| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SID si4d, adj.1 -are; n. o. adv. sitt sit4.
1) (numera bl. i vitter l. högre stil) långt nedhängande o. d.
a) om (del av) klädesplagg.
α) om plagg avsett för hela kroppen (t. ex. klänning, kappa) l. för nedre delen av kroppen (kjol l. byxor) l. om nedre delen (fåll o. d.) av l. släp till sådant plagg: som räcker långt ned (i allm. ända till anklarna l. fötterna l. marken), lång (se d. o. 1 f); fotsid; stundom med bibet. av: vid l. löst hängande. (De skriftlärda) gå gerna j sidhom klädhom. Mark. 12: 38 (NT 1526; Bib. 1917: fotsida). (Prästerna skola) blifua widh then klädebonat som theres kall bäst höfwes, thet är, sijdha kiortlar och kastiackor. KOF 1: 525 (c. 1618). Sida byxor. SörmlH 13: 227 (1693). Ho äro thesse som vthi the sida hwita kläder klädde äro? Upp. 7: 13 (Bib. 1703; Bib. 1917: fotsida). Kristusstatyettens sida mantelfållar. Hansson SlättbH 212 (c. 1885). Vem är den stora skaran där / Med palm i hand? .. I sida, vita kläders glans / Den står för Gud. Ps. 1937, 146: 2. (Vissångerskan) var klädd i en sid guldklänning. Kræmer Brantings 162 (1939). jfr FOT-, KNÄ-SID. särsk. i utvidgad anv., ss. adv.; numera bl. (föga br.) i uttr. hänga sitt, hänga långt ned; förr äv. i uttr. sitt klädd, klädd i långa l. fotsida kläder. Fast then besmittade köts kiortel ändras tidt, / Fast .. släpen hänger sidt: / Så är altsamman doch ett uselt synda-täcke. Spegel ÖPar. 66 (1705). Sidt klädd. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (c. 1815).
β) om slöja, dok o. d.: som räcker l. hänger l. faller långt ned. Från hufvudsmycket må den sida slöjan / Nedflyta. Fahlcrantz 3: 215 (1864). Den nunnelikt inhöljda gestalten i .. sitt sida vita huvuddok. Johanson SpeglL 19 (1911, 1926).
γ) (numera mindre br.) om hattbrätte l. hatt o. d.: som hänger resp. har ett brätte som hänger ett gott stycke ned (över ansiktet, på halsen). Det mest karakteristiska för dessa gammaldags hufvud-bonader var likväl deras sida och vida skyggen, hvilka hängde ned på axlarne, så att de skyggade hela karlen. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 218 (1868). På hufvudet (bar en vendisk köpman) en sid hatt, som nästan dolde hans ansigte. Lönnberg Ragnf. 145 (1873). Bååth NordmMyst. 211 (1898).
b) om hårbeklädnad (hår, skägg, ett djurs man o. d.): långt nedhängande, lång. Jämptelandz Wapn .., huilket .. sådant sköldemärkie fordom bekommet haffuer: nämbligen: Twänne Leyon med sijdh Maan. Tempeus Messenius 117 (1612). (Lärarna skola se till) at .. (skoleleverna) draga wachra och tjenliga klädebonar, lagom sidt håår och höfliga kragar. KOF II. 1: 466 (1659). (Helga den fagras) guldglänsande hår var så sidt, att hon dermed kunde skyla hela sin kropp. Hildebrand Isl. 266 (1883). Snögubben med sitt sida skägg. Nordling SamlLåga 152 (1917). IllSvOrdb. (1955). — särsk. i utvidgad anv., ss. adv.; numera bl. (föga br.) i uttr. hänga sitt, hänga långt ned; förr äv. i uttr. sitt beprydd haka, haka med långt skägg. (Hudiksvalls vapen har) Try Bocka-Hufwud medh sijdt hängiande Skägg. Rålamb 4: 101 (1690). (Mannen) ströök twå Gånger jämpt sin sidt beprydda Haaka. Dahlstierna (SVS) 122 (1698).
c) om kroppsdel (t. ex. svans, läpp, buk): som hänger långt ned (o. slappt l. löst); lång (o. hängande); (slappt) hängande; numera bl. ss. förled i ssgr. (Satan) med sin glupna klor, ok tämlig sjda swanz. Warnmark UtwSiälGlädie 7 (1686). Huuden sijd och tohm om kinn och haaka (på den åldrade Sköna Helena). TRudeen Vitt. 227 (1691). Broman Glys. 3: 229 (c. 1730; om överläpp på älg). Därs. 621 (c. 1740; om buk på rudor).
d) (mera tillf.) om trädgren: som hänger långt ned (mot marken). Julgranssnö på de sida grangrenarna. Palm LHönMalin 10 (1923).
2) (†) som är belägen l. försiggår på en plats l. ett plan (jämförelsevis) långt nere l. nära jord- l. havsytan l. havsbottnen o. d., låg (se d. o. 3). (Gud) lät synas een .. stierno på himmelen, then sidhare war än alla the andra stiernor. PErici Musæus 1: 109 b (1582). (När) Lufften synes mycket lågh och sidh ståendes en Röök på Himmelen, weet man och befinner den Tijden en starck Tårka. Rålamb 13: 34 (1690). (Stuckarbetet) skulle komma under alla Hwalf och kring om alla Wäggiar, dock icke sijdare nedh än som Fönstren wore sijde till, eller något lijtet längre nedh. SErikÅb. 1913, s. 43 (c. 1740); jfr 4.
3) [jfr 2] om markområde o. d.: som ligger lågt, låglänt; oftast med tanke tillika på att marken är mer l. mindre vattenhaltig: sank; äv. i överförd anv., om ett sådant markområdes läge o. d.; äv. ss. adv., särsk. i uttr. ligga sitt l. vara sitt belägen o. d., om byggnad l. samhälle o. d.: ligga på låglänt l. sank mark; numera företrädesvis ss. förled i ssgr. För:de öffre kyrkio (i Torneå) ligger sijdt och olägligit för wathen skull. HSH 39: 195 (1606). Sielffwe instaden (i Sthm) är tämmeliga sijdt belägen. Bolinus Dagb. 52 (1670). Sida Engar. Vassenius Alm. 1746, s. 28. Östergren (1938).
4) [jfr 2] (†) ss. adv., i fråga om rörelse l. riktning: långt l. djupt ned, lågt; äv. ss. bestämning till ned: långt, djupt. Tu flygh iche för högtt, flygh och iche heller försitt / ty mottan är ij allom tinghom baest. Visb. 1: 70 (1573). Lijk som Soolen plä sin liusa Stråle laga / Sidt ned i diupan Daal. Dahlstierna (SVS) 51 (1698). Broman Glys. 3: 492 (c. 1740).
5) (†) som har ett jämförelsevis stort l. ett visst, angivet djup, djup (se DJUP, adj. 1, 3); jfr 3. Mellan tw berg kom han i dalen sijda, / Ther Reynick war wahn at hålla sin jagt. Forsius Fosz 48 (1621). Bottengarnet bindes af stark hamptråd .., omkring 15 famnar långt och 6 famnar djupt (sidt). Ekström AfhFiska 129 (1845).
6) (†) ss. adv. i allmännare anv., ss. beteckning för en utsträckning l. utbredning åt något håll (utan särskild tanke på riktning nedåt): ett gott stycke, vitt, långt o. d. (Astrild) skiöt, män effter han är blind / (Dok weet iag intet wäl om Wädret eller Wind / Förd’ Pijlen sidt på snee) så kund’ han intet drabba. Lucidor (SVS) 184 (1672). — särsk.
a) [fsv. sit ok vit; jfr mlt. sīt unde wīt, wīde unde sīde, holl. wijd en zijd] i uttr. vitt och sitt l. sitt och vitt, vitt o. brett, vida omkring; äv. bildl.: i stor utsträckning, i hög grad, vidlyftigt o. d., äv. övergående i bet.: frikostigt, rundhänt. G1R 15: 327 (1543). Swenske leffrerede them (dvs. danskarna) sidt och widt, / Halland och Skåne igen quitt och fritt. Svart Gensw. I 4 a (1558). Man måtte göra en förklaring för then menige man, huru vidt och sidt thet blifver effterlåtet gifva sig i echtenskap, som äre hvars annars blodzförvandter. RA I. 2: 6 (1561); jfr b. Att .. (värdshuset) iche schulle vpgå i eld, thenn sigh wiidtt och sijdt .. försprijdde. HSH 36: 177 (1579). At thet .. (dvs. att hertig Karl slagit vakt om den rena evangeliska läran) wijdt och sidt vti heela Christenheeten .. är wordit .. nogsamligen kunnigt. Lundström LPGothus 1—2: Bil. 2 (1595). Då begynte stallsvennen orda både vidt och sidt om den fagra konungadottren. SvFolks. 42 (1844).
b) bildl., i fråga om personliga relationer. Huru när och sijdt .. (Kristus) haffuer sigh befryndat och förbundet medh oss menniskior. PErici Musæus 1: 52 a (1582).
(1 c) -BUKEN, adj. [senare ssgsleden till buk] (†) = -bukig. SvAnekd. 10 (1841; i yttrande tillagt prästman 1667). —
(1 c) -BUKIG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som har (stor) hängande buk, som har hängbuk. Broocman Hush. 3: 26 (1736; om häst). Lundell (1893). —
(1) -HÄNGANDE, p. adj. (†) långt nedhängande, lång. Petreius Beskr. 1: 71 (1614; om öron). Schroderus Comenius 181 (1639; om späckhals på tjur). Jfr D. —
(3) -LAND, sbst.1 (sbst.2 se d. o.). (i vissa trakter) lågt liggande l. sankt land(område), lågland l. sankmark. Järpen hvisslade i sidlandet. Molin SSkr 126 (1895). TurÅ 1907, s. 47.
(3) -LÄNDE, sbst.1 (sbst.2 se d. o.). [sv. dial. silände; jfr nor. sidlende] (†) = -land, sbst.1 Gyllenius Diar. 253 (c. 1670). —
(3) -LÄNT l. -LÄND, p. adj. (sid- 1554 osv. sido- 1692—1912. -länd 1642 osv. -länt (-le-), n. 1554 osv. -länt (-le-) 1612 osv.) [fsv. sidhländer; jfr d. sidlændet, nor. sidlendt] om mark, terräng o. d.: låglänt o. sank l. vattensjuk. G1R 24: 370 (1554). Gran älskar hellst sidlända orter. Boding ÅngermHush. 13 (1747). På alla sidlänta vallar skimrar (efter nattfrosten) gräset metallgrått av smältande iskristaller. Selander MarkMänn. 99 (1937). jfr: Dhe .., som theres äger, ther sulendt (felaktigt för siilendt l. dyl.) ähr, liggiendes hafve, (skola) begynne att dijke. G1R 21: 244 (1550).
Avledn.: sidlänthet l. sidländhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara l. ligga sidlänt. Lind 2: 743 (1749). Höjer Sv. 1: 240 (1873). —
(3) -MARK. sidlänt mark. SDS 1899, nr 391, s. 2. Kärr och sidmarker .. torrläggas. Ericson Fågelkås. 2: 118 (1907). —
(1 b) -SKÄGGIG. (numera bl. ngn gg, i ålderdomligt spr.) som har långt skägg. Schultze Ordb. 4157 (c. 1755). En sidskäggig åldring. NF 2: 1016 (1878). —
(1 a α) -SKÖRTAD, p. adj. (†) som har långa skört. Löw StMällösa 109 (i handl. fr. 1626; om snörd tröja). —
(3) -VALL. (sid- c. 1755 osv. side- 1690) lant.
1) gräsbärande mark l. vall som ligger lågt o. sankt; motsatt: hårdvall (se d. o. 1). Schultze Ordb. 4085 (c. 1755). Fornv. 1947, s. 233.
2) (numera bl. tillf.) elliptiskt för: sidvallshö. Fråga icke efter höet i den der vrån, det är bara sidvall. Almqvist AMay 54 (1838). Dens. Lad. 20 (1840).
(1 a α) -VIT. (†) om dräkt o. d.: (fot)sid o. vit. JGOxenstierna Dagb. 117 (1770). Släpet af .. (sanningens) sidhvita drägt. Livijn 1: 255 (1817). —
(2) -VÄRTS, adv.1 (adv.2 se d. o.). (†) lågt. Det hände ohngefehr då Solen sijd-wärtz gäste, / Och skred nu makli’n fort vhr Wattumannens Näste. Wexionius Sinn. 4: A 1 a (1684; syftande på slutet av januari o. början av februari). —
B (†): SIDE-VALL, se A.
C (†): SIDO-LÄNT, se A.
D (numera bl. tillf.): (1) SITT-HÄNGANDE, p. adj. långt nedhängande, lång. Tempeus Messenius 129 (1612; om skägg). Jfr A.
Spalt S 2118 band 25, 1967