Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄNGEL ʃäŋ3el2, äv. 40, r. l. m.; best. -n; pl. skänglar; förr äv. SKÄNGLA, r. l. f.
Ordformer
(skengla c. 1755. skängel (sch-, sj-, ski-, -eng-) c. 1755 osv.)
Etymologi
[till stammen i sv. dial. skangla (se SKÅNGLIG); ordet har sannol. till bet. (möjl. delvis äv. till formen) påverkats av SKÄNKEL. — Jfr SKÄNGLA, v., SKÄNGLIG, adj.2]
1) (†) om ben (se BEN, sbst.1 II 1) l. skenben (se d. o. a); jfr SKÄNKEL 1. Schultze Ordb. 4213 (c. 1755).
2) (i sht i vissa trakter) skänkel (se d. o. 2). Palmblad Fornk. 1: 140 (1843; på hästskoformad bana). De glaspennor, hvilka, som gåspennorna, hade en af två små skänglar bestående spets. UB 6: 206 (1874). TT 1900, Allm. s. 247. särsk.
a) = SKÄNKEL 2 a; äv. inskränktare, om skänkeln med undantag av dess käft. Rinman 2: 1061 (1789; på tång; inskränktare). Scheutz Bleckarb. 5 (1849; på passare). Nordström Luleåkult. 132 (1925; på ullsax). jfr SAX-SKÄNGEL.
b) (tillf.) = SKÄNKEL 2 f. Roosval StGöran 42 (1919).
c) på gaffel l. grep: klo (se KLO, sbst.1 3 g); jfr SKÄNGLING 2. Langlet Husm. 111 (1883; på gaffel). Fatab. 1933, s. 246 (på grep).
d) på glasögon: skalm (se d. o. 1 e). Cederborgh UvT 3: 15 (1810).
Ssg (till 2): SKÄNGEL-BLAD. (†) om vart o. ett av de två bladformade fästen som tjäna att fasthålla ett skovelskaft vid skovelbladet. JernkA 1878, s. 229.
Avledn.: SKÄNGLIG, adj.1 (numera föga br.) till 2: som har (så l. så många) skänglar; anträffat bl. ss. senare led i ssgr. jfr: Skorna (som vissa pålar äro försedda med) äro 3 eller 4 skängliga. Rothstein Byggn. 370 (1859). —
SKÄNGLING, r. l. m. [sv. dial. skängling] (i sht i vissa trakter)
1) till 2 a, = skänkel 2 a. Hagdahl Fråga 239 (1883; på sax).
2) till 2 c, = skängel 2 c. DamBok 65 (1879; på gaffel).

 

Spalt S 5853 band 27, 1975

Webbansvarig