| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
1) (i sht i vissa trakter) motsv. SKÄRV, sbst.3 1, om mark l. väg o. d.: betäckt av l. full med skärv. VDAkt. 1675, nr 311 (om väg). Sådan skärfvig mark, som till intet annat än skogsväxt är tjenlig. VexiöT 1814, nr 98, s. 2. Moberg Utvandr. 146 (1949; om åker).
2) motsv. (SKÄRV, sbst.3 1, o.) SKÄRVA, sbst.1 1: som består av l. innehåller l. är full av skärvor l. flisor l. som (gm skarpkantighet o. d.) liknar en skärva l. skärvor; äv. (i sht om sten l. berg o. d.): som lätt spricker upp i skärvor l. flisor; äv. bildl. Schück VittA 2: 376 (i handl. fr. 1673). Berget är mycket löst och skärfvigt, så att man kan frukta stalp med tiden. NoraskogArk. 4: 279 (i handl. fr. 1714). Alla kärnplankor, med öpna och sneda kärnsköror, anses .. som mindre goda, dock må ej skörorne vara skärfvige, i hvilken händelse plankan blir utskott. ReglVirkeslefv. 1825, § 70. Krutkornens form .. är vanligen antingen rund eller skärfvig. Fries Krutl. 51 (1869). Uttersbergstornet är uppfört av starkt skärvig och osorterad natursten. Fornv. 1933, s. 265. Martinson Nässl. 135 (1935; bildl.). jfr KRISTALL-SKÄRVIG.
3) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) motsv. SKÄRVA, sbst.1 2: gjord av lergods. Lind (1749; under scherbicht).
Spalt S 6055 band 27, 1975