| Publicerad 1966 | Lämna synpunkter |
SEJD säj4d, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1 slutet, †) -er (Fryxell Dikt. 38 (1829)).
1) ett i fornisländska källor omtalat slags trolldom (i sht utförd av kvinnor o. sannol. besläktad med schamanismen), vid vars utövande den sejdande placerade sig på en upphöjd ställning o. gm sång av viss art försattes i extas l. trans, varunder hans från kroppen frigjorda själ ansågs kunna påverka (särsk. skada l. förgöra) annan person; stundom äv. (i vitter stil) oeg., dels: magisk kraft, trolldomsmakt, dels allmännare: trolldom, häxeri o. d., stundom: förtrollning. Utöva, öva sejd. Vit, svart sejd, sejd utövad i spådomssyfte resp. i syfte att skada l. förgöra ngn. Spegel 399 (1712). Freja .. / .. långsamt sade ..: / ”Wäl äger jag Seid den trolldom än, / sjelf Asa-Gudar ej känna den.” Ling Gylfe 147 (1814). Sejd var en svårare trolldomsart och användes vanligen för att åstadkomma ondt. Holmberg Nordb. 637 (1854). Det är sagdt, att drottning Gunnhild lät öfva säjd, och gick häxandet ut på, att Egil Skalle-Grimsson aldrig skulle finna ro på Island, förr än hon fått återse honom. Bååth EgilS 148 (1883). Sejd hade hon lockat honom med, honom som andra. Men när sejden går den kärlekskranke ur blodet, finns bara hatets svarta bottensats kvar. Väring Vint. 164 (1927). Sångens sejd i farans stunder / kallar de döda till hjälp i kampen. Lindqvist FinLyr. 2: 87 (1932). Sejd. Strömbäck (1935; boktitel). — särsk. (†) i överförd anv.: trollsång l. dyl. Sjungen (I skalder) de sejder, / Som släcka dess (dvs. hjärtats) eldar, / Och stilla dess stormar. Fryxell Dikt. 38 (1829).
2) [jfr motsv. anv. i d.; nyisl. seiður, sejd, o. ä. nyisl. seyðir, seyður, jordhål använt att koka i (till seyða, koka in), ha sammanfallit, vilket medfört att sejden i senare isländsk folktro uppfattats ss. förbunden med kokning av en trolldryck l. dyl.] (numera föga br.) trollmedel berett gm kokning, trolldryck. (En klok gubbe i Norrland hade) en dryck i en flaska, förvarad i ett urgröpt träd, en seid eller trolldryck, som blott smorda fingo smaka. BL 12: 77 (1845). Trollsång kan hon sjunga, sejd kan hon koka. Lagerlöf Berl. 2: 69 (1891).
-HJÄLLE. [jfr fvn. seiðhjallr] (förr) av trä uppbyggd ställning på vilken den som utövade sejd uppehöll sig; jfr -stol. Strömbäck Sejd 110 (1935). —
(2) -KOKARE. (†) person som kokar l. tillagar trolldrycker o. d., sejdman, trollkarl. SD 1898, nr 253, s. 5. —
-KONA. [jfr fvn. seiðkona] (numera bl. arkaiserande) = -kvinna. Peringskiöld Hkr. Dedik. 5 (1697). Rydberg Brev 2: 295 (1881). Östergren (1938). —
-KONST. (färdighet l. förmåga att utöva) sejd; äv. allmännare: trolldomskonst. Heliga, mäktiga Wanadis! / din Seidkonst är wisz. Ling Agne 80 (1812). Sejdkonst jag öfvar, / sjelf tjusad med Sejd. Dens. As. 316 (1833). Collinder Kalev. 96 (1948). —
-MAN. [jfr fvn. seiðmaðr] man som utövade sejd, sejdkunnig man; äv. allmännare: trollkarl o. d.; jfr -karl, -kona, -kvinna. Lagerbring 1Hist. 1: 98 (1769). Alving IslSag. 2: 20 (1936). Skaparen är äldst bland sejdmän, Gud var själv den förste läkarn. Collinder Kalev. 34 (1948). —
-ORD. (mera tillf.) om ord l. formel som användes vid sejd l. trolldom. Knape ÖstsvLiv 1: 64 (1921). —
-RUNA. (†) trollformel l. besvärjelse l. dyl. använd vid sejd; jfr runa, sbst.1 1 c. Ling As. 592 (1833). Anholm Norm. 8 (1898). —
-SÅNG. sång som beledsagade sejd; äv. allmännare: trollsång o. d. Strindberg NSvÖ 1: 8 (1906). Gamle vise Väinämöinen .. / lät sin galder gå tillbaka, återtog sin grymma sejdsång. Collinder Kalev. 38 (1948). —
Spalt S 1736 band 25, 1966