| Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
1) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter l. ålderdomligt) dö, avlida, ge upp andan; ligga för döden l. på sitt yttersta. (Jairus bad Jesus) ath han wille gå in vthi hans hws, för ty han hadhe ena eenda dotter wedh tolff åra gammul, och hon begynte siälas. Luk. 8: 42 (NT 1526; Bib. 1917: som låg för döden). Knapt hade Presten skrifftat henne, förr än hon siälades. Hoorn Jordg. 2: 218 (1723). Om han dött, jag honom ej sörjde så mycket, / Om på Trojanska fälten bland vapenbröder han själats. Wallenberg HomOd. 1: 11 (1819). Hagberg DödGäst. 95 (1937). IllSvOrdb. (1964; angivet ss. ”åld.”). — särsk.
a) (†) ss. vbalsbst. -ning, om det förhållandet att ngn håller på att dö; särsk. i uttr. ligga i själningen, ligga för döden l. på sitt yttersta, hålla på att dö. (Det är) ganska jemmerligit at see, när een Menniskia j någor dygn ligger j siälningenne, och drags medh Döden. PJGothus Ench. Dd 8 a (1596). BoupptSthm 1676, s. 1400 a, Bil. Nordforss (1805).
b) (numera knappast br.) i hyperbolisk anv., betecknande stark psykisk reaktion förorsakad av t. ex. glädje l. skräck l. avund över l. längtan efter ngt: ”dö” (se d. o. 1 i); särsk. i uttr. själas av ngt; jfr 2. (Jag sände en klocka) till bror Axel, som varit på vägen att själas af glädje, då han feck henne. JGOxenstierna Dagb. 12 (1769). Om vi nu gå bort, så kunde vi omfaras, och då skulle de stackrarne helt visst själas af räddhåga, at ha råkat ut för skälmar. Stridsberg Friman 17 (1798). CFDahlgren 5: 182 (1833).
2) [jfr sv. dial. själas, andas häftigt av oro l. förskräckelse, våndas, förgås av otålighet] (†) vara plågsamt irriterad, våndas l. dyl. GHT 1898, nr 218 B, s. 2.
Spalt S 2998 band 25, 1969