| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÅNSK skon4sk, stundom äv. skå4nsk (skon4sk l. skå4nsk LoW (1911), mer säll(an) -ǡ- Östergren), adj. -are (gradf. mera tillf.); adv. -T.
som finns i l. tillhör l. härstammar från l. har avseende på Skåne l. som tillhör osv. (skåning l.) skåningar, skåne-; karakteristisk för Skåne l. skåningar; äv. (numera bl. hist.) i utvidgad anv.: som har avseende på skånelanden, särsk. i uttr. de skånska landskapen, i sht förr äv. provinserna, skånelanden, skåneland. Skanör och Falsterbo voro huvudorter för det skånska medeltida sillfisket. Skånsk kalops, senap. På skånska slätten. Södra skånska regementet. Norra skånska regementet. The Skoneske herrer ok köpstædher. G1R 1: 58 (1523). Det (är) klart at .. (Ven) som andre Skåniske deelar böör fölia H:s Maij:t och Sweriges Crono till ewärdelig egendom. RARP 6: 349 (1658). Wår (dvs. K. XI:s) sistledne giorde Skåniske Reesa. HovförtärSthm 1690 A, s. 2387. Wi efterskrifne, Inspector, Curator och samtelige Ledamöter af Skånska Nationen vid Kongl. Carolinska Universitetet i Lund göre vetterligt: Att (osv.). StadgSkånNatLd 1833, s. 1. Vid riksdagen i Stockholm 1664 voro också de tre ”skånska provinserna” representerade. Hildebrand Statsförf. 206 (1896). Den första Skånska kommissionen, tillsatt af Karl X Gustaf omedelbart efter Roskildefreden, hade i uppdrag att (osv.). 2NF 25: 1326 (1917). Detta var den skånskaste trädgård jag skådat i hela Skåne — i sin yppighet, i det intryck av brokig mångfald .. den .. gav. Elgström Kvinn. 241 (1930). För indelningen av de skånska målen ha två olika principer gjort sig gällande. Enligt den ena är den största skiljaktigheten att finna mellan å ena sidan Göingemålet, å andra sidan det egentliga Skånemålet. Ingers SydvSkånDial. 1 (1939). De skånska landskapens rika och skiftande historia under århundradena närmast före övergången till Sverige. SDS 1946, nr 95, s. 4. — jfr FORN-, NORD-, O-, SYD-, VÄST-, ÄKT-, ÖST-SKÅNSK. — särsk.
a) i vissa uttr. betecknande växter (i β—ε sådana som äro karakteristiska för Skåne l. för bl. a. Skåne).
α) skånska dragonen l. dragoner, (den ss. ogräs förekommande) växten Echium vulgare Lin. (som har upprätta stjälkar med (slutligen) blåa blommor i tät spira), blåeld. SkrUtsädF 2: 39 (1887). Post Ogräsv. 32 (1891).
β) skånsk fibla, i sht förr äv. klofibla, växten Crepis biennis Lin., skånefibla. Skånska Klofiblan. Nyman VäxtNatH 1: 54 (1867). 2SvUppslB 16: 284 (1950).
γ) (†) skånsk körvel, växten Torilis japonica (Houtt.) DC., rödkörvel, rödfloka. Liljeblad Fl. 107 (1792). Därs. 165 (1816).
ε) (mindre br.) skånsk skräppa, växten Rumex conglomeratus Murr., dikesskräppa. Krok o. Almquist Fl. 1: 124 (1903). Därs. 126 (1933).
b) betecknande att ngt tillverka(t)s l. producera(t)s l. användes (använts) o. d. i Skåne. — särsk.
β) [fsv. skansk sild] i uttr. skånsk sill, särsk. (förr) om sill härrörande från det medeltida skånska sillfisket, skånesill. Införslen. .. Tunna .. Skånsk Sill 6 öre. OrdnLilleTull. 1622, s. A 4 b. CBonde (1658) i HSH 6: 126.
γ) sömn. i uttr. skånsk spets, skånsk allmogespets (med tät botten o. geometriska figurer); jfr SKÅNE-SPETS. Branting PrydnSöm 76 (1910).
δ) i sht kulturhist. i uttr. skånskt årder, (förr, företrädesvis i Skåne använt) järnårder med kärra (se d. o. 1 a), kärrårder, skåneårder. Järnårder med eller utan kärra — de förra efter gammalt föredöme ofta benämnda skånska årder — äro övervägande, men träårder, å slätten oftast med kärra och i skogsbygden utan sådan, förekomma ganska vanligt (i Skåne). SkrSkånHushS II. 2: 110 (1920).
ε) i sht lant. i uttr. skånsk gås, om storvuxen, företrädesvis i Skåne förekommande ras av tamgås, skånegås. DN(A) 1919, nr 8, s. 12.
c) (†) i substantivisk anv. (jfr d), i uttr. de skånske, skåningarna; särsk. i speciellare anv.: de skånska stormännen l. den skånska adeln. G1R 1: 104 (1523). Effter thet the skåniske hafva varidt medh Kon. Byrger then tijdh han så svikeligha förraskade Vestgötherne, .. försambladhe Herr Matts Ketilmundsson ganska mycket folck, och drog ther medh in i Skåne, brende och sköfflade (osv.). LPetri Kr. 92 (1559). LReg. 290 (1679).
d) (†) i pl. i substantivisk anv. (jfr c): mynt präglade i Skåne l. mynt efter skånsk räkning. Man efterlät dem (dvs. hansestäderna) ock at hafwa egna Fiskskutor och Båtar, utan annan afgift, än en half mark Skånska för hwart Fartyg. Lagerbring 1Hist. 3: 528 (1776; om förh. 1368).
B: SKÅNSK-FÖDD. född i Skåne; född skåning; äv. (mera tillf.) om bragd o. d.: utförd i Skåne l. av skåning(ar). SkånKonstF 1904—1924 17 (1924). Fjelner TypStämn. 12 (1925; om bragd).
1) skånsk kvinna. Skånskan sir då något ut för ögat igenom en Slags mycken mat och mycken lättja och mycket kläder. CAEhrensvärd Brev 2: 121 (1796). Gustaf-Janson Toffl. 8 (1964).
2) skånskt språk, skånsk dialekt. Höijer 4: 48 (c. 1812). Detta ljud (dvs. w, i t. ex. eng. well) förekommer ej i uppsvenskan, men väl i några svenska dialecter, såsom dal-språket och skånskan. VetAH 1855—56, s. 45. En kultiverad skånska kan ofta vara mycket behaglig att höra även i radio — och även vara begriplig. SvD(A) 1933, nr 196, s. 9. jfr forn-, ädel-skånska.
3) [sannol. till ett uttr. skånsk putsbräda l. dyl. (möjl. med skämts. anslutning till bet. 1); murare ha tidigare i stor utsträckning rekryterats från Skåne till övriga delar av landet] byggn. fyrkantig, med handtag (för båda händerna) försedd platta av trä o. d. för grovputsning av större murade ytor o. d., stort putsbräde (för grovputsning). En murare begagnar för ut- och invändig putsning .. (bl. a.) skånskan. HantvB I. 4: 315 (1936). Varulex. Byggn. 2: 182 (1955).
SKÅNSKHET, r. l. f. egenskapen att vara skånsk (till börden); särsk. pregnantare: (typiskt) skånsk(t) kynne l. karaktär o. d.; äv.: skånsk nationalkänsla. Han känner sig helt och hållet som skåning, och skånskheten lyser ut ur hans anlete, de finska särdragen till trots. Nordenstreng EurMänRas. 304 (1917). Beskyllningen för bristande skånskhet behöver väl inte Red(aktionen) bemöta. Lundagård 1922, nr 5, s. 12. Fjelner SkMannLd 50 (1935).
Spalt S 5702 band 27, 1975