| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKULLRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
(†) = SKULLA, v.2 1; jfr SKILDRA, v.3, SKYLDRA 5. Hwad angår, at Klippor, Berg, Öjar och Näs i siön (Vättern) undertiden, som gemene man säger, skullra, eller wisa sig högre än de äro .. så skier det utaf det upstigande dunstiga Wädret, samt dimbacktiga Wattnet. Tiselius Vätter 1: 80 (”110”) (1723). Högden af Kinnekulle är ansenlig: man kan se honom på många mil skulra och lysa öfver de andra skogar. Kalm VgBah. 45 (1746). (Sv.) Skeppet skullrar på hafwet, (lat.) Navis in mari fluctuantem vel quasi fugitivam è longinquo præbet speciem. Sahlstedt (1773). Det skullrar idag. Lindahl o. Öhrling (1780). Uti skären förekomma många tecken till ändringar i väderleken, som icke kunna observeras längre in i landet; mörker, dimbor, hägringar, gny, buller, skuldringar. Nicander PVetA 1814, s. 17. (Sv.) Skulra, .. (t.) zum Vorscheine kommen; (fr.) paraître; (eng.) to loom. ÖoL (1852). — jfr SJÖ-SKULLRING.
Spalt S 5313 band 27, 1974