Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SLATTRIG slat3rig2, förr äv. SLATRIG, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(slatr- 1624—c. 1755. slattr- 1889 osv. -ig 1734 osv. -og 1624)
Etymologi
[sv. dial. slattrig, slattrog, slattrot, skvalleraktig, sladdrig, sluddrande, blöt, slaskig; till SLATTRA]
(numera i sht i vissa trakter) sladdrig (se SLADDRIG, adj.2). 5/11 dr(ömde) at Christus Jesus lät migh see sit hierta, det var mechta sargat och slatrogt lijka som twinat för mijna synder skul. JBureus (1624) i 3SAH 23: 103. När .. (den stekta strömmingen) kommer på tallriken, simmar den mjuk och slattrig i ett hav av smör. Randel KällKök 113 (1928). DN(A) 1932, nr 233, s. 8 (om byxor). — särsk.
a) om person (jfr b): utan styrsel i kroppen, slapp. Han (hade) varit så slattrig (när han stöp i säng drucken), att han ej ens fått skorna af sig. Aho Hfors 92 (1893).
b) i överförd l. bildl. anv.; särsk. (i sht i Finl.) om person l. ngns tal o. d.: (andligen) slapp l. hållningslös l. karaktärslös o. d.; jfr SLADDRIG, adj.2 b. Sträng, rigorös om dagen blef han .. (efter att ha supit på kvällen) en slattrig stackare som blott hade en sak redigt och klart för sig: att ingen människa .. skulle få se honom. Ahrenberg Hih. 21 (1889). Det var fantastiskt att höra henne .. munhuggas med Doris på den olidligaste, slattrigaste och fränaste jargong. Olsson BlåsStorm 124 (1930). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 93 (1958).
Avledn.: SLATTRIGHET, r. l. f. (i sht i vissa trakter) sladdrighet (se sladdrighet, sbst.2); särsk. i oeg. l. överförd l. bildl. anv., motsv. slattrig b, särsk. (i sht i Finl.): slapphet l. slöhet o. d., äv.: släpphänthet, efterlåtenhet. SD(A) 1918, nr 38, s. 7 (om efterlåtenhet). Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 294, s. 6.

 

Spalt S 6480 band 27, 1976

Webbansvarig