| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄLVA ʃäl3va2, v. -er, -de, -t, äv. (numera bl. i ipf. sg.) skalv skal4v, skulvo, skulvit l. skälvit, i pr. sg. o. ipf. förr äv. -ar resp. -ade (pr. sg. skälvar Lucidor (SVS) 63 (c. 1670: skiälfwar; sannol. dock felaktigt för skiälfwer; rimmande med hwelfwer; uppl. 1688: skiälfwer), Juslenius 131 (1745). skälver OPetri 2: 421 (1531: skelffuer) osv. — ipf. sg. skalv Mat. 27: 51 (NT 1526: skalff) osv. skälvade PPGothus Und. A 4 a (1590: skälffuade). skälvde Dalin Vitt. II. 5: 10 (1755: skälfde) osv. — ipf. pl. skulvo (-e) ALaurentii Fischer 309 (1618: skulfwo), Topelius Fält. 4: 122 (1864: skulfvo). skälvde Moberg Gr. 240 (1815: skälfde) osv. — sup. skulvet Scheding BrKamKoll. 21/11 1624 (: skullfwet), Schultze Ordb. 4159 (c. 1755). skulvit Sylvius Curtius 65 (1682: skulfwit). skälvit Widegren (1788: skälfvit), Moberg Gr. 240 (1815: skälfvit; klandrat i SvLitTidn. 1821, sp. 328), Boivie SvSpr. 242 Bil. (1834). skälvt Brenner Dikt. 2: 90 (1729: skälfwt) osv.). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (†, IErici Colerus 1: 248 (c. 1645)), -NING.
genomfaras av mer l. mindre häftiga, vibrerande rörelser, darra l. skaka; äv. ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om plötsligt påkommande o. hastigt upphörande skälvande. — jfr FRAM-SKÄLVA, JORD-, RYSNINGS-SKÄLVNING.
a) om (kropp l. kroppsdel o. d. hos) människa l. djur: ofrivilligt darra (särsk. på grund av köld l. smärta l. sinnesrörelse, t. ex. skräck); äv. pregnant (jfr α, β), särsk.: darra av sinnesrörelse, t. ex. skräck (äv. allmännare: vara upprörd l. hysa skräck o. d., särsk. i uttr. ngns hjärta skälver, ngn är upprörd l. skräckslagen o. d.). Skälva i alla leder, i hela kroppen. Hans läppar skälvde. Ngns ben skälva, förr äv. ngn skälver på benen l. sina ben. Mitt hierta skelffuer, mijn mact haffuer offuergiffuit mich. OPetri 2: 421 (1531). Rädder är han som icke toor skelffua. SvOrds. C 1 a (1604). Hann stod .. och skalf på benen med stoor fruchtan och befwan. Reenhielm OTryggw. 163 (1691). Jag skalf på mina ben. Kolmodin QvSp. 2: 142 (1750). O Gud, hon (dvs. kvinnan, som vådaskjutits av sin make) dignar död tätt vid hans fötter ner!! / Rys, häpna, bäfva, skälf. Bellman Gell. 123 (1793). Hans (dvs. den gamles) kind var hvit, hans läppar skälfde. Runeberg 2: 27 (1835). Det flög en skälfning öfver .. (min hustrus) ansikte, när jag öfverraskade henne med detta tydliga bevis på ömhet (dvs. med att sätta blommor på mitt skrivbord). Geijerstam KampKärlek 276 (1896). Moberg Rid 254 (1941; om hare). — särsk.
α) i uttr. skälva (in)för (förr äv. åt) ngn l. ngt, pregnant: darra av (äv. allmännare: hysa) skräck l. rädsla (in)för ngn l. ngt. PPGothus Und. A 4 a (1590). (Lat.) Attremo .. (sv.) Darra och skälffua ååt någhon. Linc. H 2 b (1640). Påfwens .. stadgar och beslut, för hwilka wi tilförene skulfwo och darrade. Borg Luther 2: 671 (1753). Darrande satt Kung Fjalar åter, / Gudabekämparn skalf för ett värnlöst barn. Runeberg (SVS) 3: 270 (1844). Strindberg Dam. 151 (1898: inför).
γ) i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.); i sht förr äv. dels i uttr. varda skälvande, börja darra l. skaka, dels om person: utsatt för sjukdom som medför darrning l. skakning. (När Saulus hörde Jesu röst) wort han förfärat och skälffuande, och sadhe, Herre hwadh will tu iach skal göra? Apg. 9: 6 (NT 1526; Bib. 1541: skalff han och bäffuadhe). Somblige menniskior äre .. wärckbrutne, watusichtige, spetälske, brottfallige, skälffuande, rasande. Phrygius HimLif. 97 (1615). Om (salvia-)winet strykes på skälfwande händer, så förgår skälfningen. Bruno Gumm. 185 (1762). Ur den skälfvande strupen gå toner / Hvilkas melodiska ljud välla fram ur ett anande hjärta. Wulff Petrarcab. 69 (1905). särsk. i uttr. med skälvande tunga, övergående i oeg. anv.: med skälvande (i bet. d slutet) röst. Afzelius Sag. 5: 91 (1843).
b) om sak (jfr a); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Mat. 27: 51 (NT 1526). Liwss eller eld, som ther nedher (dvs. i en gruva med giftig gas) brinner, synes att skälfua och scintillera. Forsius Phys. 119 (1611). Ön Ormus har ofta, men mindre betydande skälfningar, ehuru full den skall vara af svafvel, salltpeter, m. m. Bergman Jordkl. 331 (1766). Karlevagnen hvälfver, / Glimmar och skälfver. Bellman (BellmS) 1: 265 (1785, 1790); jfr d. Den lilla och låga .. vagnen, hvari .. (en fet man) färdades efter två klippare, skalf under hans tyngd. Rydberg RomD 160 (1877). Själen (hos den döende) är att släppa stoftet sen / Och ryggar än för språnget i det vida, / Som droppen skälfver ytterst på en gren. Snoilsky 2: 29 (1881). På en asp .. skalv bladen i sin eviga ångest. Lindström Leksaksb. 155 (1931). När han såg sig om satt en skälvande pil i en trädstam ett stycke ifrån. Fridegård Offerrök 148 (1949). Forssell i 3SAH LXXIX. 1: 27 (1971).
c) opers.; äv. allmännare (motsv. a), i sådana uttr. som det skälver i ngns hjärta, ngn är upprörd; jfr d. Ånyo sjönk den fångne ned (efter att ha hört klangen av ett valthorn) / på knä i mörka tornet; / det i hans hjärta skalf och kved, / och rasslet dog af rostig ked. Jensen BöhmDiktn. 36 (1894). Det skälfde i stenmassorna, som om de varit papper, och fönsterrutorna skrällde af rädsla. Bildt Ital. 179 (1896). Hennes .. ögon stodo fulla av tårar, och det skälvde i hennes munvinklar. Didring Malm 2: 25 (1915). Herrn .. smällde igen (bil-)dörren, så det skalv i åkdonet. Därs. 304.
d) oeg. l. mer l. mindre bildl.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. (motsv. c) opers. Werlden förfäras för dödzens nödh / Och skelffuer fast för heluetes glödh. Ps. 1562, s. 50 a; jfr a α. Hwar fås de Hieltar nu, för hwilka fordomdags / De största makter skälfwt och Monarchier skrämdes? Brenner Dikt. 2: 90 (1729). Riket skälfde på branten af undergång. .. (K. IX) befästade åter dess grundvalar. Geijer I. 6: 350 (1844). Tårarna skälfde i hennes röst. Kuylenstierna-Wenster Ber. 178 (1898). Jag älskar er! Hör hur lugnt, hur behärskadt jag säger det, men bakom orden skälfver och brinner det. Engström Äfv. 69 (1908). Den officiella sannolikhetens människa dolde världens lidande .. genom att använda officiella pappersord som aldrig blödde eller skälvde. Martinson VägKlockrike 95 (1948). — särsk. om (ljudet l. klangen av) röst l. tal l. sång l. klocka o. d.: darra; äv. om person, särsk. i sådana uttr. som skälva på rösten l. målet, darra på rösten l. målet; jfr a γ slutet. När rösten, skälfvande och bruten, / Åkallar Skapare! Dit namn — / O, sträck mot mig, i dödsminuten, / Din hulda faderliga famn! Lenngren (SVS) 2: 395 (1797); jfr Ps. 1937, 541: 3. Tom skälfde på målet, då han läste upp (de rörande ord han skrivit). Geete Clemens Huck. 275 (1885). Så kom sången, skälvande och osäker. Hallström Händ. 146 (1927). Dahl Forbes Kvinn. 66 (1935: på rösten). Vad finner det för öra, / .. det ödsliga, det skälvande och sköra / ropet förtonande på nattens slätt? Edfelt Slagf. 111 (1952). särsk. (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv., med obj.: skälvande uttala l. ge uttryck åt; äv. ss. anföringsverb: med darrande röst yttra. Det låg något i denna stämma, som darrade ömhet och skälfde bön. Blanche Våln. 730 (1847). ”Han (dvs. husbonden) är nog ej att leka med!” skälvde Gründermann. Högberg Utböl. 2: 199 (1912).
SKÄLVA FRAM10 4. (i vitter stil, numera bl. tillf.) till d slutet: med skälvande röst l. klang frambringa (ngt). Hör larmklockornas hemska gång, / bronsens sång! / .. Hör den ropa, hör den klaga, / skälfva fram en ordlös saga. Rydberg Dikt. 2: 26 (1891). —
SKÄLVA NED10 4 l. NER4. (numera bl. tillf.) till b, om sak: skälvande falla ned. Gula löf .. / Skälfva ned bland skockade dimmor. Adlerbeth Skald. 2: 125 (1798). —
SKÄLVA TILL10 4. hastigt övergående skälva (av kyla l. skräck o. d.).
b) till b. Kedjans kalla kors och sölja / skälfde till för hjärteslagen. Hallström Skogsl. 37 (1904). Hela skutan skälvde till, ett par glasrutor sprungo. Didring Malm 2: 283 (1915).
c) till c, opers. Svetten bröt ut över hela kroppen, det skalv till i benen på honom. Sjödin StHjärt. 19 (1911).
d) oeg. l. mer l. mindre bildl. (motsv. skälva, v. d, särsk. d slutet). Hallström El. 161 (1906). särsk.
β) (mera tillf.) om person, ss. anföringsverb: yttra hastigt o. med skälvande röst. ”Se, en besynnerlig omkoppling? Och stången är belastad!” skälvde fackelbärarn till (vid åsynen av pumpmaskineriet) så oroligt, att facklan höll på att falla honom ur handen. Högberg JesuBr. 2: 193 (1915). —
SKÄLVA UPP10 4. (tillf.) skälvande fara upp o. d.; särsk. till a. Det frusna blodet kände / lena flöden välla / öfver sig, / att mitt hjärta / ängsligt skälfde upp / vid det återhållna blodets svall. Ekelund InCand. 58 (1905).
a) till a, i fråga om (kropp l. kroppsdel o. d. hos) person l. djur; äv. övergående till en beteckning för sinnesrörelse. Hvad lären I för skräck och gräslig skälfvan få, / När I nu innan kort för döden sielf sku stå! Leyoncrona Vitt. 180 (1689). Hudens skälvan för beröringen av hans händer. Norlind Akvam. 111 (1928). Du hjärta som väntar i gryningen / .. förnimmer du månne en skälvan / djupt i ditt väsens grund? Kumlien Träd. 11 (1934).
b) till b, i fråga om sak. Som strängars skälvan till mitt öra trängde / din stämmas drömlikt fjärranborna klang. Gripenberg Dikt. 92 (1903). —
SKÄLVING, r. l. m. [om anledningen till benämningen se de etymologiska upplysningarna under daller-svamp] (†) (svamp tillhörande) släktet Tremella Fr.; jfr gelé-svamp 1. Liljeblad Fl. 342 (1792; i sg., om släktet). VetAH 1795, s. 5 (i pl., om släktet). Dalin (1854). Anm. 1:o Lindfors (1824) o. Meurman (1847) ange bet.: gelé [sannol. till följd av missuppfattning av artikeln skälfving hos Weste (1807), där bl. a. fr. gelée användes ss. översättningsord; hos Weste har gelée bet.: (svamp av) släktet Tremella Fr.]. 2:o På grund av tryckfel anges i Liljeblad Fl. 733 (1816) ss. namn för släktet Tremella Fr. skålfing (i st. f. skälfving). Den felaktiga formen har från nämnda källa övertagits av vissa ordböcker (EngSvOrdb. 1087 (1875), Björkman (1889)).
Spalt S 5811 band 27, 1975