Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SKÖLP ʃöl4p, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. skølp; till SKÖLPA, v.]
(i sht i fackspr.) konkret: urholkning, urskölpning; i sht förr äv. = SKÖL 4, 5. Weste (1807; med hänv. till sköl). Skölp .. (dvs.) urskölpning. Klint (1906).
Ssgr (jfr skölp, sbst.1 ssgr) (†): SKÖLP-GRUS, sbst.2 (sbst.1 se skölp, sbst.2 ssgr). grus i l. från ravin l. sköl (se d. o. 5); grus bildat av sköligt (se skölig 2) berg o. d. Weste (1807). Dalin (1854). —
-STEN. sten i l. från ravin l. sköl (se d. o. 5); lossnat stycke från sköligt (se skölig 2) berg. Weste (1807). WoJ (1891).

 

Spalt S 6107 band 27, 1976

Webbansvarig