| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
1) (numera i sht i vissa trakter) om person (jfr 3, 4): högljutt l. bullrande sladdra l. svamla l. skrävla; i modern tid oftast uppfattat ss. l. utgörande oeg. l. bildl. anv. av (2 o.) 3. Lät folcket skramla, munlädre ä deras. Runius (SVS) 3: 30 (c. 1710). Gifver man undervisning i något, som höjer sig öfver skolstoftet .., så får man — NB. i fall man ej kan skramla, svamla, skoja, sqvadronera, .. hålla sina föreläsningar för föga flera åhörare, än väggarna. Atterbom (1842) i 3SAH XXXVII. 2: 105. Skramla .. (dvs.) skräfla. Meurman (1847). Sundén (1888).
2) om (ett l.) flera hårda l. torra föremål: avge upprepade hårda l. metalliska l. torra l. skarpa (oftast bullrande, stundom mer l. mindre klingande) ljud gm att (dess olika delar) slå l. röra sig (mot ngt resp.) mot varandra; äv. opers.; äv. om ljud o. d.: ljuda på sådant sätt; i sht förr äv. allmännare: bullra l. dåna l. mullra l. skrälla l. dyl. Den gamla maskinen skakade och skramlade. Nyckelknippan skramlade i fickan. Bilens stänkskärmar satt lösa och skramlade. Det hördes ett skramlande ljud, när tennkannan föll i golvet. En stor .. Kappa, besatt utan på med Maskeskal, och Sneckeskal, som skramblade mycket. Verelius 146 (1681). I samma Medel-Loft är Tordön som så ramlar / Och giör at thet i Skoog och hola Bergen skramlar. Spegel GW 69 (1685). Han vände de skramlande bladen (i tidskrifter med stort format). Wahlenberg StorM 362 (1894). Då ”slåtterkarlarna” (Scabiosa) började blomma eller höskallrans fröhus började skramla, när man gick i gräset, då var rätta slåttertiden (på Gotl.). SvNat. 1934, s. 94. I kattens svans satt ett snöre och i snöret satt en bleckdosa, som för varje språng han tog skramlade alldeles fruktansvärt. Lindgren MästBlomkv. 35 (1946). — jfr SABEL-SKRAMLANDE, sbst. — särsk.
a) i fråga om (rörlig del på) fordon i rörelse, (som är löst fäst vid fordonet resp.) vars rörliga delar skramla l. vars last skramlar (jfr SKRALTA, v. 1); stundom närmande sig bet.: skrangla; i p. pr. äv. om färd med sådant fordon; jfr RAMLA, v.1 1 a. Hästarne vände tillbaka / hem med vagnen, som skramlade tom. Johansson HomIl. 15: 453 (1848). Topelius Vint. II. 2: 191 (1882; i p. pr., om färd med hästskjuts). Hjulen (på en vanskött velociped) skramla (ofta) hit och dit af brist på tillsättning i lagren. Östberg Vel. 101 (1894). Det klafsar om hästarna ..; det skramlar efter (de med ammunition lastade) vagnarna dovt och tungt. Hedin Front. 94 (1915). Rälsbussen skramlade vidare mot nordväst. Gustaf-Janson Toffl. 10 (1964).
b) om mynt. (Han kom) till hufvudstaden .. med några kopparslantar skramlande i byxfickan. Lundegård Prom. 1: 9 (1893). ”Hitåt, beskedliga bondemän!” ropade .. (avlatskrämaren) uppspelt. ”Unga, gamla, låt pengarna skramla till själens frälsning!” Heidenstam Svensk. 1: 299 (1908).
c) (mera tillf.) i utvidgad anv., om klocka, med obj. betecknande klockslag: slå med ett skramlande ljud. Karlfeldt Hösth. 86 (1927).
d) mer l. mindre bildl.; oftast i p. pr., särsk. om ngt i språklig form framställt (fras l. bok l. dyl.): bombastisk l. svulstig l. yvig l. högtravande o. d. Länge nog har du (dvs. Pegasus) kånkat och burit tårepåsar och vattusäckar, skramlande rim-ärter, .. och (osv.). Snellman Gift. 1: 116 (1842). Munthe Nap. 38 (1885; i p. pr., om fraser). (Min bok ”Uppgörelse och löfte”) var inte obehaglig i samma mening som ”Dåd och dröm”, men den var redan mycket skramlande. Malmberg StyckVäg 153 (1950).
3) om person (jfr 1, 4): åstadkomma skramlande (i bet. 2) ljud; ofta med bestämning inledd av prep. med l. på, betecknande det föremål varmed ljudet åstadkommes; äv. dels: färdas på fordon som skramlar (i bet. 2 a), dels tr. (jfr b): åstadkomma skramlande ljud med (ngt); i sht förr äv. allmännare: bullra l. föra oväsen l. dyl. Han skramlade ljudligt med sina växelpengar (med nyckelknippan). I köket skramlades med tallrikar och glas. Skramla med sabeln l. med sina vapen o. d., äv. bildl.: uppträda hotfullt (särsk.: demonstrera sin militära makt l. hota med militära maktmedel o. d.). (Käringen) kan wäl gåå spökia i Hwset, rambla medh Munnen och skrambla medh Skinpälszen, wil hon icke (osv.). Chronander Bel. I 6 a (1649). Brandwackten skal skramla när Slags-mål timar, .. jämwäl där någre obetäncksamme eller druckne Partier dem öfwerfalla. PH 1: 784 (1729). Han (dvs. en kringvandrande konstnär) sjöng dem (dvs. ballader) för alla, fast rösten var skral, / och dertill på cittra han skramlade. Scholander I. 1: 38 (c. 1865). Ej långt .. (efter det vi passerat Durham) skramla vi på en skyhög järnvägsbro öfver floden Tyne in i det sotiga .. Newcastle. Steffen BrittStröft. 306 (1895). Skramla hårt med storstrejkens vapen. Wigforss Minn. 2: 42 (i handl. fr. 1916). Mjölkningsmaskinen är igång, flaskor och hinkar skramlas. Idun 1951, nr 50, s. 55. Grosshandlarn skramlar lite med berlocken på sin klockkedja. Hedberg DockDans. 111 (1955). — jfr SABEL-SKRAMLANDE, sbst., SABEL-SKRAMLANDE, p. adj. — särsk. (tillf.)
b) i utvidgad anv., i uttr. skramla takt med ngt, slå takt med ngt som skramlar (i bet. 2). Thomander 3: 501 (1826).
4) [jfr 2 b, 3] (ngt vard.) om (krets av) personer (jfr 1, 3): sala (se SALA, v.3 1), göra sammanskott; äv. om enskild person, särsk. dels: insamla bidrag till sammanskott, dels i utvidgad anv.: på egen hand hopspara pengar, spara ihop, dels: göra penninginsamling, dels: skrapa ihop l. samla in pengar i småposter; äv. med obj. betecknande pengar o. d. som insamla(t)s; särsk. i uttr. skramla till ngt, sala resp. spara till ngt, skramla till ngn l. ngt, gm insamling införskaffa pengar åt ngn l. ngt. Fischer VagAustr. 123 (1879: ”skramla” till ett extra pris). Kan icke (bokförlaget) Tiden göra en skramling så att jag kan få in mina skrifter der. Strindberg Brev 4: 392 (1884). Ingen dogm (finns i frälsningsarmén) utom den, att man följer fanan, skrifver in sig, skramlar till armén, får aflöning och är frälst för evigt med fri entré till paradis. Lundström Jörgenb. 40 (1888). De pengar jag skulle ha från Berlin uteblifva af osynliga händer qvarhållna, och jag får nu skramla 100 Markor och 50:or från alla kanter. Strindberg Brev 9: 325 (1893). Ossian .. ropade: ”Pålle ska’ dricka punsch! Låtom oss skramla!” Skramlingen utföll nöjaktigt, och (osv.). Hellander Teat. 81 (1898). Wägner Norrt. 89 (1908; i fråga om en persons sparande). Trycksaker hade vi (kommunister) inte råd med, vi skramlade därför till en handduplikator och stencilerade vårt propagandamaterial. Forss Skom. 127 (1965). — jfr IN-SKRAMLA.
SKRAMLA BORT10 4.
1) (numera föga br.) till 1, i uttr. skramla bort tiden, öda bort l. fördriva tiden med högljutt prat l. sladder. Nordforss (1805).
SKRAMLA FRAM10 4.
1) till 2 a, om fordon: skramlande förflytta sig framåt; äv. om last på fordon; särsk. refl., i uttr. skramla sig fram. Nordensvan Pens. 79 (1883). Fröding ESkr. 2: 119 (1893; refl., om vattentunnor på fordon).
2) till 3, om person: färdas fram på skramlande fordon. Snellman Tyskl. 182 (1842; i fråga om järnvägsresa). —
SKRAMLA FÖRBI10 04.
1) till 2 a, om fordon: skramlande färdas förbi; äv. dels om last på fordon, dels tr., med obj. betecknande vad som passeras. Topelius Planet. 1: 71 (1889; om last). Stiernstedt Bank. 73 (1947; tr.). Hedberg StorkSev. 10 (1957; om spårvagn).
2) till 3, om person: på skramlande fordon färdas förbi; äv. tr., med obj. betecknande vad som passeras. CVAStrandberg 5: 153 (1862; tr.). Bergman i 3SAH LXI. 2: 128 (1950). —
SKRAMLA IHOP10 04.
1) (numera föga br.) till 2, om flera olika ljud: blandas samman till ett enda skramlande ljud. Wetterbergh SamhKärna 1: 34 (1857).
2) (ngt vard.) till 4: sala ihop (ngt); äv. utan obj. Vi .. skramlade ihop åt den hederligaste bland greker en hederlig drickspenning. Ahrenberg Stud. 258 (1878). SDS 1894, nr 415, s. 2 (utan obj.). Nog ska vi kunna skramla ihop 150 (kronor) eller något ditåt till honom. Olsson 3Hap. 182 (1967). särsk. i utvidgad anv., om enskild person, dels: spara ihop (pengar), dels (med avs. på personer l. saker): samla ihop (se samla ihop 1, 2). Slipper jag skramla ihop de 100 abonnenterna, så dess bättre! Strindberg Brev 6: 347 (1887). Bergman (o. Söderberg) KHjalleBo 139 (1892; med avs. på saker). Siwertz Ung 93 (1949; i fråga om sparande av pengar). —
SKRAMLA IN10 4.
1) till 2 a, om fordon: skramlande komma in (till l. på en plats l. dyl.). Ödman VårD 1: 91 (1882, 1887; om åkardroska).
2) till 3, om person: på skramlande fordon komma in (till l. på en plats l. dyl.). Hedenstierna Jönsson 66 (1894).
SKRAMLA NED10 4. till 2: falla ned o. skramlande slå i marken l. golvet o. d. Högberg Vred. 3: 403 (1906). —
SKRAMLA TILL10 4. till 2: avge ett plötsligt o. kortvarigt skramlande ljud; äv. opers.: höras ett sådant ljud. Det skramlade till uppåt vägen. Hallström VilsnF 55 (1894). Dahlbäck Åb. 282 (1914). —
SKRAMLA UT10 4.
1) till 3: person som åstadkommer skramlande ljud; i sht i ssgn sabel-skramlare. Björkman (1889). jfr natt-skramlare.
2) (ngt vard.) till 4: person som lämnar l. lämnat bidrag till l. ombesörjer l. ombesörjt sammanskott l. penninginsamling; jfr salare. Björkman (1889). —
SKRAMLIG, adj. till 2: som skramlar l. är benägen att skramla, skramlande; särsk. till 2 a, om fordon. Knorring Qvinn. 2: 71 (1836; om vagn). Lindström Leksaksb. 117 (1931; om kyrkklocka). Hedberg VackrTänd. 20 (1943; om dörr).
Spalt S 4741 band 26, 1973