Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKALV skal4v, n.; best. -et; pl. =.
skälvning, skälvande, skakning; utom i vitter stil numera bl. om jordskalv. Sahlstedt (1773; om jordskalv). Vulkaniska skalf. Rydberg RomD 150 (1877). Det finns en ö, där stundom vi fått landa / i nattlig storm, vid hafs och himlars skalf. Procopé Vers 44 (1909). Ditt tempel är mörkt och lågt är dess hvalv, / Allhelgonadag! / Där slocknar sommarens hymn som ett skalv / av klämtande slag. Karlfeldt Hösth. 134 (1927). Enstaka skalv såsom skalven på Sydlandet (på Island) 1784 och 1896 ha haft förödande verkan. Ymer 1941, s. 275. — jfr BERG-, DISLOKATIONS-, EXPLOSIONS-, HANDA-, HAVS-, JORD-, NÄR-SKALV m. fl. — särsk. (i vitter stil) mer l. mindre bildl. Af skalfvet (dvs. Finlands lösryckande från Sverige) bruten tycks, Franzén, din lyra. Cygnæus 9: 25 (1850). Dogmen (att de största förmånerna tillskyndas samhället, om envar hänsynslöst strävar för sina egoistiska syften) stupade under skalfvet af intressenas vilda sammandrabbningar. Rydberg Varia 8 (1888, 1894).
-LINJE. linje som begränsar område inom vilket jordskalv kan observeras. Ramsay GeolGr. 27 (1909). —
-OMRÅDE~020. område inom vilket jordskalv inträffar l. inträffat l. brukar inträffa, jordskalvsområde, jordbävningsområde. Ramsay GeolGr. 22 (1909). —
Spalt S 3451 band 26, 1970