| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (†) icke välsignad; förbannad. Then daghen ware osignat, på hwilkom mijn modher migh födt haffuer. Jer. 20: 14 (Bib. 1541; Vulg.: non sit benedicta; Luther: vngesegenet). (Sv.) O-signad, (lat.) Sine benedictione, maledictus. Schultze Ordb. 3877 (c. 1755).
2) (i sht i fråga om ä. förh.) om nattvardselement, kyrkklocka, för begravning använd jord o. d.: icke helgad l. vigd l. konsekrerad. En Soknepräst .. tilräckte henne itt osignat Oblat. Schroderus Os. 2: 737 (1635). Mänskor, som mördats och .. lågo i osignad jord. Hellström Malmros 88 (1931). —
OSIGNERAD, p. adj. icke signerad l. försedd med signum; om skrift, (tidnings)artikel, konstvärk o. d.: icke försedd med upphovsmannens namn(teckning) l. initialer o. d. Sundberg, som ansågs ega en väsentlig andel i ”Svensk Kyrkotidnings” alltid osignerade artiklar. Wieselgren Bild. 123 (1889). 3SAH LVIII. 2: 69 (1947). —
OSIKTAD, p. adj. (-sicht- 1599—1745. -sigt- c. 1755. -sikt- (-ck-) 1738 osv.) [fsv. osiktadher] om (säd i form av) mjöl: icke siktad; sammalen; förr äv. oeg., om bröd: bakad av osiktat (sammalet) mjöl. VästeråsDP 7/2 1599 (om bröd). Osiktadt mjöl. Lind (1749). Mjöl av sammalet, d. v. s. osiktat vete. SvUppslB 18: 1158 (1934). —
OSIKTBAR3~02. (-sicht- 1723. -sigt- c. 1755—1910. -sikt- 1903 osv.)
1) som icke kan ses, osynlig; numera bl. (i fackspr., i sht sjöt.): som för tillfället icke kan ses (på grund av mörker o. d.). Inseglingsmärkena voro osiktbara på grund av mörkret. Tiselius Vätter 1: 42 (1723). Schultze Ordb. 4030 (c. 1755).
2) (i fackspr., i sht sjöt.) om väder l. luft o. d.: som icke medger (god) sikt; särsk.: vari sikten praktiskt taget är obefintlig l. nedsatt till ett minimum. SD 1899, nr 436, s. 6. Osigtbart väder. PT 1910, nr 260 A, s. 2.
Avledn.: osiktbarhet, r. l. f. (i fackspr., i sht sjöt.) till 1 o. 2. —
OSIKTIG. (i fackspr., i sht sjöt., föga br.) om luft l. väder: vari sikten är dålig, disig; jfr osiktbar 2. Cronstrand ÅrsbVetA 1833, s. 69. Östergren (1934).
OSINNIG. (o- 1528—1784. v- 1542. -ig 1542—1784. -ogh 1528) [fsv. osinnogher (Prosadikter 116); jfr t. unsinnig] (†)
1) förryckt; rasande, ursinnig. (Han) är ju så vsinnig som han någon tijdh tilförende warit hafwer. G1R 14: 286 (1542). Han warder såsom osinnig och raasande aff Wijnet. PJGothus Os. 250 (1603).
2) dåraktig, oförnuftig; stundom om ord: vars användande (i ett visst sammanhang) är dåraktigt l. meningslöst. Euangelium är icke en predikan som huar man bekommer (dvs. passar för envar), osinnoghe menniskior warda ther aff forargadhe och lösachtoge. OPetri 1Post. 85 b (1528). Thorild Gransk. 1784, 1: 28 (om ord). —
OSINNLIG. (-sin- 1813—1897. -sinn- 1799 osv.) [fsv. osinneliker (SpV 44)]
1) icke fattbar för de yttre sinnena, okroppslig, abstrakt; översinnlig; andlig. Lutteman Schulze KantCrit. 220 (1799). Nu åtskilja vi i vårt väsen en physisk natur och en osinnlig. Tegnér FilosEstetSkr. 165 (1808). I religionen tillägna vi oss ett innehåll af osinnlig art. Wirsén EKey 83 (1900).
2) om kärlek: fri från sinnliga begär; förandligad, överjordisk. Ren kärlek är en sjelfmotsägelse, om man nemligen i begreppet ren inför betydelsen osinlig. Strindberg TjqvS 1: 156 (1886). Dantes kärlek till Beatrice är barnsligt ren och osinnlig. Vising Dante 65 (1896).
Avledn.: osinnlighet, r. l. f. till 1 o. 2. —
OSJUNGEN, p. adj. (mera tillf.) icke sjungen. Juslenius 177 (1745). En osjungen sång. Hemmer Vänt. 7 (1922). —
OSJÄLVISK. icke självisk; självuppoffrande, offervillig; altruistisk; oegennyttig. Rudin OrdUngd. 1: 38 (1889, 1894). (Han) var en nobel och osjälfvisk person. VFl. 1914, s. 118.
OSJÄLVSTÄNDIG3~020.
1) (numera bl. mera tillf.) som icke äger självbestämmanderätt l. full handlingsfrihet. Hwad är Staden Francfurt? En fri Stat, men osjelfständig i anseende til sin belägenhet, sina politiske band och sin svaghet. EP 1792, nr 64, s. 1. Den, som lefver af andras medel, dem han ej kan gälda, blifver en osjelfständig man, ty andra hafva hans välfärd i sin hand. Svedelius Lif 165 (1887).
2) som icke följer l. vågar följa sitt eget huvud l. icke litar l. vågar lita på sitt eget omdöme, utan låter bestämma sig av vad andra vilja l. anse(tt); som i sin värksamhet (slaviskt) efterbildar ngn annan l. andra (o. icke kommer med ngt nytt l. originellt); ofta om tänkare, forskare, diktare, konstnär o. d.; äv. i utvidgad anv., dels om karaktär, dels om vetenskaplig l. litterär osv. produkt. En mycket osjälvständig forskare. (Parnassus Triumphans) är .. den osjelfständigaste af Stjernhjelms Baletter. Hammarsköld SvVitt. 1: 118 (1818). Föreställom oss en man, visserligen god, .. men af .. osjelfständig karakter. 2SAH 10: 287 (1822). Den nye regenten var en svag och osjälvständig natur, vida olik sin bortgångne broder. 3SAH LII. 2: 566 (1941).
3) språkv. om morfem: som endast i förening med ett annat morfem äger sin specifika betydelse; som är ett affix (prefix l. suffix); i sht förr äv. dels om verb: som fordrar predikatsfyllnad, dels om adv.: som användes endast i vissa (med ssgr likvärdiga) förbindelser med verb. Schweder Satsl. 3 (1853). Kræmer EnstafvOrd 68 (1882). Noreen VS 7: 7 (1906).
OSKADA, v. (†) i uttr. sig oskadandes (-is), utan att skada sig. Bära ett glödande iärn med bara hender .. sigh oskadandis. OPetri (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 145. —
OSKADAD l. OSKADD, p. adj. (-skad (-dh) 1578—1755 (: oskada, sg. best.). -skadad 1746 osv. -skadd 1541 osv. -skadder 1561—1695. -skaddan, ack. sg. 1526—1719. -skaddom, dat. sg. 1528—1609) [fsv. oskadhadher, oskadder; jfr isl. úskaddr]
1) som icke ådragit sig l. tillfogats ngn skada, icke skadad; oförstörd, ofördärvad; välbehållen, hel. Apg. 23: 24 (NT 1526). Thridie Dagenn ther effther fick hann hästen igen oskadder. UpplDomb. 5: 205 (1599). (Oden) kan .. föra sitt segerrika folk oskadt till striden och oskadt ur striden. Wisén Oden 47 (1873). KyrkohÅ 1939, s. 170. särsk. (†) tillsammans med ett sbst. l. pron. (i oblik form) bildande en satsförkortning (ett satsadverbial) med bet.: utan att den l. den personen l. saken (de l. de personerna l. sakerna) lider (lida) skada. G1R 5: 121 (1528). Han baar med bara händer sich oskaddom itt glödhande jern .. til at bewijsa sina predikan sanna wara. OPetri Kr. 46 (c. 1540). Kempe Graanen 10 (1675). Det hela kan, sig sjelf oskadadt, icke såsom helt afhjelpa någon annan brist hos delarne än deras ofullständighet. Wikner Tidsex. 102 (1888).
2) (†) i uttr. oskadd för ngn l. ngt, om person: som befinner sig i det förhållande till ngn l. ngt att denne osv. icke kan skada (såra) l. angripa l. döda (avrätta) honom. Hb. 1541, s. G 3 b. (Det är vidskepelse, när någon) tager .. (nattvardsbrödet) medh sigh i krigh, att han ther igenom skall bliffua oskadd för fienderna. KOF 1: 220 (1575). Widekindi KrijgH 673 (cit. fr. 1615).
3) (†) oförminskad; oförkränkt; som icke lider l. lidit intrång. At begges theres (dvs. Sveriges och Polens) Konungz högheet, rätt och Konungzlige rättigheet, må oskadd vppehållin warda. Chesnecopherus Skäl Ff 4 b (i handl. fr. 1595). Berch Hush. 271 (1747). särsk. tillsammans med ett sbst. bildande en satsförkortning (ett satsadverbial) med bet.: med oförminskad giltighet för det l. det, utan intrång i det l. det. 2SthmTb. 6: 14 (1578). At Kyrkiones rätt bör styrkias, oskaddan allan Konungsligan rätt, Kronones ock all Sweriges Allmoga. PH 1: 13 (1719). Geijer I. 1: 39 (1818). —
OSKADLIG, adj.; adv. -en (†, Lind 1: 1710 (1749), Wallin Rel. 4: 202 (1837)), -t (föga br., Möller (1790), Gyllengranat SvSjökr. 1: 71 (1840)). (-skad- 1674 osv. -skade- (-dhe-) 1560—1764. -ligitt, n. 1561) [fsv. oskadheliker (ss. adv. oskadhelika)] som icke förorsakar l. kan förorsaka skada, icke skadlig; ofarlig. Vara oskadlig för ngn l. ngt, förr äv. vara ngn l. ngt oskadlig. G1R 29: 560 (1560). (Vi önska) fredh och wenligh föreningh .. doch så, att thett måtte ware Oss och Swerigis Chrone oskadeligitt. E14R 1561, 1: 176 a. Oskadelig ört. Schultze Ordb. 4153 (c. 1755). Salternas stora betydelse ligger bl. a. .. däri, att de giva oss de farliga baserna och syrorna i en oskadlig form. Bolin VFöda 44 (1933).
OSKADLIGGÖRA300~20, v. [av oskadlig o. göra, v.] göra (ngn l. ngt) oskadlig(t) l. ofarlig(t); beröva (ngn l. ngt) möjligheten att göra skada; stundom närmande sig bet.: tillintetgöra, förinta. MarkallN 1: 5 (1820). För att oskadliggöra minorna hafva de anfallande många, mera eller mindre praktiska utvägar. TSjöv. 1890, s. 145. Att samtliga de brottsliga skulle oskadliggöras genom avrättning. Grimberg VärldH 4: 106 (1930). (Senapsgas) oskadliggöres lätt genom oxidation, t. ex. med klorkalk. Smith OrgKemi 72 (1938). —
OSKAFTAD, p. adj. icke försedd med l. sittande på skaft (i eg. l. oeg. bem.). En oskaftad yxa. Dalin (1855). särsk.
a) zool. om ögon hos vissa lägre djur. VetAH 1793, s. 87. Amphipoderna äro krustaceer med sessila (oskaftade) ögon. Thorell Zool. 2: 407 (1865).
b) bot. om vissa växtdelar. Hartman Fl. XIII (1820; om blad). Salix nigricans, S. Caprea .. m. fl., som i Skåne blomma på bar qvist med oskaftade hängen. Fries BotUtfl. 2: 284 (1838, 1852). Oskaftade ollon (hos vintereken). Haller o. Julius 73 (1908). —
OSKAKAD, p. adj. icke skakad; särsk. (†) om målkärl l. (av ett målkärl representerad) måttsenhet vid uppmätning av spannmål: som icke skakats för att spannmålen skulle sjunka ihop resp. som icke uppmätts i samband med skakning av målkärlet. RARP 3: 97 (1638). Stiernman Com. 3: 312 (1665). —
OSKALAD, p. adj. icke skalad; äv.: icke avbarkad o. d. Oskalad potatis, särsk. om potatis som koka(t)s med skalen på (o. som den ätande själv får skala). (Skalet är) myket nyttigt så lenger (dvs. så länge) äple oskaalat är. Bullernæsius Lögn. 307 (1619). Korgmakarearbeten: af oskalade qvistar och gröfre spån. SFS 1891, nr 64, s. 27. StKokb. 10 (1940). —
OSKAMFERAD, p. adj. (o- 1544—c. 1676. v- 1535. -fer- (-ph-) 1535—1638. -fär- 1544—c. 1676) [y. fsv. oskamfäradher?, anträffat bl. i n. oskamfärit] (†) oskadad (se d. o. 1); ofördärvad; välbehållen. G1R 10: 231 (1535). Hure .. (täljstenen) kunne best oskamferet framföres. Därs. 17: 457 (1545). Widekindi G2A 390 (c. 1676). —
OSKAPAD, stundom OSKAPT, p. adj. (-ad 1604 (: oskapader, m. sg.), 1635 osv. -at (-dt), m. l. f. 1648—1700. -t 1815) [fsv. oskapaþer] (ännu) icke skapad; som finns till utan att ha uppstått l. uppkommit; som icke tillhör den av Gud skapade världen; som är av evighet; förr äv. i förb. den Oskapade, Gud. Oskapader är Fadhren, oskapader Sonnen, oskapader then helghe Ande. Carl IX Cat. Ff 3 a (1604). Skulle ej de, som föddes efter den Oskapades bild, lefva tilsamman? Eurén Kotzebue Orth. 1: 109 (1793). Vid olika tillfällen opponerar Stiernhielm .. mot den antika filosofiens eviga och oskapade materia. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 311. —
OSKAPLIG, adj.; adv. -en (föga br., Münchenberg Scriver Får. 153 (1725), Högberg Utböl. 1: 170 (1912)), -t (Murberg FörslSAOB (1791) osv.). (-skap- 1582 osv. -skape- 1725—1825. -ligit, n. 1680) [sv. dial. oskaplig, motsv. nor. dial. uskapleg, isl. úskapligr, ful, opassande] (numera i sht i vissa trakter) som i fråga om utseende l. storlek l. beskaffenhet (i hög grad) avviker från det normala l. önskvärda; vanskapt, missbildad; ful; oformlig, klumpig; monstruös, vidunderlig.
a) om ngt konkret. Lam och oskapligh. PErici Musæus 1: 138 b (1582). Gudarne voro af trä och mycket oskapelige. Dalin Vitt. II. 6: 178 (1755). Tunga hamrar förderfva jern, samt förorsaka ful och oskaplig spik. Rinman Jernförädl. 162 (1772). (Av eldens och köldens möte) uppstod en ond och oskaplig jätte, Ymer. LbFolksk. 234 (1873). Betty såg icke oskaplig ut. Topelius Planet. 1: 53 (1889).
b) om ngt abstrakt. Detta mitt oskapeliga (dvs. ofullkomliga) Bref. Tessin Bref 1: 295 (1753). Oskaplig väderlek. Murberg FörslSAOB (1791). Oskapliga priser. Östergren (1934). särsk. ss. adv. (med förstärkande bet.). Murberg FörslSAOB (1791). Han mötte mig i förstugan, bärande en jernbeslagen kista, så oskapligt tung, att (osv.). Topelius Vint. II. 2: 33 (1882). Högberg Utböl. 1: 170 (1912).
Spalt O 1415 band 19, 1951