Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKAMFERA skamfe4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, förr äv. SKAMFÄRA l. SKAMFIRA l. SKAMFURA l. SKAMFÄLA, v. -ade, förr äv. pr. sg. -er, ipf. -de o. p. pf. -d (pr. sg. -ar KOF 1: 233 (1575) osv. -er Schmedeman Just. 55 (1569), Månsson Trääg. 18 (1643: skamfäres, pass.). — ipf. -ade (-ede) G1R 17: 47 (1545) osv. -de BtFinlH 3: 467 (1560). — sup. -at (-et) LPetri Mandr. C 1 b (1562) osv. — p. pf. -ad (-ed) G1R 17: 19 (1545) osv. -d G1R 20: 21 (1549), Brasck TyKr. E 3 b (1649)); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKAMFÖRA skam3~fö2ra l. ~fœ2-, v. -för, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(scham- c. 1590. skam- (-mm-) 1545 osv. skamp- 1629. -fer- 1545 osv. -fir- 1618. -fur- c. 1730. -fäl- 1588. -fär- 1545—1772. -färd- 1839. -för- 1561—1828)
Etymologi
[fsv. skamfära, skamföra, sv. dial. skamfera, skamfära, skamföra, skamfula; jfr fd. o. dan. skamfere, nor. skamfere, fvn. skammfǿra, nor. dial. skamføra; av mlt. schamfēren, schampfēren, schamfīren; jfr mnl. schampfieren, håna, smäda (o. schamperinge, hån, smädande), samt mlt. schoffēren, skymfa, kränka, mnl. schofferen, besegra, vanära, fördärva, mht. (en)-schumphieren, besegra, håna (jfr SKYMFERA); av ffr. desconfire, motsv. fr. déconfire (se DEKONFITYR); de västgerm. formerna med scham(p)- (vilka ligga till grund för de nordiska orden) bero sannol. på ombildning under inflytande från mnl. schampen, håna, smäda; formen -föra beror på anslutning till FÖRA, v. — Jfr SKAMFILA]
1) (numera bl. vard., ngt ålderdomligt) skada l. misshandla l. illa tilltyga l. fara illa fram med (ngn l. ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr SKAMFILA 2. G1R 17: 19 (1545). Capitain Laurentz Cagnioli .. presenterede .. eth contrachtz bref .. hwilcket breff war aff watn och ohÿra något skamferet. 3SthmTb. 1: 251 (1594). Blef där en tapper skärmytsel .. men de Swenske miste icke öfwer otta Personer, dock skamfärades månge. Tegel E14 252 (1612). Jag .. achtar (icke) Fruckten den du stiäl, men at du så skamfärat mine Trän .. (gm att bryta av grenar o. d.), det giör mig ganska ondt uti mitt hierta, och förtryter mig högeligen. KortMärckwHistJudas A 5 a (1740). En gammal skamferad karta .. från 1788. SvD 16/6 1935, Söndagsbil. s. 5. jfr O-SKAMFERAD. särsk. mer l. mindre bildl. LPetri Œc. 57 (1559). Förnufftet (är) sargadt och skamfäradt vthaff plumpheet och oförstånd, willian vthaff orätt och orätrådigheet. Sylvius Mornay 288 (1674). Swedberg Schibb. e 1 b (1716).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vanära l. ”skämma ut” l. skymfa (ngn l. ngt); (skarpt) klandra (ngn), banna l. okväda; äv. abs.; jfr SKAMFILA 3. En godh .. skrifftefader, som .. icke anseer någon person, gåffuor och skäncker, och therföre icke så nogha straffar, lastar och skamfärar, som thet sig bordhe. KOF 1: 233 (1575). Satt en speefogel up uthi en kammer i förleden räpp och skamfäradhe mig och mitt nampn brede wid Torget. VDAkt. 1684, nr 61. Amman 71 (1756).
Särsk. förb. (†): SKAMFERA NER. till 2: skälla ner (ngn), läxa upp, ge mycket ovett l. dyl. Envallsson Kopparsl. 60 (1781).

 

Spalt S 3475 band 26, 1970

Webbansvarig