Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄCKA ʃäk3a2, v.1 -ade; l. -er, -te, -t, -t l. skackte skak3te, skackt skak4t, skackt skak4t (pr. sg. pass. -es Broman Glys. 3: 20 (c. 1730) osv. — ipf. skäckte VRP 1645, s. 108, osv. — p. pf. -ad Roos Helgsm. 1: 323 (1896) osv.; jfr hårdskackt Broman Glys. 3: 70 (c. 1730)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) (häftigt) skaka; äv. ngt oeg. l. bildl. (se den särsk. förb. SKÄCKA OM). Skelfuan Riste och skächte Arfued 3 Reeser på gården, så att dee näpligen förmåtte hålla honom. VRP 1645, s. 108.
2) skäkta (lin l. hampa; se skäkta, v.3 1). Näst .. dängandet eller klappandet, kommer ljnet .. at Skäckas, som sker med et särdeles tilredt trä; såsom en bred Sabel, tunt bräde; Skaka kallad. Broman Glys. 3: 70 (c. 1730). Linet var både ”skäckadt”, ”klyftadt” och ”häckladt”, och i stugorna sutto käringarna och spunno. Roos Helgsm. 1: 323 (1896). jfr: När ljnet hårdskacht (dvs. svårt att skäkta) är. Broman Glys. 3: 70 (c. 1730).
Spalt S 5722 band 27, 1975