Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRICKA skrik3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. skrikke o. nor. dial. skrikka (i bet. 1 o. 2), mlt. schricken (i bet. 2); sannol. samhörigt med SKRIKA, v.; i bet. 2 möjl. självständig ljudhärmande bildning (jfr KRICKA, sbst. o. v.)]
1) (†) om människa: skrika l. ropa l. hojta; stundom svårt att skilja från SKRICKA, v.2 När .. (den berusade) inkom begynte borgerschapet skricka och lee ådt honom. VRP 1630, s. 374. Magnus .. (påstod, att studenterna) gådt under bagarstugufönstrett, spelt och skrickatt, beedt släppa sigh inn, och att Fiskalen sålunda stoor despect (dvs. ringaktning) af tem wederfoorss. ConsAcAboP 2: 76 (1657); möjl. till SKRICKA, v.2
2) (i vissa trakter) om fågel: ge ifrån sig ett högt l. gällt läte. Så flyger en rapphönsflock upp, gällt skrickande, med smällande vingslag. Hansson Nott. 104 (1885).
Särsk. förb.: SKRICKA TILL10 4. (i vissa trakter) till 2, om fågel: plötsligt ge ifrån sig ett högt l. gällt läte. Norlind Hell 1: 67 (1912).
Ssg: SKRICKE-LÅT. (†)
1) till 1: skrik l. stojande av glädje l. dyl.; jfr skrike-låt; i nedan anförda ordspr. Offta kommer gråt effter skricke lååt. SvOrds. B 7 b (1604); jfr Celsius Ordspr. 11: 435 (c. 1710). Skrickelååt, giör efftergrååt. Grubb 175 (1665).
2) till 2; om en skatas skrattande läte. Skaatan blijr för sin skrickelååt altijd lijknat wedh sqwaldror. Grubb 294 (1665).

 

Spalt S 4801 band 26, 1973

Webbansvarig