Publicerad 1966   Lämna synpunkter
SEKTÄR, m.; anträffat bl. i pl. -er.
Ordformer
(sectair-)
Etymologi
[av fr. sectaire, avledn. av secte (se SEKT, sbst.2)]
(†) sekterist. Kellgren (SVS) 5: 225 (1789). Sectairerne tro, och strida: Philosopherne se, och älska lugn. Därs. 266 (1793).

 

Spalt S 1773 band 25, 1966

Webbansvarig