| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
1) refl. l. i pass. med intr. bet., stundom äv. intr.: dra sig samman i skrynklor l. rynkor l. veck (ofta med tanke på att skrynklorna osv. skämma utseendet), få skrynklor l. rynkor, bli skrynklig l. rynkig; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are), om resultatet av skeendet. Serenius Ppp 4 b (1734).
a) om (del av) en människas l. ett djurs kropp (särsk. ngns hud) l. (numera företrädesvis) växt; i sht förr äv. (särsk. med avs. på en människas ansikte l. del därav) i uttr. som beteckna åldrande l. sinnesrörelse l. själsverksamhet o. d. Ju finare hyen är, ju snarare skrynklas han. Kling Spect. Bb 2 a (1735). Blåshalsens mynning, som (vid operation av urinblåsan) skrynklar och gör sig nog okänbar. Acrel PVetA 1767, s. 50. Hjessan grånar, pannan skrynklas. Hagberg Pred. 2: 61 (1815). Bladen färgas och skrynklas, gulna och falla (om hösten). Bergström LittNat. 41 (1889). Pannan skrynklar sig (vid vredesutbrott) kors och tvärs. Svahn LbMuntlFöredr. 192 (1903). Holzhausen HöstBlmr 22 (1931; om hud hos växt).
b) om (föremål av) lättböjligt material, i sht tyg l. klädesplagg. Sahlstedt (1773). (Postpasset förvaras) så at det icke kan borttappas, skrynklas eller eljest på något sätt illa medfaras. PH 14: 79 (1787). (Tyget) Fil d’Escosse .. erbjuder den fördelen att det alldeles icke skrynklas. NJournD 1855, s. 54. SvLädSkoind. 1910, s. 58 (refl., om ytan på kromläder). (Sidenfodrade ylle-)halsdukar knyta sig synnerligen väl och skrynkla ej. VårkatalPUBergström 1933, s. 8. särsk. oeg. l. bildl.
α) om jordens yta l. lager av jord- l. bergart o. d.: veckas, vecka sig. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 392. Skrynklingar och zigzagformiga knäckningar hos lerskikten i lertägter och mergelgropar. Holmström Geol. 47 (1877). TT 1897, Byggn. s. 68.
β) om vattenyta: krusa sig o. d. Viken skrynklas som ett krusat rosenblad. Sjöberg 2FridaB 18 (1929).
2) tr.: åstadkomma skrynklor l. rynkor l. veck på l. i (ngt).
a) med avs. på (del av) en människas l. ett djurs kropp l. (numera företrädesvis) växt; äv. abs.; i sht förr äv. (särsk. med avs. på en människas ansikte l. del därav) i uttr. som beteckna åldrande l. sinnesrörelse l. själsverksamhet o. d. (äv. med saksubj., särsk. betecknande åldrande osv.). Ålderdomen, hwilken skrynklar the skijnande och safftiga kinder. Lindestolpe Matk. 51 (1714). Nog tror jag at Min Herre (dvs. en antagonist i en polemik) .. ofta skrynklat pannan, rynkt på Näsan och ruskat på Peruquen. DA 1771, nr 13, s. 3. Ej denna panna en förrädisk tanke / Ännu har skrynklat. Ridderstad SDikt. 3: 85 (1847, 1862). Glömmer han som räknar, så glömmer inte han som skrynklar. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr RYNKA, v. 1 a α. Lydia .. stod och plockade blad af en berberisbuske och skrynklade dem mellan fingrarna. Söderberg AllvLek. 23 (1912). jfr HOP-, TILL-SKRYNKLA.
b) med avs. på (föremål av) lättböjligt material, i sht tyg l. klädesplagg l. föremål med ett mjukt hölje (med tanke på höljet); ofta i fråga om skrynklor l. veck som äro svåra att släta ut l. som skämma utseendet. Kullin EngGr. 61 (1744; med avs. på halsduk). Hon får inte skrynkla sedlarna när hon samlar ihop dem. Moberg Rosell 236 (1932). En liten näsduk skrynklar hon (under dansen) i handen. Taube UltraMarin 82 (1936). jfr HOP-, NED-, SAMMAN-, TILL-SKRYNKLA o. RUSSIN-SKRYNKLARE. särsk. oeg. l. bildl., med avs. på hav l. havsyta o. d.: krusa. Snoilsky 1: 108 (1869).
3) [jfr 1, 2] i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): rynkad l. veckad o. d.; jfr O-SKRYNKLAD.
a) i anv. motsv. 1 a, 2 a. Serenius Bbb 2 a (1734). (En viss svampart) har .. omärkligt skrynklade .. glatta och svarta hylshus. VetAH 1817, s. 252. Sjöberg Kris. 53 (1926; om händer). Ansiktshuden, som var fårad och rödbränd, satt skrynklad och lös. Browallius Elida 295 (1938).
b) i anv. motsv. 1 b, 2 b. Serenius Xx 1 a (1734). Ett skrynkladt bref. Fredin Dan. 162 (1886). Inte kan du komma i en skrynklad sommarklänning, det förstår du väl. Östergren (1940). särsk. oeg. l. bildl., om lager av jord- l. bergart o. d.: veckad; jfr 1 b α. GeolFF 1: 12 (1872). 2NF 27: 1141 (1918).
1) till 1 a, b, refl. (i uttr. skrynkla ihop sig, förr äv. skrynkla sig ihop) l. i pass. med intr. bet., förr äv. intr.: dra ihop sig så att skrynklor bildas, dra ihop sig o. skrynklas. Hoorn Jordg. 1: 249 (1697: skryncklar sig ihop). VetAH 1805, s. 233 (intr.). Heerberger Dag 8 (1939: skrynklat ihop sig). särsk. om lager av jord- l. bergart o. d.: dra ihop sig o. bilda veck; jfr skrynkla, v. 1 b α. Selander LevLandsk. 23 (1955).
2) till 2 b: pressa ihop o. skrynkla (ngt); äv. bildl. Hedberg Sardou 26 (1866). Statsanst. 1971, nr 45, s. 2 (bildl.). —
SKRYNKLA NED10 4 l. NER4. till 2 b: skrynkla o. därigm sjaska ned (ngt), skrynkla (ngt); äv. bildl. ÖoL (1852). Snoilsky 1: 105 (1871, 1874; bildl.). jfr nedskrynkla. —
-FRI, adj.2 (adj.1 se sp. 5090). om textilvara: som icke skrynklas på ett bestående sätt; äv. dels om upphängning av plagg: som icke medför att det upphängda skrynklas, dels om appretyr o. d.: som medför att den behandlade varan icke skrynklas på ett bestående sätt. Rogberg Portug. 31 (1931; om hängning). Skrynkelfria tyger. Bolin KemVerkst. 163 (1942). 2SvUppslB (1953; om appretyr).
Ssg: skrynkelfri-behandla. (gm impregnering o. d.) behandla (ngt) så att bestående skrynklor icke skola uppkomma; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. PrelTextilteknOrdl. 171 (1957). DN(A) 1958, nr 31. s. 11 (i p. pf.). —
B: SKRYNKLINGS-APPARAT. [jfr t. knitterapparat] (i fackspr.) apparat för skrynklingsprov. 2UB 8: 150 (1900). —
-PROV. prov avsett att utröna graden av skrynkelhärdighet (särsk. hos textilvara). Varulex. Beklädn. 113 (1945). —
Spalt S 5090 band 26, 1973