Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKAPOLIT skap1oli4t l. -p1ω-, r. l. m.; best. -en; pl. (om olika stycken l. slag) -er.
Ordformer
(förr äv. sca-, -lith)
Etymologi
[jfr eng. o. fr. scapolite; av t. skapolith (tidigast använt 1800 av den portugisiske mineralogen J. B. d’Andrada), sannol. bildat till lat. scapus, stängel, stam, pelarskaft (besläktat med SKAFT, sbst.1), med den i namn på mineral vanliga ändelsen -lit (av gr. λίϑος, sten; se LITO-); mineralens kristaller likna pelarskaft]
miner. benämning på en grupp färglösa, vita l. gråa, glasglänsande mineral som kristallisera tetragonalt, ofta uppträda ss. kontaktmineral i basiska bergarter o. vanl. bildats gm omvandling av plagioklas; jfr PAR-ANTIN, WERNERIT. FKM 2: 199 (1807). Skapolit. .. Är ett silikat af hufvudsakligen kalk och lerjord. Rebau NatH 3: 57 (1879). Frosterus Min. 137 (1917).
Ssgr (miner.): SKAPOLIT-GRUPP(EN). [jfr t. skapolithgruppe] om den grupp av mineral som utgöres av skapoliter. GeolFF 1890, s. 172. —
-KRISTALL. NNordenskiöld (1833) hos Berzelius Brev 11: 151.
Avledn. (miner.): SKAPOLITISERA, v., -ing, -ning (†, GeolFF). omvandla (bergart) till skapolit; företrädesvis dels i pass. (i sht i p. pf.), dels ss. vbalsbst. -ing. GeolFF 1894, s. 132 (: skapolitiserning). De norrbottniska gabbrobergarterna äro i ovanlig utsträckning skapolitiserade. Högbom Norrl. 51 (1906). BonnierLex. 12: 1000 (1966: skapolitisering).

 

Spalt S 3539 band 26, 1970

Webbansvarig