Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJ ʃe4 l. ʃ4, n.; best. sj-et ʃe4et l. ʃe4t l. sj-t ʃe4t; pl. = l. sj-n ʃe4n; l. SJE ʃe4, n.; best. sje-et l. sje-t; pl. = l. sje-n; ss. ssgsförled förr äv. SCHA-. Anm. Sg. best. o. pl. ersättas vanl. av motsvarande former av ssgn sj-ljud.
Ordformer
(scha- i ssg 1855 (: scha-ljudet). sj (sch) 1801 (ovisst), 1829 (: Sch-ljudet), 1855 osv. sje (sche, ske) 1868 osv.)
Etymologi
[jfr t. sch; vokalen i uttalet ʃe4 o. formen sje beroende på analogi från B, C, D m. fl.; formen scha- återgår möjl. på t. förebild (återgivande ett tyskt uttal av sch ss. namn på ljudet)]
språkv. sj-ljud. Bruket af fv och hv såsom v; ljudet af k, såsom tj; af sk, såsom sj (hör till de fall vilka synas fordra särskilda stavningsregler). Leopold i 2SAH 1: 189 (1801; möjl. dock om bokstavsförbindelsen sj). För grekiskan kan man uppräkna åtminstone 21 consonantljud, bland hvilka förekomma ovanligt många, nemligen 7 perspirerade, men intet sch. VetAH 1855—56, s. 84. De tonande motsvarigheterna till våra tonlösa s och ”sje” spela som bekant en stor roll i franskan och engelskan. Danell SvLjudl. 9 (1911).
Ssgr (språkv. Anm. Ssgrna skrivas i allm. med bindestreck mellan de båda ssgslederna): SJ-LJUD. om språkljud tillhörande en klass av på olika sätt bildade alveolara l. palatala l. velara frikativor som i sv. ortografi ofta återges med sj (i sht före betonad bakre vokal); jfr sjas-ljud. Almqvist Rättst. 24 (1829). —
-UTTAL~02 l. ~20. uttal av l. med sj-ljud. HermodSvUttal 6: 24 (1933).

 

Spalt S 2787 band 25, 1968

Webbansvarig