| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLEKA sle3ka2, förr äv. SLÄKA, v. -er, -te, -t, -t (Luk. 16: 21 (NT 1526: sleecte, ipf.) osv.) l. -ar, -ade, -at, -ad (Spegel GW 96 (1685: slekar, pr. sg.) osv.); förr äv. (i bet. II) SLEKAS, v. dep. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 41 (1749: afslekelse)), -ERI (†, Serenius F 1 a (1734: i bet. I 2)), -NING; -ARE (se avledn.).
I. tr. (äv. i abs. anv.) l. refl.
1) = SLICKA, v. I 1; äv. refl.; förr äv. i uttr. sleka omkring sig, i utvidgad anv.: göra sådana rörelser (med tungan) som då man slickar; jfr 3. Hundana .. sleecte hans såår. Luk. 16: 21 (NT 1526). Höfligit folck sleekia icke läpparne medh vthräckta tungo. Schroderus Comenius 559 (1639). Swijnet sleker sig. Hiärne 2Hskr. 156 (c. 1715). (Den sjuke) började reckia tungan ganska långt vtur halsen, och slekte med henne omkring sig. Münchenberg Scriver Får. 200 (1725). (Hinden) håller af sin Kalf mer än många andra djur, sleker och fäjar honom, samt gjer honom dj morgon, middag och afton. Orrelius Diurr. 50: 2 (1750). Var på kalas stortortan sin kos, / Låg en (dvs. en hund) under bordet och slekte sin nos. Topelius Läsn. 8: 120 (1896). (Fåren) samlades .. gärna kring Kuggas’ gamla saltbod och slekte girigt de understa stockhvarfven. Schildt Regnbåg. 7 (1916). BonnierLM 1954, s. 248 (i p. pr., om tungor). — jfr AV-, UPP-, UT-SLEKA o. O-SLEKAD. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. (De) äre .. hala kattor, som slekia framman til och kraffsa på baken. Balck Musæus X 6 b (1596). Then som icke äter sigh mättan han sleker sigh icke mettan. SvOrds. C 6 b (1604). Katten weet fulle hwem han sleeker. Grubb 415 (1665). Ingen koo sleker annars kalf. Hiärne 2Hskr. 156 (c. 1715).
b) med avs. på tallrik, fat o. d., = SLICKA, v. I 1 d. Tallricken eller faatet, som Sucker eller elljest något annat sött wedh sitter, at släkia medh tungan, hörer kattor och icke menniskior till. Hambræus Erasmus B 12 a (1620). Jag befruchtar att han går / På hoorkrogen, ther han får / Kyssa, klappa så och smeeka, / Och der hoos ölkannan sleeka. Moræus Schonæus 401 (c. 1685). Peringskiöld Hkr. 1: 362 (1697).
c) i uttr. sleka munnen efter ngt, särsk. övergående i bildl. anv.: vara lysten på ngt, gärna vilja smaka l. ha ngt; jfr SLICKA, v. I 1 e α. De lupe å bure in så många Rätter, / Skam få den som icke slekte munnen där ätter. Tidfördrijf A 3 a (c. 1695).
d) i uttr. sleka fingrarna, slicka (se SLICKA, v. I 1 f) fingrarna; i sht förr äv. i uttr. sleka fingrarna efter ngt, bildl.: begärligt eftersträva ngt l. dyl. (jfr SLICKA, v. I 1 f). Sleek icke fingren. FormPuerColl. B 8 a (1559). (Sv.) Sleka fingren efter något .. (t.) die Finger nach etwas lecken. Lind (1749).
e) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr c, d); jfr SLICKA, v. I 1 h. Jagh mehnar at theras (dvs. hovmännens) herres grymma och onda Öga och opsyhn, rijfwer them större Såår i Hiärtadt, än tusende smickrare och Reverentzmakare kunna thet sleka och läkia. Sylvius Mornay 319 (1674). En skyhög klippa är insvept i rök och lågor … Elden sleker klippan i ormlika tungor. Topelius Dagb. 4: 178 (1839). Laurén Stenvall Dikt. 35 (1937).
2) = SLICKA, v. I 2 (äv. i uttr. sleka och kyssa (ngn l. ngt)); förr äv. dels allmännare: kela l. smeka (på ett överdrivet sätt), dels bildl.: smickra l. lisma l. fjäska. Nog wet jag, then slek’ på stan / Kommer såsom han är wan, / Slekand’ med sin söta mund. / Doch skall jag rätt ingalunda / Låta mig till gunst beweka, / Fast han will båd kyss’ och smeka. Moræus Schonæus 438 (c. 1685). (Patriarken Cyrillus blev) religerat til Rhodum; effter han intet wille slekia Påfwens fötter. Isogæus Segersk. 1327 (c. 1700). Sleka .. (dvs.) Kela, lisma. Schultze Ordb. 4539 (c. 1755). Af sin Gumor blef han esomoftast kyster; / Det är ju större skäl at kysza sådan mund, / Än at en wacker Dame skal sleka jämt en hund? Livin Kyrk. 2 (1781). Sleka och kyssa, (dvs.) smeka öfverdrifvet. Dalin (1854). — särsk. i vissa numera obrukliga (äv. bildl.) uttr.
a) sleka stoft(et) l. ngns fötters stoft l. stoftet av ngns fotapall, = SLICKA, v. I 2 a. The skola för tigh nedherfalla til iordena på ansichtet, och slekia tina fötters stofft. Jes. 49: 23 (Bib. 1541). (Hedningarna) skola slekia stofft såsom ormar. Mika 7: 17 (Därs.); jfr: Beropande sig på Mich. 7: 17 at innan en syndare vederfares nåd, skal han sleka stoftet och krypa som en orm. ELencqvist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 122. Then stolte slekia skal / Stoftet af hans fotapall. Ps. 1695, 71: 9.
b) sleka varannan om munnen, bildl.: vara goda vänner. Judas och juderne slekte huar annen om munnen emot Gudh, rätt, skääl och alle skriffter. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 66 (1539).
c) sleka sig i ngns gunst, bildl.: gm inställsamhet tillskansa sig ngns gunst. Tå .. (biskop Adalbert) åter hade sleekt sigh i Keysarens Gunst, och medh Practiker sigh inköpt, folgde han honom effter. Schroderus Os. 2: 581 (1635).
Anm. till I 2. Det ss. sidoform till IN-SLIKA anförda IN-SLEKA är sannol. att fatta ss. en ssg, där senare leden är sleka; formen är anträffad bl. i den under IN-SLIKA 2 behandlade bet. (vilken bet. föreligger i språkprov, där senare ssgsleden är sleka l. slicka); jfr SLICKA, v. I 2 anm.
3) = SLICKA, v. I 4; äv. bildl.; förr äv. i uttr. sleka ngt upp i livet, slicka ngt i sig. På then stadhen ther hundar haffua sleekt Naboths blodh, skola och hundar slekia titt blodh. 1Kon. 21: 19 (Bib. 1541). Forsius Min. 129 (c. 1613: vp i Lijfwet). (Man finner) hur ledes .. de hår, kreaturen af hwarandra slekia, understundom walckas til sådane filtbollar, som med hattof, äro af lika tät- och hårdhet. Kiellberg KonstnHandtv. Hattm. 6 (1753). Det var icke nog för förföljelseandan att bödelsyxan slekte trosvittnenas blod, det pröfvades tjenligare att bålets eld fick förtära hela deras lekamliga varelse. Thomander 1: 408 (1830). Hagberg Shaksp. 5: 253 (1848).
II. (†) ss. dep., motsv. I 2, i uttr. slekas med ngn, göra ngn vänligt stämd l. (söka) ställa sig in hos ngn gm smicker l. inställsamhet. Skittna migh först, och stryk migh sedan .. (dvs.) När någon haar giordt dhen andra förtreet, och wil sedan sleekias medh dhen offenderade, bedias före, och stryka öfwer medh en Harefooth. Grubb 724 (1665).
Anm. Det i nedan anförda språkprov förekommande slekia beror på felöversättning av det t. originalets wider den Stachel zu lecken, att spjärna emot udden, där lecken, hoppa, sparka, spjärna, uppfattats ss. det homonyma lecken, slicka. Hwarföre förneke i Christi och Gudz Rijke? .. Det warder edher alt förswårt fallande, medh edhre smäde- och laste-Tungor emot udden at slekia. Kempe Krigzpersp. 140 (1664).
SLEKA SIG IN10 0 4 l. SLEKA IN SIG10 4 0. till I 2, = slicka sig in; särsk. med bestämning inledd av prep. hos (förr äv. med), betecknande den hos vilken ngn ställer sig in; jfr sleka, v. I 2 anm. Linc. N 1 a (1640). Serenius (1741: med). Sleka in sig hos någon. Sahlstedt (1773). —
SLEKA UPP10 4. till I 1: slicka upp (ngt); jfr sleka, v. I 3. Bureus Suml. 69 (c. 1600). jfr uppsleka. —
SLEKA ÖVER. (†) till I 1, 2, bildl., i uttr. sleka över med harfoten, (smickra o.) stryka över med hartassen (se har-tass 1). Chierlin OfrSoldSwar 11 (1771).
(I 1) -SJUKA. = -sot; jfr slick-sjuka. Hygiea 1844, s. 495. Pottaska .. användes vid sleksjuka, väderstinnhet och vattensot. GHT 1898, nr 26 B, s. 2. —
(I 1) -SOT. i sht veter. hos husdjur (i sht nötkreatur): sjuklig drift att slicka o. gnaga på trä o. murbruk o. d.; i sht förr äv. i utvidgad anv., ss. benämning på sjukdomar som (i sitt första stadium) kännetecknas av sådan drift (särsk. om osteomalaci); jfr slick-sot. Hygiea 1845, s. 386. Sleksot kallar man en egendomlig, sjuklig drift isynnerhet hos nötkreatur, men äfven hos svin och hästar att slicka och gnaga på samt till och med förtära de mest olikartade .. ämnen. Vennerholm o. Svensson (1892). 2NF 2: 1362 (1904; om osteomalaci). Sleksot .. (dvs.) vanligt förekommande symtom på bristsjukdom .. hos nötkreatur. 2SvUppslB (1953).
SLEKIG, adj.1, l. SLEKOT, adj. (-ig c. 1755. -ot 1712— c. 1755. -ut 1667) (†) till I 2: smickrande, lismande. Rudbeckius Luther Cat. 127 (1667; om ord). Schultze Ordb. 4539 (c. 1755).
Spalt S 6506 band 27, 1977