Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SJÖMAN ʃø3~man2, sbst.2, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -mannen; pl. -män ~män2.
1) benämning på person som förr beklädde en lägre befälspost på ett fartyg o. som i sht hade hand om rigg o. segel; numera bl. ss. förled i ssgn SJÖMANS-GARN; jfr BÅTSMAN 3, SKEPPS-MAN. (Sv.) Sjöman eller skeppsman, (som bestyr om tacklingen) .. (t.) der Schiemann. Jungberg (1873).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) ombord på fartyg: tåg uppsatt (särsk. mellan stormast o. fockmast) för att hindra i tacklingen ingående tåg att fastna i utskjutande föremål o. dyl. l. använt ss. mantåg (utgörande stöd för i riggen uppäntrat manskap vid råmanning o. d.). Ekelöf Skeppsm. 113 (1881). Sjöman .. (dvs.) Afledaretåg, som för åtskilliga ändamål sträckes om bord, t. ex. emellan stor- och fock-vanten, för att vid storråns ombrassning leda store hals och skot klara för skeppssidan, samt äfvenväl för uppäntradt manskap att hålla sig i vid relingsmanning. Dens. Ordl. (1898). 2SvUppslB (1953).
-GAST. [jfr holl. schiemansgast, t. schiemannsgast] (†) till ”sjömans” förfogande ställd besättningsman; jfr båtsmans-gast, skepps-mans-gast. Jungberg (1873).
Spalt S 3268 band 25, 1969