| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SANNO, sbst. oböjl., l. SANNA, sbst.1, oböjl., l. SANNE, sbst. oböjl., i bet. 4 f. l. m.
(†)
1) i uttr. sanno lik l. likmätig, som synes vara sann, sannolik, trolig. The äre få som weta rett åtskildnat emellom thet som sant är, och thet som är sanno lijkt. LPetri Wijgd. C 5 b (1538). Thet är icke alt sant som är sanno lijkt. OPetri 4: 304 (c. 1540). Om thet är sant eller sanno lijkmätigt, at (osv.). Skytte Or. B 2 a (1604). — Anm. Uttr. sanno lik är i vissa fall möjl. att uppfatta ss. en ssg; jfr SANNOLIK 1, 5.
2) i uttr. i sanno l. sanne.
a) med visshet l. säkerhet, säkert, visst; förvisso, sannerligen. Nu wett iagh th(ett) ij sanne, / som iagh haffuer h(ö)rt aff seias, / så hårdhe äre kärlighe tin bondin. Visb. 1: 77 (1573). (Ett resonemang) Huilket, i sanno, icke är fåfängt, vthan (osv.). Stiernhielm Arch. A 2 b (1644).
b) i verkligheten; motsatt: skenbart. Planeterne synas .. understundom alldeles stå stilla, ändoch att the i sanno icke stå, wthan stijgha antingen gijnt up eller neder efter. Forsius Phys. 89 (1611).
3) i uttr. för sanna l. sanne l. (hopskrivet) försanne, ss. ngt sant, i sanning, sannerligen, förvisso, minsann. Ps. 1567, s. 26 b; jfr Ps. 1695, 59: 4. Ett skönnere wijff iagh alrigh förnam, / th(ett) seger iagh eder försanne. Visb. 1: 13 (1572). Jagh wil tigh säija för sanna, / Spar titt vnga Lijff. Rudbeckius Starcke A 8 a (1624).
4) i uttr. säga ngt på sin sanne, vid sin heder l. ära bedyra ngt; jfr SANN, sbst.2 2 a. Visb. 1: 77 (1573).
Spalt S 1138 band 24, 1965