| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKVATT skvat4, sbst. oböjl., n.
1) [möjl. att uppfatta ss. substantivering av SKVATT, interj.] (mera tillf.) skvättande (se SKVÄTTA, v.2 1), plask(ande). (Vågors) Återmöte! Lösa, gråa händer / gripa virriga varandra fatt — / slappna åter snart med skvimp och skvatt. Sjöberg Kris. 129 (1926).
2) (vard.) om en ringa mängd l. grad av ngt; nästan bl. i satser med frågande l. villkorlig l. (i sht) nekande l. därmed jämförlig innebörd; särsk. i uttr. inte ett skvatt, inte ett dugg l. dyft l. det minsta, inte alls o. d. Han gick sin väg utan att ha fått säga ett skvatt. NSvSkämtl. 143: 38 (1920). Första terminen i Lund brukar humanisterna inte göra ett skvatt. Björklund MånLund 48 (1931). Vet någon ett skvatt om Petri katt? SvD(B) 1944, nr 204, s. 6. Det där tror jag inte ett skvatt på. Lo-Johansson Förf. 63 (1957).
3) [jfr SKVATTA, v.2, SKVÄTTA, v.2 9, 10] (mera tillf.) om ryckig, sprittande rörelse l. ryckigt skuttande l. ett ryckigt skutt o. d. (Haren) skuttar rundt omkring / med hopp och skvatt och sving. Rieck-Müller Vildv. 42 (1907). Ett skvatt och en blixt, som av en röd näbb (förnams från en rörhöna). Rosenius SvFågl. 3: 395 (1931).
Spalt S 5425 band 27, 1974