Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKULLA skul3a2, v.2, förr äv. SKOLLA, v.2 -ade (Kalm VgBah 279 (1746; i bet. 1) osv.) ((†) pr. sg. -er Dahlstierna (SVS) 83 (1698; i bet. 3), Därs. 151 (c. 1700; i bet. 2)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(skull- 1703 (i bet. 1) osv. skåll- 1698 (i bet. 3)—1737 (i bet. 2))
Etymologi
[sv. dial. skulla, se stor l. vacker ut, se ut att vara större l. närmare än vad som är fallet, hägra, lysa, glänsa, skönjas, dallra (om uppvärmd luft), skimra, skifta (om färger) o. d., skolla, lysa l. skifta (om färger), skimra, dallra (om uppvärmd luft), se (så l. så) ut, tyckas; jfr nor. dial. skolla, synas, visa sig, skjuta upp i höjden, ävensom fvn. skolla, hänga o. dingla, svänga, fara med svek; av ovisst urspr.; möjl. dock rotbesläktat med SKÄLVA, v. — Jfr SKOLLE, SKOLLING, SKULLRA, v., SKULV]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skönjas l. skymta fram l. synas (mot horisonten); höja l. resa sig (högt över omgivningen l. omgivande upphöjningar); äv.: (på grund av speciella siktförhållanden) synas onormalt långt l. se onormalt stor ut i förhållande till avståndet l. hägra (se d. o. 1); särsk. dels opers.: hägra, dels ss. vbalsbst. -ning, särsk. konkret(are): hägring; jfr SKILDRA, v.3, SKULLRA, v., SKYLDRA 5. (Många) mena, at på jordens Klot / .. Har Swerge för sin Del och Lått, / Naturen rätt til Styffmor fått / .. Men däremot har utom lands / Alt bättre Art, alt större Glans, / Där trifwes inga wäxter trögt / Där skulla inga klippor högt. Brenner Dikt. 1: 213 (1703, 1713). (Från Halleberg) kunde man helt väl se Kinnekulle, som skullade och syntes helt högt öfver skogen, fast han sades ligga från detta stället öfver 6 mil. Kalm VgBah. 279 (1746). Myötämaki är et vidt och mäkta högt bärg, som i mulen luft skullar långt. VetAH 1758, s. 118. Weste (1807; om kyrktorn). Malören synlig i kväll i skullning i nordnordost. 2SvKulturb. 1—2: 268 (i handl. fr. 1923). Den varma luften (under vårvintern) för med sig en hel del egendomligheter i atmosfären (över det tillfrusna Bottenhavet) Särskilt vanliga äro hägringar, skullningarna (”Det skullar”, heter det på jägarspråket). Därs. 258 (1934).
2) (†) ha iögonfallande l. vacker(t) färg l. utseende; äv.: ha en lysande l. röd färg. Herr Pädar han swara i wredefullt Moo, Hans opsyn som Ellgloa skåller. Dahlstierna (SVS) 151 (c. 1700). O tu Satans täcka Bru’, / Hwi wil tu / Kroppen tin så faler hålla? / Vppå ferga röd och hwit, / Mycken flit, / Lägger tu, at hon mån skålla. Scherping Cober 2: 385 (1737).
3) (†) se (så l. så) ut, förefalla vara (så l. så) beskaffad. Hon, fast hon Åldrig är ändå heelt Unger Skåller; / Doch räckna kan sitt Namn af hög uhrminnes Ätt. Dahlstierna (SVS) 83 (1698).

 

Spalt S 5309 band 27, 1974

Webbansvarig