Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRALTA skral3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SKRALT, sbst.2
Etymologi
[sv. dial. skralta; jfr nor. dial. skralta, gå med små, osäkra steg; sannol. till SKRALLA, v.2 — Jfr SKRALT, sbst.1—2, SKRALTA, sbst., SKRALTIG]
(vard.)
1) om (person på) fordon o. d.: röra sig l. gå under skakningar o. skrammel (på ojämn väg). Som .. det ingalunda kan vara behagligt att skralta på mjölkkärran i sjuttioårigt sällskap, .. så (osv.). Blanche Band. 413 (1848). Engelke Välgör. 106 (1908).
2) vara skral (se SKRAL, adj. 1); företrädesvis om person: vara skral (se SKRAL, adj. 1 a). Tholander 1Ordl. (1847). Han hade .. börjat hosta och skralta. Krusenstjerna Fatt. 1: 215 (1935).
Särsk. förb. (vard.): SKRALTA FRAM10 4. till 1 (o. 2): under skakningar o. skrammel (med möda) ta sig fram; äv. refl., i uttr. skralta sig fram. Blanche Tafl. 476 (1845). Ni kände väl den gamla omnibussen / Som länge skraltat fram på sköra hjul? Strindberg Dikt. 49 (1883); jfr skralta, v. 2. ÖgCorr. 1967, nr 191, s. 8 (refl., om buss). —
SKRALTA OMKRING10 04. till 1: skraltande fara omkring. Almqvist Går an 71 (1839). —
SKRALTA PÅ10 4. till 1 (o. 2), särsk. om klocka: under missljud (o. med svårighet) fortsätta att gå l. fungera. Bondeson MVK 76 (1896, 1903).
Ssg: SKRALT- l. SKRALTE-GUMMA. (vard., numera bl. tillf.) till 2: skraltig gumma. Lind (1749).

 

Spalt S 4739 band 26, 1973

Webbansvarig