Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SAXON sakså4n l. -ω4n, m.; best. -en; pl. -er; äv. (knappast br.) SAXONE -ne, m.; best. -en.
Ordformer
(-on 1678 (: Anglo-Saxoner, pl.), 1849—1916 (: Saxoner, pl.). -one 1932)
Etymologi
[jfr t. saxone, eng. o. fr. saxon; av senlat. saxo (gen. -ōnis), av en ä. västgerm. motsvarighet till t. sachse (se SAXARE, sbst.3). — Jfr SAXONISK, SAXONY]
(numera bl. ngn gg arkaiserande) = SAXARE, sbst.3 1, särsk. 1 slutet; företrädesvis i pl. SvSaml. 3—6: 316 (i handl. fr. 1762). (Dimensionerna på ett kranium från York) bestyrka d:r Thurnams antagande, att ifrågavarande hufvudskål tillhört en saxon. Retzius EthnolSkr. 153 (1849). TySvOrdb. 2005 (1932). jfr: De gamla Anglo-Saxoner. Dijkman AntEccl. 21 (1678, 1703).

 

Spalt S 1290 band 24, 1965

Webbansvarig