Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKYMNA ʃym3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, SKYMNING (se d. o.).
Etymologi
[sv. dial. skymna; ombildning av SKYMMA efter mönster av inkoativa verb på -na (jfr LJUSNA, MÖRKNA m. fl.)]
(i sht i vitter stil) skymma; jfr SKUMNA 1.
1) = SKYMMA 1. Atterbom Lyr. 1: 185 (1818; i p. pr., om lagerträd).
2) = SKYMMA 2; äv. i utvidgad anv., om låga. Atterbom SDikt. 1: 171 (1808, 1837; om dag, i bild). Huru lifvets låga flämtar förrän den slocknar! sjunker och stiger, skymnar och klarnar åter, och vill icke lemna hyddan, der den länge bott inne. Bremer Nina 840 (1835). I skymnande kväll. Berg JanTemp. 138 (1936).
3) = SKYMMA 3. Hofmarskalken gick framåt genom hela längden af den skymnande salongen. Almqvist Herm. 7 (1833). Bolinder TonSek. 11 (1923; i p. pf., om skog).
4) = SKYMMA 4. Straxt efter Solens nedergång, innan det skymnat. PhysSH 103 (1776). Redan / Det börjar skymna, och min väg är lång. Atterbom LÖ 2: 380 (1827). Östergren (1940).
Särsk. förb. (till 4; i sht i vitter stil): SKYMNA TILL10 4. i uttr. det skymnar till, det blir skummare. Wetterbergh Genrem. 65 (1842).

 

Spalt S 5578 band 27, 1974

Webbansvarig