| Publicerad 1972 | Lämna synpunkter |
SKOLLA skol3a2, sbst.3, r. l. f. (l. m.); best. -an; pl. -or (SkeppsgR 1543, osv.) ((†) -ar (möjl. äv. att hänföra till en icke anträffad sg. skolle, m.) TullbSthm 1539, s. 5 b, Sjöregl. 1741, 5: B 5 a; -er SkeppsgR 1543, Meyerson VapArboga 222 (i handl. fr. 1570)); förr äv. SKOLLRA, f.
1) tunt stycke plåt l. tunn platta l. skiva av metall (järn, koppar) l. dyl.; särsk. om sådant stycke plåt osv. (stundom i form av en hylsa) använt ss. beslag l. skoning. (Dörren försågs med bl. a.) ”2 merlor och en haspa och en skålla till låsit”. SthmSlH 1: 62 (i handl. fr. 1527). En del af de i föregående försök erhållna (järn-)reguli utsmiddes till tunna skållor, och upplöstes sedan i utspädt kungsvatten. FKM 3: 120 (1810). Till en början användes (vid rustningar) järnet i form af smärre skållor, som fästes utanpå ett läderkyller. 2UB 6: 114 (1904). Den stora spaden av trä, med en skarpslipad skålla av järn, gick taktfast. Suneson GGrund 119 (1926). Blankskinnsstövlar med skållor som glappa. Thunman Olandssång. 107 (1927). Doppskon (på pallaschen) hade skolla av järn. SvVapSÅ 1938—39, s. 18. — jfr AXEL-, BLECK-, GULD-, HÄLLEBARDS-, JÄRN-, KLACK-, KOPPAR-, SILVER-, TENN-SKOLLA m. fl.
2) om tunn skiva l. platta av organiskt material l. om flisa av sten l. ben l. dyl. l. om skivformig skorpa ovanpå ngt l. skivformig klump l. beläggning av någon massa (t. ex. av jord l. lera), särsk. sådan som fastnat vid ngt, t. ex. en jord- l. lerkoka under sko o. d.; jfr 3. På gamle galgeberget .. finnes .. vthur släta Hällen een rund skålla .. lijka som vthbruten. OTrygg hos Hiärne 2Anl. 189 (1706). Chondroitsyran (i brosket) .. bildar vid afdunstning genomskinliga, nästan färglösa skollor. UpsLäkF 1888—89, s. 118. Den (bistav), som säkerligen en gång funnits till höger (på runstenen), är bortfallen med en tydligt afflagrad flisa. Den afflagrade skollans öfre parti har en gång sammanhängt med en nu kvarstående .. kant. AntT XVIII. 2: 18 (1909). På trampytan (av tröskeln) finnes emellertid äfven på några ställen en papperstunn skålla af murbruk. Ekhoff StClem. 46 (1912). (Hud-)fläckar, ofta belagda med skållor av hopgyttrade fettbemängda hornceller. Asplund Hud. 83 (1924). jfr (i ssg): Lerskollor, som klibbat vid fötterna. Östergren 6: 413 (1939). — jfr BEN-, IS-, JORD-, KNÄ-, SKROT-, SKÄNK-, SLAGG-SKOLLA m. fl. — särsk. (i vissa trakter) om förtorkad skiva l. kant av ost o. d.; jfr SCHOLLA 2. ”Om vi nu skulle donera den här skollan (av ost) åt talgoxarna!” Gellerstedt Hult 151 (1906).
3) geol. (i naturen förekommande) lager av berg- l. jordart l. av malm; numera företrädesvis om större berggrundsflak (oftast av sedimentära bergarter) som slitits loss från sitt underlag (sin rotzon) o. gm överskjutning förts bort från sitt ursprungliga läge. Genom .. förruttnande (av starr o. d.) har stundom en skålla eller tunnare lager af mera sönderdelad mylla, .. bildat sig ofwanpå mosztorfwen. Lundequist Landtbr. 150 (1840). Kopparmalms-anledningen på Badstuguberget består af en mycket smal strimma eller skolla af kopparkis i gneis. JernkA 1844, 2: 19. På nordtyska slätten bildas berggrunden hufvudsakligen af en mosaik af skollor af olika ålder, hvilka genom förkastningar .. blifvit förskjutna i nivåförhållande mot hvarandra. 2NF 30: 618 (1920). SvGeogrÅb. 1934, s. 19. — jfr ÖVERSKJUTNINGS-SKOLLA.
4) (i vatten kringdrivande) isflak. Smalare band af tät drifis mellan .. (de öppna vattenytorna) kunna af ett starkt fartyg forceras, dels genom att skollorna skjutas åt sidan, dels äfven genom att mindre isflak brytas sönder. AB 1898, nr 215 B, s. 2. — jfr IS-SKOLLA.
(3) -OMRÅDE~020. geol. område som utmärkes av förekomsten av skolla l. skollor; tektoniskt område med överskjutningsskollor. SvGeogrÅb. 1934, s. 7.
Spalt S 4587 band 26, 1972