| Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
SIST sis4t, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 o. 3 r. l. m.; best. -en.
(ngt vard.)
1) i sg. best., om person som blir sist (se SIST, adj. I 1) i en tävling o. dyl. l. kommer efterst i en ordningsföljd (t. ex. vid lekar) l. dyl. Holmberg 1: 595 (1795). Bli sisten vid en tävling, i långdansen. Östergren (1938). ”Sisten betalar”, hörde han borta från biljarden. Widerberg Erot. 27 (1957).
2) (numera föga br.) spelt. sista (se SIST, adj. I 1) stick (anträffat bl. i uttr. göra sisten, ta hem sista sticket); förr äv. om markering av tre poäng vid spelets början för givare (som spelar ss. den siste i ordningen av spelarna) i kortspelet ”trente un” (”trettioett”); jfr SISTA 1. Huru spelet i världen här går, / han (dvs. Amor) gör trumfviv eller — sisten! Wecksell SDikt. 165 (1860). Hagdahl Fråga 22 (1883; i ”trente un”).
3) i sg. best., = SISTA 2. Leka ”sisten”. Cederschiöld o. Olander Vink. 64 (1901). Valdemar .. gaf Mårten en ordentlig puff i maggropen. .. Sisten! ropade Valdemar skrattande och sprang därifrån. Janson Ön 83 (1908).
Spalt S 2689 band 25, 1968