| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYMTA ʃym3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING (numera mindre br., VetAH 1768, s. 8, Lindfors (1824)); -ARE (se avledn.).
1) plötsligt o. kortvarigt l. svagt l. otydligt synas l. skönjas l. urskiljas (en l. flera gånger), flyktigt komma till synes l. visa sig (äv. i uttr. skymta för ngn l. ngns öga o. d.); äv. med subj. betecknande den (l. det) som ser, dels intr.: plötsligt o. kortvarigt osv. se (äv. följt av adverbiell bestämning), dels (o. vanl.) tr.: plötsligt o. kortvarigt osv. (få) se l. skönja l. urskilja (ngn l. ngt, en l. flera gånger), se en skymt (l. skymtar) av (ngn l. ngt). Vad är det som skymtar där borta mellan träden? Hon såg en otydlig gestalt skymta i mörkret. På andra stranden skymtades ett hus. Genom den halvöppna dörren skymtar man svagt en elegant inredning. I vimlet skymtade en och annan känd person. Ett svagt leende skymtade på hans läppar. Schroderus Dict. 250 (c. 1635; möjl. senare tillägg av annan hand). LBÄ 32: 7 (1799: för mitt öga). (Mannen som vill fånga ormvråkar på kvällen) klifver tyst upp i trädet, der han kan skymta att foglar sitta. Nilsson Fauna II. 1: 74 (1858). De gröna, böljande sädesfälten sträcka sig så långt ögat kan skymta. Torpson Norden 8 (1887). (Snabbläsaren) genomilar .. texten på det sätt, att han ser blott de för sammanhanget viktigaste orden, skymtar de mindre viktiga och alldeles förbiser de minst viktiga. Cederschiöld Skriftspr. 203 (1897). Skymtar jag rätt, i skenet af denna ondskefulla dager, så (osv.). Wulff Petrarcab. 59 (1905). Vi hade gått två mil och plötsligt kände vi att vi var dödströtta. En gammal lada skymtade invid vägen i mörkret. Lo-Johansson Förf. 16 (1957). — jfr FRAM-, FÖRBI-SKYMTA. — särsk.
a) om person l. om ngt som publiceras o. d.: plötsligt o. kortvarigt l. (i sht) sporadiskt dyka upp (se DYKA UPP 4) l. visa sig l. framträda (i offentlighetens ljus). (C. A. Hagbergs) barn — en son och två döttrar — skymta någon gång i vänbreven. Österling i 3SAH XXXII. 1: 175 (1920). Ackté Minn. 147 (1925; om reklamnotiser). Förra året skymtade Richard Lund efter lång bortovaro i en liten roll i ”Vad veta väl männen”. SvD(A) 1935, nr 181, s. 7. Det var damen som börjat skymta på middagarna i Törup. Hon som efterträtt mig. Ottos nya fru. Siwertz Tråd. 96 (1957).
b) (numera föga br.) i utvidgad anv.
α) med bestämning bestående av rumsadv. betecknande riktning, i uttr. betecknande att ngn beger sig någonstädes på sådant sätt att han endast skymtas. Skynda Essen! .. dit bort var det som gröna floret skymtade. Almqvist DrJ 97 (1834). Hela hjordar av rådjur, pecari- och bisamsvin skymtade i väg bland buskar, ijuknippen och kaktus-bestånd bortöver sluttningen. Högberg JesuBr. 1: 120 (1915).
β) ss. vbalsbst. -ande i konkretare anv.: kort ögonblick. Hon hade .. tidigare på aftonen varit nere ett skymtande i faderns sällskap. Almqvist Comfort Routl. 223 (1913).
c) i oeg. l. överförd l. mer l. mindre bildl. anv.; äv. motsv. a. Man kan nu skymta en lösning på problemet. En ljusning i den politiska situationen kan nu skymtas. Fruchtom wij .. (blixten o. åskan) fåfengdt när dess wirriga liud, med skimrande elden uti dee hisliga mohlnen för oss skymtar(?) AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 117. Hos qvinnor syntes (i norra Italien) bondblygsel, hos karlarne en fjäsaktighet, men det skymtade, det var i en liten grad, mot hvad det förblef sedermera (dvs. längre norrut). CAEhrensvärd (SVS) 1: 97 (1782). Det är .. (för förf.) ett behof att få uttala, hur föga han känner sitt här i skrift nedlagda ord motswara det ideal, som alltmera åtminstone skymtar för hans blick, af ett rätt förkunnande af sanningen. Rudin 1Evigh. 1: III (1878). Nyss såg du klart och nu börjar du skymta. Snart ser du ingenting för idel dumma inbillningar. Bergman JoH 244 (1926). En fråga som på sistone skymtat är avskaffandet av brevbäringen om söndagarna på vissa håll. GHT 1944, nr 226, s. 8; jfr a. (Erik Lindorm) skrev en rad dikter om de fattiga och i nästan alla dessa dikter skymtar man hans egen mor med milda, tåliga drag. SvLittTidskr. 1961, s. 4. — särsk. (†) i uttr. skymta ditåt, ha tendenser åt det hållet, ha benägenhet l. böjelse i den riktningen. Rådande jargon tillstadde, ja älskade, vissa ekivoker i uttryck och bilder. .. Redan ett par af .. (Kellgrens) Åbo stycken skymta ditåt, och de öfrige Aurorapoeterne krydda ställvis sina verser med rätt fria häntydningar. Lagus Kellgren 112 (1884).
2) (numera mindre br.) i fråga om nedsatt synförmåga: te sig l. se på ett oklart sätt, skymla (se SKYMLA, v. 1); i sht opers., i uttr. det skymtar för ögonen; äv. bildl. Min Sahl: K: Mann begynte för någon tijdh sedan befinna det honom för det ena Ögat stundom såssom ett swart Flor skijmptade. HdlCollMed. 1689—1699, s. 619 (1696). Roberg Beynon 243 (1697; i p. pr., om ögon). De .. sågo .. Slottet, dock i början något mörckt, och som et skymtande för ögonen, emedan det war på mycket långt håll. SedolärMercur. 2: nr 4, s. 3 (1730); jfr 1. Det mystiskt djupa dunklet, i hwilket det skymtar för ögonen och susar för öronen. SKN 1844, s. 207. Cannelin (1939).
3) (†) opers., i uttr. det börjar skymta, det börjar skymma (se SKYMMA 4). (Adjunkten) predikte i tre timmar, så at det började skymta, hvarföre jag (dvs. prosten) .. var nödsakad at låta genom Klockaren erhindra honom at han skulle sluta. ELencquist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 134.
4) (†) skifta (se SKIFTA, v.1 13 c); jfr SKYMLA, v. 2. En gläntzande grangnistrig och finstrimmig Malmart, bestående af idel små subtila Malmgnistror .. hwilka .. understundom emot dagen skymta och färgen skifta. Bromell Berg. 80 (1730). Emot dagen märkes .. (i en viss gul turmalin) en skuggelik skymtning, som stöter på grönt. VetAH 1768, s. 8. Skymtande vismutsmalm. Heinrich (1828).
SKYMTA BORT. (†) till 1 b α: bege sig bort snabbt (så att man l. det endast skymtar), skynda bort. Nordforss (1805). Lindfors (1824). —
SKYMTA FRAM10 4. skymtande l. skymtvis framträda, skymta, framskymta; ofta mer l. mindre bildl. (jfr skymta 1 c). Et rådjur skymtar fram. Nordenflycht (SVS) 2: 442 (1762). Det skymtade under öfverläggningarna fram, att (osv.). NDA 1875, nr 185, s. 2. FinT 1955, s. 17 (bildl.). jfr framskymta. särsk. (†) till 1 b α: snabbt röra sig framåt (så att man endast skymtar), skynda l. hasta fram(åt). Columbus Ordesk. 21 (1678; uppl. 1963; i uppräkning av i talspråket vanliga ord, som borde upptagas i skriftspråket). —
SKYMTA FÖRBI10 04. snabbt passera förbi (ngn l. ngt) så att man l. det endast skymtar; äv. utan obj.; äv. bildl. Han skymtade förbi. Sahlstedt (1773). Du (har) kunnat bibehålla Ferdinand på knä framför dig jemt så länge som du endast någongång låtit ditt bifall skymta förbi honom. Almqvist DrJ 16 (1834). I går skymtade ett bekant ansikte förbi mig på gatan. Söderberg Hist. 132 (1898). jfr förbiskymta. —
SKYMTA IGENOM10 040, äv. 032. skymtvis visa sig l. framträda l. synas igenom (ngt); äv. dels utan obj., dels mer l. mindre bildl. Romantiken har .. (stundom) påtagit sig en mystisk slöja, som hwarken idé eller natur kunnat skymta igenom. SKN 1843, s. 43. Han .. såg bara ett oändligt yrande vitt, där en och annan krokig björk skymtade igenom med svarta, gungande grenar. Didring Malm 1: 148 (1914). —
SKYMTA TILL10 4. plötsligt o. för ett kort ögonblick skymta fram (särsk. opers.); äv. bildl.; förr äv. tr.: för ett kort ögonblick skymta (ngt). Man skymtar til en art af fin känsla. Kant KänslSkön. 37 (1796; klandrat i LittT 1796, s. 159). Kring Walters läppar skymtade det till som ett litet löje. Benedictsson FruM 169 (1887). Silfverstolpe Heml. 91 (1940; bildl.). —
SKYMTA UNDAN. (†) till 1 b α: otydligt l. skymtvis sedd glida undan l. försvinna ur (famntag). Atterbom Minnest. 2: 92 (1847). —
SKYMTA UPP10 4. (numera bl. tillf.) skymtvis dyka upp (se dyka upp 4). Man (har) redan .. sett de dunkla vålnaderna af despotism och hierarki här och der skymta upp öfver synkretsen. Geijer I. 7: 18 (1817). —
SKYMTA UT. (†) skymta fram, skymta. En gång öppnades hennes mun .., och yttersta randen af mjellhvita, ovanligt små, men jemna tänder skymtade ut. Almqvist Pal. 21 (1838).
(4) -MALM. (†) om ett slags (färgskiftande) blyglans; jfr skygg-malm. Bromell Berg. 80 (1730). Rinman 1: 248 (1788).
SKYMTARE, m. l. r. (tillf.) om djur som endast visar sig skymtvis. Gellerstedt Hult 174 (1906; om lövsångaren).
Spalt S 5589 band 27, 1974