Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SID (numera bl. ss. ssgsförled si3d~), adj.2; komp. sidre (UppsDP 24/3 1603, Dijkman AntEccl. 301 (1678, 1703)); superl. sidast (VDAkt. 1718, nr 261) l. siderst (Swedberg Schibb. 379 (1716)) l. sidest (Peringskiöld MonUpl. 104 (1710: sidesta, sg. best.), Broocman Hush. 2: 182 (1736: sidesta, sg. best.)); o. SID l. SITT, adv.; komp. sidare (Girs E14 111 (c. 1630)) l. sider (HH XXXIII. 1: 268 (1563), Schultze Ordb. 4078 (c. 1755)).
Ordformer
(sed- i ssg 1702 (: på sedlychtonne). si- (sij-) i ssg 1595 (: Sibilling(ar), pl.)— 1596 (: Sibilling(ar), pl.). sid (-ii-, -ij-, -j-) 1544 (: sidhösten, sg. best.)—1926 (: sidsommaren, sg. best.). sijth, adv. 1604)
Etymologi
[fsv. sidhari, sidharster, adj. komp. resp. superl., sidhar, sidharst, adv. komp. resp. superl., sidh- (i ssgr), sv. dial. si(d)- (i ssgr); jfr fvn. síðarri, síða(r)ster, adj. komp. resp. superl., síð, adv. (med komp. síðarr o. superl. síða(r)st), síð- (i ssgr), got. seiþus, adj., fht. sīd, adv., sedan, senare, feng. sīð, adv.; rotbesläktat med lat. serus, sen (jfr SERENAD), o. ir. sír, långvarig, evig. — Jfr OMSIDER, SEDAN, adv., SEDERMERA, adv.1, SEN, adj., SID, adj.1, SIDER, adv.2, SILLA, SIST, SÄRLA]
(numera bl. ss. ssgsförled)
I. adj.: sen o. d.
1) ss. bestämning till ord betecknande tidsperiod, särsk. årstid l. del av dygn, för att beteckna en tid som ligger jämförelsevis nära slutet av en (längre) tidsperiod l. närmast nutiden l. den del av en tidsperiod som är närmast dess slut: sen; särsk. i sg. best. utan föregående artikel, i sådana uttr. som sida hösten l. kvällen. Rysserne haffua .. beslutatt, att the icke lenger än till sidha hösten, vele .. förtöffua. OxBr. 5: 14 (1612). K. M:t hölt för rådligast, att man mädh det forderligste affärdadhe r[yske] Gesanterne, effter vinterdagarna allaredan infalla, skieppet också eliest knapt kan kåmma tillbaka i denne sijdhe åhrstijdh. RP 13: 282 (1649). Nu går man geraden (dvs. direkt) ifrå afftonsongen på kellare, slamrar ther med terning .. och sitter in på sida qwellen. Swedberg Dödst. 330 (1711). Uti sidesta hösten. Serenius EngÅkerm. 238 (1727). SvMerc. IV. 1: 413 (1758). Ihre (1769).
2) om ålder: hög. Mig och min fattige hustro i sijdan ålder, till Hiertans sorg och bedröfwelse. BoupptSthm 1675, s. 1319 a, Bil.
3) i komp. l. superl. i best. form, i fråga om ordningsföljd: den senare resp. senaste l. siste; äv. substantiviskt. UppsDP 24/3 1603. Karin. Ol(s)dotter i Bilsboo i Sura. tw oechta barn thet sidhre leghat i hiäl. Rudbeckius MemPubl. 92 a (1633). (Om kyrkolagskommittén tar bort exorcismen, skola många) löpa till H. K. M:t med begiäran att .. (drottningen) wille hålla i skaklerna med Bisperna, som wilja alltför mycket förandra, och då blifwer den sidre willa wärre än dhen första. KOF II. 1: 72 (1650). VDAkt. 1718, nr 261 (i superl.).
II. adv.: sent o. d.
1) betecknande att ngt göres l. inträffar vid en långt framskriden tidpunkt (särsk. jämförelsevis nära slutet av en viss tidsperiod): sent. Rijdh icke alt för sijth. SvOrds. C 1 a (1604). Något sijdare på Hösten, rustade the Pernauske och Swenska sigh åter emot hwar andra. Girs E14 111 (c. 1630). — särsk. i uttr. sent sid omsider, se OMSIDER I 1 b.
2) i komp., i uttr. förr och sider l. sider och förr l. förre, vid vilken tidpunkt som helst, det må vara förr l. senare, alltid o. d. Iagh märcker thet goda tu (dvs. Gud) gör, / Migh til beskärm sider och förr. Kempe Psalt. 458 (1650). Jagh ligger, står, går vth eller in, / Ästu alt om migh Herre, / Och achtar migh sider och förre. Ps. 1695, 103: 1. Schultze Ordb. 4078 (c. 1755: Förr åkk sider).
3) i komp., ss. ett självständigt tidsadverbial: senare, sedan o. d. HH XXXIII. 1: 268 (1563). Finnes ingen brist hoos föräldrarna .. (vid den första undersökningen rörande ett spädbarns död), måga de sider icke desto mindre ställas för Consistorio och Kyrkiona Rätt, att låta sin oskyldigheet pröfwa. KOF II. 2: 110 (c. 1655).
Ssgr (till I 1): A: SID-BILLING, m.; anträffat bl. i pl. [senare ssgsleden sannol. av en sidoform (bildad med avledningsändelsen -ling) till -börding, sbst.2] (†) = -födling. GripshR 1595, s. 68 (: Sibilling(ar), pl.). Därs. 1596, s. 69 (: Sibilling(ar), pl.). —
-FÖDD, p. adj. (†) född sent (på året). Schultze Ordb. 1215 (c. 1755). —
-FÖDING. [sv. dial. si(d)föing] (†) = -födling. Schultze Ordb. 1216 (c. 1755). Heinrich (1828). —
-FÖDLING. (†) djur som är fött sent på året l. är fött på hösten; jfr -billing, -föding. Så wordo tå the sijdhfödhlingar (i hjorden) Labans, och the tijdfödhlingar Jacobs. 1Mos. 30: 42 (Bib. 1541). Hastfer Får 77 (1752). Möller (1807). —
-HÖST. (sid- 1544—1869. side- 1597—1635. sido- 1662) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) senhöst. G1R 16: 525 (1544). Om Sidhösten på thetta Åhret (dvs. 1522) kom Söffuerin Norby medh fäm Örligs Skip, in emot Stockholm. Tegel G1 1: 38 (1622). 2VittAH 26: 168 (1864, 1869).
Ssg: sidhöste-gris. (†) gris som är född på senhösten. Broocman Hush. 3: 49 (1736). —
-KVÄLL. [fsv. sidhqvälder; jfr fvn. síðkveld] (†) om den senare delen av en kväll l. sena kvällen. Schultze Ordb. 4078 (c. 1755). —
-LAGD, p. adj. (†) om ägg: sent lagt att ruvas. Broman Glys. 3: 171 (c. 1730). —
-LYKT l. -LYKTA (numera bl. ngn gg, arkaiserande, i formen -lyktone ~lyk2tone l. -ωne). (sid- 1561—1924. side- 1573—1649. sido- c. 1635—1807. -lyf(f)- 1561—1702. -lyk- (-lÿ-, -ck-, -ch-) 1563—1924. -löch- 1615) (†) i uttr. på l. å l. i l. om sidlykten l. sidlyktan l. [jfr lykt, sbst.1 anm.] sidlyktone l. sidlyktene l. sidlyktena l. sidlyktane l. sidlykterne o. d., till slut, till sist, slutligen (jfr lykt, sbst.1 2 a); numera bl. ngn gg, arkaiserande, i uttr. på sidlyktone. Svart G1 82 (1561: på sidlyfftone). RA I. 4: 614 (1598: på sidlychtande). L. Paulinus Gothus Arch. 50 (1630: på sidlychtena). HH 20: 364 (c. 1640: på sidolychttan). ConsAcAboP 1: 205 (1646: om sidhlyfftenne). RARP 6: 138 (1657: på sijdlychterne). Weise 300 (1697: å sidolyckten). HH XXXIV. 2: 209 (c. 1715: i sidlychtone). Den allsmägtiga vanan har på sidlyktone så fasonerat om själen att den finner sig i allt. Livijn 1: 152 (1817). Turkarne och våra slogos käckt med hvarandra, tilldess de förra på sidlyktone togo dem fångna. Crusenstolpe Tess. 4: 262 (1849). Rydqvist SSL 2: 333 (1857). BergvallIdrB 185 (1924). jfr VadstÄTb. 41 (1580: På siidlijthenn; sannol. felaktigt för siidlijcthenn l. dyl.). —
-LYKTONE, adv. (-lyfft- 1667. -lykt- (-cht-) 1652—1667) [till -lykt, sannol. elliptiskt för på sidlyktone o. d.] (†) till slut, till sist, slutligen. Ekeblad Bref 1: 151 (1652). Pistorius låfwade sidlyfftone (att betala), och der med förlijktes dhe (dvs. Nicolaus o. Pistorius). ConsAcAboP 3: 189 (1667). —
-SKOTT, sbst.1 (sbst.2 se sida, sbst. ssgr). [sv. dial. si(d)-skott] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om gräs l. (foder)säd som växer upp på en åker efter första skörden (o. bildar efterskörd); jfr sid-skott, sbst.2 Första afbergningen (av säden) har gjordt det mästa, ty, hwad andra och tredje gången blifwit, på några ställen, afskurit, har bestådt uti några ax, dem man kallar sidskått, som föga förtjent samlas tilhopa. SvMerc. 3: 594 (1757). —
-SOMMAR. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sensommar. Broman Glys. 3: 12 (c. 1730). FoF 1926, s. 100. —
-VINTER. (sid- 1670—1868. side- 1660) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) senvinter. Stiernman Riksd. 1320 (1660). Fries BotUtfl. 3: 391 (1857, 1864). —
-ÅR. (†) om senare delen av året. Serenius (1741). ÖoL (1852).
B (†): SIDE-HÖST, -LYKT, -VINTER, se A.
C (†): SIDO-HÖST, -LYKT, se A.
Avledn.: SIDLIG, adj.1; adv. -a (Serenius Hh 2 a (1734), Dens. Ii 2 a (1757)). (†)
1) till I 1, II 1: sen; ss. adv.: sent. Serenius Hh 2 a (1734). Dens. Ii 2 a (1757).
2) [utvecklat ur 1 l. möjl. bildat till sid, adj.2 I, i en i sv. icke påträffad bet.: långsam, senfärdig] långsam. Schultze Ordb. 4078 (c. 1755).

 

Spalt S 2121 band 25, 1967

Webbansvarig