerna. FKM 4: 312 (1815). (Svarta augiter) måste betraktas såsom sammankristallisering af aluminat med silikat. Berzelius ÅrsbVetA 1846, s. 231. Vid sammankristallisering af isomorfa .. kroppar. 2NF 17: 296 (1912). —
(3) -KROSSA. (samman- 1818. tillsamman- 1640) (†) slå sönder, krossa o. d. Linc. (1640; under collido). Amykus .. / .. benen (i Celadons ansikte) / Sammankrossar till grus. Adlerbeth Ov. 311 (1818). —
(3) -KRYMPA, -ning. [fsv. saman krympas, dep.]
1) intr. l. (numera bl. tillf.) i pass. med intr. bet. l. (numera föga br.) ss. refl., om sak l. person: gm krympning draga sig samman o. minskas i omfång, krympa ihop; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl., dels om levande varelse: sjunka l. falla ihop, dels allmännare (äv. om ngt mer l. mindre abstr.): draga ihop sig, minskas o. d. Rålamb 13: 196 (1690). (G. III) tog det skimrande för det stora och äran sammankrympte till point d’Honneur. Hammarsköld SvVitt. 2: 4 (1819). Den kraft, hvarmed lifmodren (vid förlossning) sammankrymper sig. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 26 (1837). En blek, sammankrumpen person. Almqvist Skälln. 79 (1838). Det förr öfver hela halfön sig utbredande etruskiska väldet sammankrympte efterhand. Böttiger 4: 189 (1857, 1869). Den fasta jordskorpans sammankrympning. Holmström Geol. 36 (1877). En bäck, som om sommaren sammankrympt till bottenfåran. Moberg Rid 131 (1941). särsk. (i vitter stil) bildl., om ngns hjärta, ss. beteckning för starkt psykiskt tryck l. för beklämning l. smärta o. d.; särsk. i sådana uttr. som sammankrympa (resp. sammankrympas) av sorg l. smärta o. d. Hwasser VSkr. 1: 63 (1852). Mitt hjärta sammankrymps af smärta. VBenedictsson (1878) hos Lundegård Benedictsson 63. Han skakade af köld, och hans hjerta var sammankrympt af sorg och saknad. Roos Strejk. 68 (1892). Hillman Palacio Valdés DJulR 39 (1912).
2) tr.: komma (ngt) att krympa ihop l. draga sig samman o. d.; äv. bildl.; ofta med saksubj. Then Bijstre smaken .. sammankrymper tungan. Forsius Phys. 329 (1611). Enligt Scholanders anteckning sammankrymptes projektet af utföraren, hofarkitekten B. C. Malmberg. Nyblom i 3SAH 13: 225 (1898). Lagerlöf HomOd. 163 (1908). särsk. (i vitter stil) bildl., med avs. på ngns hjärta, i anv. motsv. 1 slutet. Förfärande aningar sammankrympte hans hjerta. Topelius Fält. 5: 163 (1867). Roos Strejk. 17 (1892). —
-KRYPA, -ning. (samman- 1865 osv. tillsamman- 1820)
1) till 1 b (γ), om levande varelser: krypa närmare varandra l. maka sig intill varandra (o. bilda en tät klunga l. dyl.), tränga sig samman; stundom med bibet. av 2, med tanke tillika på att varje varelse kurar ihop sig l. dyl.; äv. (i vitter stil) bildl., om föremål, särsk. hus l. hussamling. Tiselius Vätter 1: 112 (1723). (Jag) rörde .. med kieppen ibland den sammankrupne hopen (av bin). Triewald Bij 22 (1728). (Hyddor) Dit män och qvinnor, då det yr derute, / I rök och smuts kring spiseln sammankrypa. Franzén Skald. 2: 120 (1825, 1828). Kåseberga är ett litet ringa fiskeläge, sammankrupet mellan de höga backarna. Österling SkånUtfl. 106 (1934).
2) till 3 a, om levande varelse: kura ihop sig, inta en böjd l. krökt l. kurande l. hukad l. hoprullad ställning; i p. pf. äv. i överförd anv., om ngns ställning o. d.; äv. bildl., t. ex. om växt. Spegel GW 237 (1685). (Passagerarna i postvagnen) i sin sammankrupna ställning. Atterbom Minn. 35 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Ju högre man stiger i höjden dess mer sammankryper björken. IllSv. 2: 19 (1882). Kockpojken hade fallit samman över en toft och kräkts blod. Nu låg han sammankrupen på durken och yrade om sin mamma. Holmström Benj. 218 (1932). —
-KRYSTA, -ning. [fsv. saman krista]
1) (mera tillf.) till 2 d, i anv. motsv. krysta 2 b α: med krampaktiga ansträngningar hitta på l. få ihop (ngt). Hvad är det nu för skoj du sammankrystat? Johanson PBange 26 (1902).
2) till 2 c, d, 3, i anv. motsv. krysta 1: krama l. pressa ihop (ngt av ngt); förr äv. oeg., om hopnystande av garn till ett nystan; numera bl. ngn gg i vissa trakter, bygdemålsfärgat, företrädesvis i p. pf. l. ss. vbalsbst. (Kvinnorna ha) mången Paasma giort, som sedan måste nystas / Af Harfwen (dvs. nystvindan) och it Kloot (dvs. nystan) af Linet samman krystas. Spegel GW 134 (1685).
3) till 3: pressa l. trycka samman (ngt); utom i anv. motsv. krysta 2 a numera bl. ngn gg i vissa trakter, bygdemålsfärgat, företrädesvis i p. pf. l. ss. vbalsbst. Skal en Cameel .. igenom (nålsögat), så moste han först wel .. sammankrystas och persas. LPetri 2Post. 137 b (1555). Så snart hufvudet (på fostret), som tryckte blåshalsen var sammankryst, begynte pinken at flyta. Hoorn Jordg. 2: 168 (1723). Lifmoderns sammankrystning. Möller (1790). Meurman (1847). —
(2 a, b, d) -KRÖKA, -ning. (numera bl. tillf.) gm att kröka (ngt) böja ihop det (särsk. till en ring l. ögla o. d.); äv. dels refl., med subj. betecknande levande varelse l. växt(del) o. d., dels med obj. betecknande den ring l. ögla osv. som bildas. Hildebrand MagNat. 125 (1650; med obj. betecknande fingerring). Ögeljern (är) icke annat .. än stångjern, hwilket, för beqwämligare försel skul, blifwit til mindre längd slagit och ögelwis sammankrökt. Bergv. 2: 425 (1747). (Asken Yggdrasils) qwistar sig underligt sammankrökt. Ling Gylfe 432 (1814). —
-KURAD, p. adj.
1) till 1 b, 3 a, om levande varelser: som krupit ihop o. trängt sig samman (i en mer l. mindre kurande ställning), hopkurad; äv. (i vitter stil) bildl., särsk. om hus l. hussamling. På höger sida om kanalen låg nödstaden sammankurad på den platta slätten. Martinson Kap 46 (1933). De tre inlåsta .. (barnen) satt tätt sammankurade vid fönstret, som vette nedåt vägen. Moberg Sold. 42 (1944).
2) till 3 a, om levande varelse l. kroppsdel: som kurat ihop sig l. intar en kurande ställning, hopkurad. Asplund Skugg. 65 (1929; bildl.). Så samlade hon med båda händer sin kjol i ett nyp över knäna, och med sammankurade axlar skyndade hon in. Spong Tavlan 16 (1946). —
(4 a) -KÄMPA, -ning. (†) om levande varelser: kämpa med varandra. Forsius Fosz 557 (1621). Schultze Ordb. 2212 (c. 1755). —
(4) -KÖNA ~ɟø2na, adj. oböjl. [till kön, sbst., efter mönster av sådana ord som enstaka, omaka, åsyna] (tillf.) samkönad. Fröding Eftersk. 1: 89 (1910). —
(1 b γ, 2 c) -KÖP. (i fackspr.) handlingen att köpa upp o. slå samman olika jordegendomar l. egendomsdelar. Bergstedt Clément PolEkon. 95 (1868). EtnolKällskr. 3: 224 (1946). —
-KÖPA, -ning. (samman- 1624 osv. tillsamman- 1640) [jfr mlt. samentkȫpen, köpa upp alla varor som vid ett tillfälle torgföras]
1) (numera knappast br.; se dock slutet) till 1 b γ: köpa o. samla, köpa ihop; köpa upp; förr äv. oeg., om ”lejande” av personer (jfr köpa 4). Linc. P 5 b (1640). (En maktlysten person) kunde .. listeligen förbinda sig en hop sammanköpt patrask, som skulle skrika Ja til alt det han begärte. Dalin Arg. 2: 286 (1734, 1754). Vti Mäynts har fordom warit en Biskop .. Hatto .. Hwilken .. i den goda tiden, för en ringa Penning, låtit sammanköpa en stor myckenhet Korn. Bliberg Acerra 187 (1737). Sammankiöpta .. Ständer. ÅbSvUndH 83—84: 254 (1772). särsk. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) i fråga om olagligt uppköpande av varor i större mängd på landsbygden; jfr sam-köpa. De (dvs. två landsortsbor) sammanköpe .. alnemål (dvs. textilier) och därigenom hindre våre borgeres näring. Forssell BoråsStHist. 1: 67 (i handl. fr. 1624). Därs. 145 (i handl. fr. 1681). Därs. 200 (1952).
2) (i fackspr.) till 1 b γ, 2 c, med avs. på jordegendomar: köpa upp o. slå samman. Samtiden 1873, s. 740. 2NF 11: 905 (1909). —
-KÖRA, v., -ning.
2) (mera tillf.) intr., till 2 b, om (förare av) fordon: kollidera; särsk. ss. vbalsbst. -ning, kollision. Tyvärr äro nog de många, dagliga sammankörningarna i Stockholm ofta att hänföra till ovarsam framfart. Motorför. 1929, nr 4, s. 13. —
(2 a, c) -LACKA, v.1, -ning. (numera föga br.) lacka igen (ett brev o. d.), hoplacka. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hahnsson (1899). —
(2 a, c) -LACKA, v.2, -ning. (†) om malm: klibba ihop vid lacklöpning, lacka ihop. Svedängs-malmen sammanlackar .. lätt. JernkA 1848, s. 218. Därs. 1857, s. 88. —
-LAG, n.
1) (†) till 1 a.
a) handlingen att ligga (o. sova) tillsammans; företrädesvis liktydigt med: sexuellt umgänge, samlag; jfr lag, sbst.3 1, 13 b α. BtÅboH I. 3: 21 (1623). Angafs Erick Johanson .., för det han skal föra ett .. syndigt lefwerne med en flychtings piga i Wixsiön och hafwa med henne sammanlag. Norrl. 8: 52 (1721). Är ock den seden här .. at Frieri börjas med aftonsnack .. och sammanlag i mjugg, det de kalla liggje. Lenæus Delsbo 200 (1736, 1764). Palmblad Aisch. 119 (1842).
b) förhållandet att olika personer äro i lag (se lag, sbst.3 13 b) med varandra l. bo samman; sällskaplig samvaro o. d. Emeden som dee (som bodde samman) iche kunne förliches, vthen hafue åtschilt sit sammenlagh. ÅngermDomb. 18/4 1648, s. 13. Widegren (1788).
2) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 2 e β, 4: sammanslutning av olika personer i ett lag l. dyl. (för gemensamt utförande l. bedrivande av ngt), partnerskap, bolag, lag (se lag, sbst.3 13 d o. 14 c). At blifwa Hufwudmän för något sammanlag. LMil. 4: 1053 (1697). Sammanslutning av flera .. båtlag till ett större bolag eller ”sammanlag”, vilket i nutiden också kallas ”lag”. Budk(Brage) 1925, s. 101. FolklEtnSt. 4: 36 (1931).
3) (†) till 8: förhållandet att olika personers sinnen passa för l. rätta sig efter varandra l. dyl. När sinnen stämma hop vti en lika mening, / Tå blifwer knuten fast til ächta rätt förening: / Ty icke kropparnas, men sinnens sammanlag / Kan gifwa ächtenskap rätt styrcka ock behag. Kolmodin QvSp. 1: 479 (1732); jfr 1 a. —
(2 d) -LAGA, v. (†) sätta l. lägga ihop (ngt av olika element); ordna till l. göra (ngt). Kung Christopher af Bejerns utgågna Lagbok, af Riksens Ständer sammanlagad år 1442 af alla andra lagböcker i Riket. Broman Glys. 1: 50 (1726). Wi pyszle nu thermed, små bylten sammanlaga. Kolmodin QvSp. 1: 29 (1732). —
(2 a, c, d) -LAPPA, -ning; -are (Schroderus Os. 1: 109 (1635), Därs. 306). (samman- 1587 osv. tillsamman- 1596—1640) (numera bl. tillf.) hopsätta l. hopsy (mindre stycken l. lappar) till ett helt (särsk. ett plagg), hopsätta l. hopsy (ngt, t. ex. ett plagg) av mindre stycken l. lappar (gm skarvning l. dyl.); laga (trasigt plagg o. d.) gm att sätta på en lapp; äv. allmännare l. oeg.: (nödtorftigt) laga l. reparera (ngt söndrigt l. sprucket o. d.) gm att täppa till sprickor o. d., lappa ihop; äv. mer l. mindre bildl. (se särsk. a o. b). Linc. (1640; under sarcio). 1. Litet gammalt Räckebållster, med sammanlappat bulldans wahr. BoupptSthm 31/12 1672. Choret som började skrida ifrån kyrkans mur .. sammanlappades. NorrlS 1—6: 59 (c. 1770). Följden .. har blifvit, att grundlagen framställer en brokig väfnad af mångahanda ting, så löst sammanlappade, att den ena fliken kan dragas hit, den andra dit. SvT 1852, nr 209, s. 1. Billing Betr. 548 (1907; i bild). särsk.
a) (numera knappast br.) bildl.: hopfoga l. hopsätta l. åstadkomma (ngt) av olika, mer l. mindre heterogena element l. på ett mer l. mindre oordentligt sätt (så att resultatet blir ett lappverk), skarva l. ”smälla” ihop (ngt); särsk. med avs. på skrift l. lärobyggnad l. dyl.; förr äv.: lögnaktigt sätta ihop l. finna på (ngt), uppdikta o. d. (Turkarna) haffua een förmengd Religion aff allahanda Ketterij .. tilsamman lappat. Balck Musæus Kk 8 b (1596). Thet tridhie Romerske Mötet vpdichtas wara hollit på then tijdhen, tå Keyser Constantinus bleff vthi Rom .. döpt. .. Men thet Consilij Sammanlappare föregifwer lögnachteligen, at (osv.). Schroderus Os. 1: 306 (1635). (Interims-)Bokennes Sammanlappare. Därs. III. 1: 326. Desza .. illistige sällar sammanlappade .. en widlyftig och ganska wederstyggelig försmäde skrift. Raimundius HistLiturg. 20 (1638). Botin Hem. 2: 42 (1756). Adlerbeth FörslSAOB (1788; under lappa).
b) bildl.: (nödtorftigt) återställa (ngt som gått sönder, t. ex. ett äktenskap) i gott l. passabelt skick, lappa ihop. Söka sammanlappa ett söndergånget äktenskap. Östergren (1937). —
(2 a, c, d) -LASKA, -ning.
1) skeppsb. gm laskning (se laska, v.1 2) sammanfoga (timmer, plankor o. d.). Witt Skeppsb. 220 (1863). Lundell (1893).
3) (†) bildl.: förena (olika element) till en framställning; sätta l. skarva ihop (en framställning). En så orimligt sammanlaskad historia (som ett visst skådespel). Hammarsköld SvVitt. 2: 166 (1819). (Somliga tro att det) skulle .. vara ganska tjenligt, att .. sammanlaska .. det nya och det gamla (i litteraturen) i en Concordie-formel. Dens. Stridsfr. 35 (1819). —
(1 b, 7) -LASTA, -ning. lasta (olika föremål) på samma fordon o. d. SFS 1908, nr 38, s. 129 (: Sammanlastning). Därs. 1925, s. 727. —
(2 a) -LAXA, -ning. (i fackspr.) sammanfoga (virke o.d.) gm laxning, hoplaxa. Palmstedt Res. 56 (1778). —
-LEDES, se sammaldes. —
-LEKA. [jfr fsv. saman leka, om fisk: leka]
1) (numera knappast br.) till 1 a, 4 a, om levande varelser: leka med varandra. Tå alla Himlens Barn (dvs. de saliga) oskyldigt sammanleka. Hiortzberg YttDom. 40 (1734). SamlVersSv. 3: 121 (1752).
2) (tillf.) till 2 d: frambringa (ngt) liksom på lek l. lätt o. lekande. Adlerbeth HorOd. 47 (1817). —
(2 a, 4) -LEMMAD, p. adj. (†) i uttr. sammanlemmad med ngn, organiskt hopvuxen med ngn. Swedberg SabbRo 1478 (1687, 1712; i bild). —
(1 b γ, 2 c, d) -LETA, -ning. (samman- 1595 osv. tillsamman- 1819) [fsv. saman leta] (numera bl. tillf.) leta rätt på o. samla l. sammanföra, hopleta; äv. med mer l. mindre abstr. obj.; förr äv.: sammanställa (ngt, särsk. framställning) av framställningar l. uppgifter o. d. som man letat rätt på på olika håll. Chesnecopherus Skäl Ff 3 a (i handl. fr. 1595). Augustinus Marloratus, aff Lottringen, Predikant vthi Roan .. Hwilken .. hafwer vthi the Lutheraners och Calwinisters Böker sammanleetat een Förklaring vtöfwer the mörke Skrifftenes Språåk. Schroderus Os. III. 2: 177 (1635). Han låter sig nöija, at sammanleta sin predikan af postillor. Swedberg SabbRo 1428 (1699, 1712). Onuphrius Panvinius, som i 16:de århundradet sammanletade icke mindre än 3000 latinska inskrifter. Leopold 6: 108 (1803). Uppgifterna måste sammanletas ur en otalig mängd spridda källor. Frey 1850, s. 242. Wallén Hennig GåtfLänd. 180 (1926). —
(1 a α) -LEVA, v. (samman- 1638 osv. tillsammans- 1697) [fsv. saman liva]
1) om levande varelser: leva i mer l. mindre stadigvarande gemenskap (t. ex. bostads-, hushålls-, umgänges-, samhällsgemenskap) med varandra; särsk.: leva ss. gifta l. (om djur) hålla ihop ss. par, leva i sexuellt samliv. Schroderus Albert. 2: 192 (1638). Hon som nu sedan ett år hade skamligt sammanlevat med prästen. Persson Björnh. 112 (1918). Man (har) iakttagit, att hon (dvs. gökhonan) ständigt sammanlevat med samma hane. Rosenius SvFågl. 2: 405 (1926). De många raser och nationaliteter som .. sammanlevat i Donaumonarkien. OoB 1932, s. 314. SFS 1942, s. 1076.
2) (numera bl. tillf.) om levande varelser, med obj. betecknande äktenskap l. liv l. tidsperiod: tillsammans framleva l. uppleva (ngt). Som wi wårt äcktenskap med sämja och kiärlek sammanlefwat. VRP 4/5 1733. Jag hoppades få med honom sammanlefva många angenäma dagar. AnderssonBrevväxl. 1: 176 (1853).
Avledn. (till -leva 1): sammanleverska, f. (mera tillf.) kvinna som man lever tillsammans med, maka. SvKyrkH 2: 25 (1941). BonnierLM 1954, s. 134. —
(1 a α) -LEVNAD. förhållandet att l. sätt varpå levande varelser l. folk leva tillsammans i mer l. mindre stadigvarande gemenskap (t. ex. bostads-, hushålls-, umgänges- resp. samhällsgemenskap); samliv; i sht förr äv. närmande sig dels (särsk. i uttr. allmän l. borgerlig sammanlevnad) bet.: samhällelig gemenskap, samhällsliv, dels bet.: umgängesliv. L. Paulinus Gothus MonPac. 79 (1628). Ehuru det icke kan nekas, at Hushållningens upodlande gifwit öpnare tilträde för wissa laster uti allmänna sammanlefnaden, än de förut kunnat hafwa; Så (osv.). Berch Hush. 2 (1747). Något måste man tåla; det fordrar wår Christeliga kärlek och borgerliga sammanlefnad. Oelreich 16 (1755). Sammanlefnaden i Venedig är mycket fri och nöjsam. Björnståhl Resa 1: 442 (1772). Denna älskvärda familj och dess trefliga sammanlefnad erinrade mig angenämt om vår Franzén och presthuset i Kumla. Atterbom Minn. 127 (1817). Självfallet ha .. (tjeckerna) genom sin långa sammanlevnad med det tyska folket förvärvat vissa tyska egenskaper. Claëson Lockhart Farväl 67 (1934). Gud vill uppriktighet och sanning och trohet i den mänskliga sammanlevnaden. SFS 1942, s. 2309. särsk.
a) i vissa numera obrukliga l. bl. tillf. brukade uttr., t. ex. ngns sammanlevnad, sammanlevnad l. umgänge med ngn; avsöndras l. skilja sig från l. överge (borgerliga) sammanlevnaden l. människors sammanlevnad, isoleras resp. isolera sig från kontakt l. umgänge med andra människor l. avskiljas resp. avskilja sig från den mänskliga resp. samhälleliga gemenskapen o. d. Ther äro the frögdefulla Propheters sammanleffnat. PPGothus Und. Dd 1 b (1590). Styfmoderns sammanlefnad (m. m. kom mig att avstå från att bli min fars vikarie). Rhyzelius Ant. 53 (c. 1750). Huruwida den anmältas sinnesyrsel är af sådan swår beskaffenhet, att han från borgerliga sammanlefnaden afsöndras bör (gm att intagas på hopsital). VDAkt. 1783, nr 79. Ni vil så öfverge sammanlefnaden, så begrafva Er lefvande! Björn Oldsb. 22 (1790). (Den kristne) skiljer .. sig ej ifrån menniskors sammanlefnad. Wallin Rel. 2: 75 (1818, 1827).
b) förhållandet att man o. kvinna leva tillsammans i äktenskap (särsk. i uttr. äktenskaplig, förr äv. äkta sammanlevnad) l. (leva tillsammans l. stadigvarande hålla ihop o.) ha sexuellt umgänge med varandra (särsk. i uttr. sexuell, förr äv. köttslig l. äkta sammanlevnad); särsk. i uttr. olovlig, förr äv. otidig l. oäkta sammanlevnad, om (samliv med) sexuellt umgänge utom äktenskapet. KOF II. 2: 152 (c. 1655). I Ächta samman Lefnadt. Brenner Dikt. 2: 32 (1720; om äktenskap). Effter gifwit Ächtenskaps löffte, .. Kiötzlig sammanlefnad, och äntel. barnaflande. VDAkt. 1731, nr 415. Oäkta sammanlefnad. Serenius (1734; under concubinage). Påmintes om Lars Torin at han förer ett oanständigt wäsende med en qwinnosperson uti otidig sammanlefnad. KulturbVg. 3: 78 (1739). (Josef hade) icke .. haft med .. (Maria) någon äkta sammanlefnad. Bælter JesuH 1: 109 (1755). 1738 fick .. (ärkebiskop Erik Benzelius d. y.) förehålla konung Fredrik hans olofliga sammanlefnad med fröken Taube. NF 2: 238 (1877). Makar, som finna sig på grund av djup och varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden, äge, när de äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande (hemskillnad). SFS 1920, s. 979. Den sexuella sammanlevnaden makarna emellan. Sjövall o. Höjer 30 (1929). Firandet av en tjuguårig äktenskaplig sammanlevnad. Hellström Malmros 34 (1931).
c) (†) i uttr. allmänna sammanlevnaden, närmande sig bet.: näringslivet l. dyl. Kalkjorden användes i allmänna sammanlefnaden, i fabriker och konster till otaliga behof. Berzelius Kemi 1: 278 (1808).
Ssgr: sammanlevnads-form; pl. -er. form för mänsklig sammanlevnad. Spel är en viktig mänsklig sammanlevnadsform. Bergman JoH 249 (1926).
(2 c) -LEVRAD, p. adj. [fsv. samanlifradher] (numera föga br.) som bragts till levring l. levrat sig, levrad. Bælter JesuH 6: 227 (1760). Det sammanlefrade blodet. Adlerbeth Ov. 341 (1818). Söderwall 2: 304 (1893). —
-LIGGA, -ning. [fsv. saman liggia]
1) (numera föga br.) till 1 a, om personer: ligga tillsammans l. hos varandra; ofta eufemistiskt för: ha könsumgänge. Syricius .. drijfwer häfftigt, at Prästerna och Lewiterna icke måge sammanliggia medh sijne Hustror. Schroderus Os. 1: 525 (1635). Sammanliggande uti en säng med okänt folk, är ganska oförsigtigt, ty sjukdomen (dvs. syfilis) indrages lätteligen genom swettning. Wadström UnderrAllmogVenerSj. 5 (1796). Welander VenerSj. 12 (1898).
2) (†) till 1 a, 2 b, c, om föremål: vara samlade på en plats l. i en formation o. d.; om områden: ligga intill varandra o. bilda ett sammanhängande helt. Trenne sammanliggande Fäladslotter. LdVBl. 1843, nr 30, s. 4. Dalin (1854). särsk.
a) om jord: ligga orörd l. dyl. Att .. många och djupa gräsrötter, under en långvarig jordens sammanliggning förorsaka mycken seghet. LBÄ 44—50: 319 (1801).
b) bildl., om olika institutioner, i uttr. sammanligga under ngn, gemensamt lyda under ngn. Om Cammar- och Commersie-Collegiernes sammanliggande under en Præsident. 2RARP I. 1: 48 (1719).
3) (†) till 1 a, 7, i uttr. relativt sammanligga (så l. så), om olika föremål: ligga l. befinna sig (så l. så) i förhållande till varandra. Vi kunna icke bestämma huru de (dvs. atomerna) relativt sammanligga. Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 249. —
(1 a) -LIGGE. (†) handlingen att (ligga tillsammans o.) ha könsumgänge, samlag. VDAkt. 1703, nr 114. —
(9) -LIKNA, -else (Botvidi 24Lijkpr. c 1 a (1618, 1628), Tavaststjerna Inföd. 291 (1887)), -ing (Linc. Ee 3 a (1640), IllSvOrdb. (1958)). (samman- 1579—1958. tillsamman- 1640) [jfr fsv. samanliknan, jämförelse, samanliknadher, p. adj.?, jämförd?, samt dan. o. nor. sammenligne]
1) (numera mindre br.) jämföra (se d. o. 2); ofta svårt att skilja från 2. VarRerV 68 b (1579). Då man sammanliknar Philip den andres och Ferdinand den andres förtryck, med Ludvic den fjortondes och Carl den tolftes; så finner man de förstnämdes wara grymt och öfwerlagt, de senares glänsande och förföriskt. EP 1792, nr 49, s. 2. IllSvOrdb. (1958). särsk.
a) (†) i uttr. uthålla sammanlikning med ngt, tåla att jämföras med ngt. Glyptotheket och Pinakotheket (i München) kunna delvis öfverglänsas .. men i .. sinnrik uppfattning af bestämmelsen kunna de uthålla sammanlikning med hvad helst är. Rydqvist Resa 146 (1838).
b) (†) jämföra (olika skriftställen) för att belysa ngt l. få fram rätta innebörden av ngt. (Vi mena) at Christi Instichtelses Ord .. skal .. förklaras igenom Skrifftennes Witneszbörders Sammanlijknande. Schroderus Os. III. 2: 272 (1635). Därs. 323.
c) (†) i p. pr. o. p. pf. i adjektivisk anv., om framställning: som innehåller l. utgöres av jämförelse(r); jämförande, komparativ. Hjältars sammanliknade Historier; på Baron Holbergs sätt. Schönberg (1756; boktitel). Sammanliknande Lefvernesbeskrifningar. Norrmann Eschenbg 1: 294 (1817).
d) (†) ss. vbalsbst. -else o. ing i konkret(are) anv., om framställning som innehåller l. utgöres av jämförelse(r), komparativ framställning o. d. Plutarchi sammanliknelser. Celsius PVetA 1768, s. 11. Sammanliknelse mellan staden Kongsbacka och sk(ep)p(e)t Finland. Wallenberg (SVS) 1: 179 (1771; kapitelrubrik). Weste FörslSAOB (c. 1815: Sammanlikning).
2) (numera mindre br.) om en jämförelse som tillika innebär en värdering l. ett konstaterande av en viss likhet: i en liknelse l. bild l. vid jämförelse framställa (olika ting) ss. varande lika varandra l. av samma slag l. mer l. mindre jämbördiga; jämföra (se d. o. 1); likna vid varandra; äv.: jämställa, likställa; jfr 1. Schroderus Os. 1: 292 (1635). (En bild är onaturlig, om) man sammanliknar ting, som ingen likhet äga. Enberg SvSpr. 374 (1836). Man har velat sammanlikna .. (Bellman) med Pindaros eller Anakreon. Valerius 2: 186 (1849). Wägner Silverf. 14 (1924). Det enda man kan sammanlikna orten med är (osv.). Östergren (1937).
3) (†) ss. vbalsbst. -ing, i uttr. vara utan all sammanlikning, vara utan motsvarighet. (Fr.) durant .. (har) enligt Grimm lemnat förebild till Tyska während .., hvilket är utan all sammanlikning i Svenskan. Rydqvist SSL 5: 204 (1874).
Ssg: sammanliknings-punkt. [jfr dan. o. nor. sammenligningspunkt] (numera mindre br.) 1) till -likna 1: punkt l. förhållande som är föremål för jämförelse l. synpunkt från vilken jämförelse göres, jämförelsepunkt. Valerius 2: 175 (1826). 2) till -likna 2: beröringspunkt, likhet o. d. Kellgren (SVS) 2: 261 (1787). 2VittAH 12: 91 (1822, 1826). —
(9) -LIKNELIG, adj. [jfr d. sammenlignelig; till -likna 2] (†) jämförbar, jämställbar, likvärdig. Biberg 2: 217 (c. 1820). —
(2 a, d) -LIMMA, v., -limning. [fsv. saman lima] sammanfoga l. hopfästa (olika föremål l. delar av ngt) med lim, limma ihop; äv. (numera bl. mera tillf.) dels: framställa (ngt) gm hoplimning av olika föremål l. delar, dels oeg., om en fast hopfogning som mer l. mindre liknar hopfogning med lim, l. bildl., om en förening av olika element, som icke är av materiellt l. fysiskt slag; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om ställe l. fog där ngt är hoplimmat. Linc. (1640; under conglutino). Lim at sammanlimma Trää och Steen. IErici Colerus 1: 328 (c. 1645). (Leopolds) äfventyrligt sammanlimmade perioder. Phosph. 1811, s. 45. Fiolen var till hälften sammanlimmad af papp och träd. PoetK 1815, 2: 46. Att de små klumparne af sammanklibbade fettdroppar (vid smörbildningen) sammanlimmas genom ett egendomligt ämne, kalladt kaseinhydrat. Grotenfelt Mejerih. 111 (1886). Sammanlimmadt faner. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 113. Gå upp i sammanlimningen. Östergren (1937). —
(2 a, c, d) -LINDA, v., -ning. gm omlindning med band hopfästa l. hopfoga (olika föremål l. delar av ngt) l. hålla samman (ngt, t. ex. hår); äv. (tillf.): åstadkomma (ngt) gm att på sådant sätt hopfästa olika delar; äv.: gm lindning bilda en rulle av (ngt); äv. bildl. Strand Tidsfördr. 2: 84 (1763; bildl.). (De ogifta flickorna) gå .. med bart hår, som med band sammanlindes i twänne låckar, och lägges omkring hufwudet. Åhstrand Öl. 141 (1768). En gammal .. tiggare, hvars klädnad var sammanlindad af trasor. Berg Krig. 78 (1915). —
(1 a α) -LIV. (†) liv i gemenskap l. förening med ngn, samliv. Han är .. sammansmält med mitt väsende, liksom en högre, lifväckande gnista. .. Blott i detta sammanlif med och i honom finner jag ett verkligt lif. PoetK 1820, 1: 60. —
-LJUD. [fsv. samanliudh, harmoni, samklang] (†)
1) till 7, 8: samtidigt ljudande av olika ljud l. röster o. d.; särsk. om ljud l. röster som bilda en harmonisk samklang. VarRerV 35 b (1559). Hvad ljufva toners sammanljud! Kellgren (SVS) 3: 59 (1782). ÖoL (1852).
2) till 8: förhållandet att ord rimma med varandra, rim. Att med et sammanljud vid ändan orden (i en dikt) svara, / Det är et ringa fnask, / förstånd bör kärnan vara. Triewald Lärespån 39 (1710). —
(7, 8) -LJUDA, -else (†, Pourel de Hatrize Föret. 7 b (1650)). [jfr fsv. samanliudhande, harmonisk] (numera bl. ngn gg i vitter stil) om olika ljud l. röster l. ljud från olika ljudkällor: ljuda samtidigt l. så att de höras samtidigt (o. därvid bilda en harmonisk samklang); bilda en harmonisk samklang, harmoniera; äv. om instrument med tanke på dess olika toner; äv. bildl., om olika framställningar o. d.: vara samstämmiga; jfr -lyda. Linc. Ffff 1 b (1640). Een samanliudande wäl-stämbd Harpa. Stiernhielm Arch. A 2 b (1644). Harmonien undersöker .. tonernes förhållande hwar för sig och emot hwarandra, då flera olika stämmor sammanljuda på en gång. Bergklint MSam. 1: 208 (1781). (Många ha utmärkt sig under G. III:s finska fälttåg) De allmänna papperen hafva sedan tre år sammanljudat af deras lof. Leopold 6: 44 (1790). Ett par caféchantants, hvarifrån franska chansonetters och de italienska pulcinellernas konstlade skratt harmoniskt sammanljuda med åskådarnas applåder. Adelsköld Dagsv. 4: 159 (1901). särsk. (†) om uttalande av olika språkljud tillsammans l. i en följd? (Franska språket) fodrar en snäll och flytande pronunciation, låter sigh intett förhindra uthaff någhre Consonantersz sammanliudelse. Pourel de Hatrize Föret. 7 b (1650). —
(2 d) -LJUGA. (numera föga br.) lögnaktigt sätta ihop l. finna på (ngt), uppdikta, ljuga ihop. Sammanljuget sqvaller. Hwasser VSkr. 1: 47 (1852). Thomander 1: 313 (1864). —
(1 b) -LOCKA, v., -ning. (numera bl. tillf.) locka (ngra, en skara) att komma tillsammans o. d., hoplocka; äv. oeg. l. bildl.; äv. med saksubj. (Den omständigheten att människorna av Gud förlänats olika gåvor o. uppgifter) sammanlockar, sammanhåller och styrcker land, städer och riken. Swedberg Cat. c 8 a (1709). (”Ungdomsguden”) samlar sina strödda flockar (av ”gudabarn”) / Och på et fält dem sammanlockar. GFGyllenborg Vitt. 1: 158 (1762, 1795). Söderblom Herdabr. 43 (1914). —
-LOPP. [jfr d. sammenløb, nor. sammenløp, t. zusammenlauf]
1) (†) till 1 b α: samlag; jfr löpa samman 1 slutet (under löpa, v.1). Blodskams Sammanlopp skal man ingalunda tillåta. Schroderus Os. 2: 121 (1635); möjl. ssg med blodskam.
2) (numera bl. ngn gg i vitter stil) till 1 b γ, motsv. -löpa 1 a: förhållandet l. företeelsen att levande varelser (hastigt l. utan ordning, i sht i stor mängd, eg. springande) samlas l. flockas på en plats; tillströmning, tillopp; skockning, samling. Linc. (1640; under concursatio). KOF II. 2: 170 (c. 1655). Nu uppstod ett skri, och ett sammanlopp af folk, som undrade hvad som var å färde. Kolmodin Liv. 1: 102 (1831). IllSvOrdb. (1958). särsk.
a) (†) i uttr. taga sitt sammanlopp av ngt, om kollektiv av personer: uppkomma gm tillströmning l. samling av ngt. Thet nyia Folcket (i Rom), som mehrendehls aff thet aldragemeeneste Sluder hade tagit sitt Sammanlopp, bestodh aff lutter vtharmade Personer. Brask Pufendorf Hist. 16 (1680).
b) (†) om tumultuarisk, upprorisk folksamling, upplopp o. d. RA I. 4: 816 (1598). Jag (har) hållit före, at långsamma ransakningar, långt ifrån at stilla menige mans sammanlopp och rörelser, snarare tjena at öka dem. Höpken 2: 119 (1748). Lagerbring 1Hist. 2: 268 (1773).
3) (†) till 1 b, 2 c: konjunktion (se d. o. 2). Sylvius Mornay 655 (1674). Pinctor, hwilken säger, at åhr 1483 skedde Planeternas sammanlopp vti Wågen. Lindestolpe Frans. 18 (1713). Mörk Ad. 1: 32 (1742).
a) (numera bl. ngn gg i vitter stil, arkaiserande) motsv. -löpa 2 a: förhållandet att olika föremål l. ämnen o. d. samlas o. därvid bilda en anhopning l. viss formation l. stöta samman l. sammanträffa l. förenas o. d.; jfr 6. Triewald PVetA 1740, s. 8. (Comenius) klandrar .. Democritus, emedan denne låtit världen uppkomma genom atomernas tillfälliga sammanlopp. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 292. särsk.
α) (†) konkret, om hopad förmögenhet l. dyl. Alt titt godz och saman lop, / byta tina frender (vid din död). Visb. 1: 51 (1573).
β) om sammanstötning av olika ljud. Man (har) trott twänne sielflydingars sammanlopp böra undflys (i poesi). Hof Underr. 107 (1766).
b) motsv. -löpa 2 b: förhållandet att olika föremål (särsk. vägar) med avs. på deras (ut)sträckning l. utbredning l. olika vattendrag med avs. på deras lopp sammanlöpa; äv. om platsen för sammanlöpandet. Vthi en .. (likformigt byggd) befästning, wari (dvs. vare) bolwärcken lagdhe widh figur-sijdhernes sammanlopp. Wärnskiöld Fortif. C 3 a (1673). Vid sammanloppet af .. floden Fibrenus med Liris .. låg den landtgård, der Cicero .. såg dagen. Geijer I. 2: 165 (1836). Den vägen är smal, som leder till lifvet, men bred af många villovägars sammanlopp ligger den, som drager till förtappelsen. Wingård 2: 100 (1847).
5) (numera knappast br.) i bildl. anv. av (2 o.) 4, motsv. -löpa 3: förhållandet att olika företeelser samtidigt inträffa l. stöta samman l. träffa samma person l. föremål l. hopa sig o. d.; sammanträffande, sammanfall; hopande, anhopning. Sahlstedt Hoffart. 186 (1720). Ett sammanlopp af många svårigheter betog likväl verkställigheten af dessa order. Nordin i 2SAH 5: 23 (1807). Ett olyckligt sammanlopp af händelser ville, att (osv.). Adlerbeth Ant. 2: 350 (c. 1815). SvLittFT 1838, sp. 703.
6) (†) till 2 c, motsv. -löpa 5: förhållandet att något flytande stelnar o. därvid bildar en tjock massa l. (små klumpar av) ett fast ämne.
a) förhållandet att mjölk skär l. ystar sig l. löpnar; jfr -löpa 5 a. Schultze Ordb. 2833 (c. 1755). Lindfors (1824).
-LUTA, v., -ning.
1) (i sht i vitter stil) till 2 b.
a) intr., om personer l. föremål: luta (sig) l. stå l. sitta lutade mot varandra; numera nästan bl. i p. pr. o. p. pf. Weste (1807). I en liten hög mellan 2:ne sammanlutande stenar .. (fann man) en .. urna. 2VittAH 13: 265 (1830). särsk.
β) om huvuden; förr äv. bildl., i uttr. sammanluta till ngns fördärv, ss. beteckning för (hemlig) överläggning l. konspiration som syftar till ngns fördärv; jfr b slutet. Eljest kunna Dumhufwuden snart sammanluta til mit förderf. Dalin Arg. 1: 302 (1733, 1754).
γ) (†) bildl., om olika företeelser; i uttr. sammanluta mot samma mål, peka l. tendera mot samma mål l. dyl. Emanuelsson Polyb. 1: 326 (1833).
b) tr.: luta (föremål) mot varandra; utom med avs. på huvuden (se slutet) numera nästan bl. i p. pf. Weste FörslSAOB (c. 1815). De .. hängde upp .. (den packning som för tillfället ej behövdes) på tre sammanlutade björkslanor. Berg Sjöf. 77 (1910). särsk. (fullt br.) luta (sina huvuden, huvudena) mot varandra; i sht förr äv. mer l. mindre bildl., ss. beteckning för lågmält l. hemligt samtal l. (hemlig) överläggning l. konspiration o. d.; jfr a β. Celsius G1 1: 271 (1746). Prelaterne knorrade och sammanlutade deras hufvuden. Dalin Hist. III. 1: 136 (1761). Med sammanlutade ljuslockiga hufvuden .. utgjorde de båda systrarna den mest förtjusande tafla. Braun Mårt. 167 (1856). Heerberger NVard. 178 (1936).
2) (numera föga br.) till 3 a: sjunka samman i lutande ställning. De på sina platser .. sammanlutade och halfsofvande gummorna. Mellin Nov. 2: 278 (1849, 1867). —
-LYCKA, v. [fsv. saman lykkia] (numera bl. ngn gg i vitter stil)
1) till 2 a, c, i uttr. med sammanlyckta armar, arm i arm. Hon sökte tränga fram och flykta. / Så tätt, så hvasst som törnens häck / tog hopen mot med sammanlyckta / och krökta armar. Hallström Skogsl. 60 (1904).
2) till 2 c: tillsluta (ögon, mun). LPetri Sir. 23: 1 ”22” (1561: samman lyckia mina leppar). Sorgens sammanlyckta ögon. CVAStrandberg 3: 385 (1855). Öman LyrBl. 2: 11 (1868). —
(7, 8) -LYDA. [fsv. saman lydha; jfr ä. d. sammenlyde] (†) = -ljuda. VarRerV 22 (1538). Swedberg Schibb. 104 (1716). —
(2 b, c) -LYFTA, v. (†) lyfta (händer) o. hålla dem förda samman flata mot flata l. knäppta. Med bögde knän och sammanlyffte händer. Brenner Dikt. 1: 4 (1703, 1713). jfr Dalin (1854; utan klart angiven bet.). —
-LYSA, v., -ning.
1) (numera bl. ngn gg i vitter stil) till 1 b β: gm pålysning sammankalla. VDAkt. 1675, nr 277. Befallningsmannen bör .. låta Allmogen sammanlysa. PH 1: 781 (1729). Palmblad Fornk. 2: 439 (1845).
2) kyrkl. till 1 b β, 4: gm pålysning kalla (två l. flera församlingar) till gemensam gudstjänst; äv. med obj. betecknande gudstjänsten. Plith Kyrkol. 89 (i handl. fr. 1794). Sammanlysa flera församlingar till .. gudstjenst i en kyrka. SFS 1862, nr 60, s. 97. Sammanlysning av gudstjänster föreslås för Stångby, Västra Hoby, Håstads, Igelösa och Odarslövs församlingar. LD 1959, nr 70, s. 12. —
(2 a) -LÅDA, v. (†) om föremål: sitta l. häfta fast vid varandra, låda vid varandra, hänga samman o. d.; äv. bildl. CEldh hos Ehrenadler Tel. 761 (1723; bildl.). Acrel Chir. 256 (1775). —
(2 a) -LÅSA, v., äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -LÄSA, v.1; -ning. [fsv. saman läsa] (numera bl. tillf.) hopfjättra l. sammanbinda l. på annat sätt hopfoga l. förena (personer l. lemmar l. föremål) o. låsa fast dem vid varandra; äv. oeg. l. bildl. Schmedeman Just. 1459 (1696; med avs. på personer). Kastad på en häst, fördes .. (Torgils Knutsson) med fötterna sammanlästa under hästbuken genom natt och dag till Stockholm. Geijer SvFolkH 1: 199 (1832). TT 1885, s. 130. (Ehuru hon var) ett barn ännu i sinne och tankar, visste hon (dvs. en ung brud) sig dock nu sammanläst med denne man (dvs. brudgummen). Hedenstierna Fideik. 42 (1895). —
-LÅTA l. -LÄTA; -låtelse (Linc. Q 3 a (1640)), -lätning (Linc. P 4 e (1640)). (samman- 1640—1737. tillsamman- 1640) [fsv. saman lata, slå samman] (†)
1) till 1 b: släppa tillhopa (olika varelser). Linc. P 4 e (1640: Tilsammanlåtelse; med avs. på gladiatorer). särsk. till 1 b α: låta (ngra) komma tillsammans l. gifta sig. VDAkt. 1679, nr 172.
2) till 1 b γ: insamla (föremål) o. d. Vissa personer utj en vår landzort må sammanlåta och i pennan fatta the ord och målsnilden som gängse äro hoos gemena hopen. Broman Gl. (1736).
(1 a) -LÄGE. (†) förhållandet att personer ligga tillsammans (i samma säng, hos varandra); företrädesvis eufemistiskt för: könsumgänge, samlag. VDAkt. 1684, nr 245. Hon påstår fullkombl:, att hon icke annat mente, än allenast det sammanläget dhe hade i sängen, utan att han henne häfdat. Därs. 1695, s. 291 (1694). (K. M:jt har år) 1696. d. 24 Novemb. (förordnat) angående de äkta folks plikt, som ej förmå de för tidigt sammanläge ålagde böter at erlägga. HC11H 15: 55 (1697). Möller (1807). —
Spalt S 686 band 24, 1964