| Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
SJASA ʃa3sa2, v.1, l. SCHASA ʃa3sa2, v.1, äv. (i bet. 1, numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SJASSA ʃas3a2 l. SCHASSA ʃas3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SJAS, sbst.2
(vard.)
1) ropa ”sjas” (i avsikt att skrämma bort l. jaga undan ngn l. ngt); oftast tr.: gm att ropa ”sjas” jaga l. köra bort (ngn l. ngt) l. allmännare: jaga l. köra bort l. fösa undan (ngn l. ngt); ofta med särskild tanke på l. enbart i fråga om rörelse(r) med hand l. arm o. d. i samband med sådant bortjagande osv.; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; äv. i p. pf. l. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Sjasa åt l. på katten. Lind (1738; under scheuchen). Skrakarne springa i vattenbrynet och schasa vattnet som forsar framför dem. Strindberg SvÖ 2: 244 (1883). Stafva, Stafva, äst du förvillad menniska, som inte schasar tuppen från farstubron när fru öfverstinnan kommer! Hedenstierna FruW 63 (1890). Hon skall .. bli, med ett ord, en glad fru, som tager lifvet lätt och schasar alla bekymmer på flykt. SDS 1895, nr 486, s. 1. Schasar’u mygg, eller hva’ fäktar du för? frågade Valdemar med ett gapskratt. Janson Ön 85 (1908). (Det knarriga skärrandet) tog till i styrka .. det var snöskatorna som ville ha oss bort, de schasade, än från björkarna och än från en klunga av granar. Rosenius SvFågl. 1: 220 (1917). Nalkas en korp eller rovfågel, far .. (varfågeln) emot dem med ett ängsligt och schasande gäh, gäh, gäh. Därs. 2: 223 (1924). jfr AV-, PÅ-SJASA.
2) jäkta (se d. o. 2) l. matta l. trötta (ngn).
a) i den särsk. förb. SJASA UT.
b) i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.).
α) (numera bl. mera tillf.) jäktad (jfr JÄKTA 2 slutet) l. utsjasad. Den som så varit jägtad och chasad som jag kan lätt komma på den idén att dyrka sitt hem och sin hustru. Strindberg Brev 2: 73 (1879). Edfelt Natt 17 (1936).
3) [jfr den i sv. dial. förekommande bet.: hejdlöst springa l. dansa o. d.] (numera bl. mera tillf.) jäkta (se d. o. 3) l. flänga (se FLÄNGA, v. 5). (Hennes nåd) kanske har litet ondt i hufvudet af det beständiga schasandet och nattvaket som hennes nåd icke är van vid — sade Lotta. Knorring Förh. 1: 218 (1848). Titta på dagens slamsiga ungdom! Vem skulle nuförtiden ge sig så mycken tid och göra sig så mycken möda (som i ett fall som berättas från äldre tid)? Man bara schasar och schasar. Alving HemBäst 118 (1948).
SJASA IFRÅN SIG10 04 0, äv. FRÅN SIG4 0. sjasa bort (ngn l. ngt) ifrån sig. Scholander I. 2: 239 (c. 1870). —
SJASA IN10 4. (gm sjasande) driva (ngn l. ngt) in (i l. på l. till ngt o. d.). Envallsson Kung. 13 (1784). —
SJASA NED10 4 l. NER4. (gm sjasande) driva (ngn l. ngt) ned (från l. i ngt o. d.). MinnGPrästh. 1: 54 (1924). —
SJASA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. (mera tillf.) till 3: springa l. rusa l. flänga omkring. Hammarling Wodehouse Tack 38 (1936). —
SJASA UPP10 4, äv. OPP4. (gm sjasande) driva (ngn l. ngt) upp (i l. ur ngt o. d.); särsk.: köra upp (ngn) ur sängen. Hedin Transhim. 3: 236 (1912). Tidigt på morgonen schasade vi upp Birger. TurÅ 1935, s. 222. —
2) till 2 a: matta l. trötta l. pumpa ut (ngn l. ngt); äv. refl., i uttr. sjasa ut sig. Tholander Ordl. (1872). Edlund Chandler EneDöd 77 (1952; refl.).
B: SJASNINGS-LJUD. (i sht i fackspr.) ljud l. ljudkomplex som nyttjas vid sjasning; särsk. om ljudet ʃ l. om ljudkomplex (särsk. ”sjas”) innehållande detta ljud; jfr sjas-ljud. Ideforss PrimInterj. 1: 330 (1928). —
-ORD. (i sht i fackspr.) ord som användes vid sjasning; särsk. om interjektionen ”sjas”. Ideforss PrimInterj. 1: 330 (1928).
Spalt S 2798 band 25, 1968