| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLICKA slik3a2, v. -ade (Hambræus Erasmus A 9 a (1620: slikar, pr. sg., sannol. felaktigt för slickar) osv.) ((†) pr. sg. akt. -er Düben Boileau Sat. 19 (1722; i rim), Schultze Ordb. 4540 (c. 1755); pr. sg. pass. -es Linné Dal. 106 (1734); ipf. -te Schultze Ordb. 4540 (c. 1755: Slikte)); o. SLICKAS slik3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
I. tr., refl. o. intr.
1) (upprepade ggr) låta tungan (l., hos vissa djur, mundelarna) glida l. fara l. stryka över (ngt l. ngn) l. med tungan (osv.) beröra (ngt l. ngn); äv. med subj. betecknande tunga o. d.: glida osv. över l. beröra (ngt l. ngn); i sht i fråga om sådan beröring med tungan i syfte att fukta l. förtära l. rengöra ngt l. smaka på ngt l. (om djur) ansa l. putsa ngt l. ngn l. vänslas; särsk. dels refl., dels med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. på, dels med obj. (äv. refl.) o. predikativ betecknande resultat, dels abs.; äv. med bestämning inledd av prep. med, betecknande tunga; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; förr äv. i uttr. slicka och smaka efter ngt, gm rörelser med tungan söka få i sig o. smaka på ngt; jfr 4 o. SLEKA, v. I 1. Katten satt i solskenet och slickade sig, sin päls, sina tassar. Slicka på en karamell. Slicka sig om läpparna. Slicka skeden. Slicka kuvert, med tungan fukta kuverts gummerade delar (o. sluta till det). Hambræus Erasmus B 9 b (1620). Så lijtet warda nu Barnen hålldne ifrån Dryckenskapen, så att dhe lära nu sleckia och smaka effter sådant, uti waggan. Fernander Theatr. 190 (1695). Kolmodin QvSp. 1: 25 (c. 1710, 1732; abs.). Det är så rent, som det vore slickadt. Schulthess (1885). Kvacksalvaren slickade det sjuka ögat med tungan. Almkvist Könssj. 118 (1924). Spetsvalpen, snart ett år gammal, kommer rusande, slickar mig ivrigt över hela ansiktet (osv.). Martinson ArméHor. 301 (1942). — jfr AV-, BORT-, REN-, UPP-, UT-SLICKA o. O-SLICKAD m. fl. — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande talesätt. För the kattor tig tag till vara / som klössa på baken eij spara / fast the framman till slicka lent / Arghet och list, är ther mäd ment. JErici (1588) i 2Saml. 4: 177. Kattan weet wäl hwars skedh hon skal sleckia. SvOrdspr. B 4 a (1636). Äter han sig intet mätt, intet slickar han sig mätt. Celsius Ordspr. 1: 343 (1708). Du skall inte slicka skeden, förr än du blir mätt. Landsm. XI. 2: 17 (1896). Han artar sej, sa’ pigan, när hunden slickade matmor om munnen. Göth SmeFredrKJ 147 (1936).
b) (i vissa trakter) i uttr. slicka vispen, i fråga om l. ss. namn på en (pant)lek, i vilken en flicka sitter i knäet på en pojke o. i munnen har en sticka som pojken skall försöka ta med munnen. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 212 (1950; från Ångermanl.).
c) med avs. på sår: låta tungan upprepade ggr glida över (för att med saliven rena o. läka); utom i bildl. anv. (se slutet) företrädesvis om djur. Hundar kommo, och slickade hans sår. Luk. 16: 21 (öv. 1776). Östergren (1941). — särsk. [jfr eng. lick one’s wounds] bildl., i uttr. slicka (såren l.) sina sår, efter ett nederlag l. en förlust o. d. (försöka) ta igen sig l. hämta sig l. (försöka) hämta krafter l. repa sig (så gott det går). Fienden (dvs. Strindbergs fiender i Giftasprocessen) använde inte reträtten (dvs. ogillandet av åtalet mot Strindberg) för att slicka sina sår, utan för att både slipa sina gamla vapen och anskaffa nya. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 284 (1942). IllSvOrdb. 1581 (1955).
d) med avs. på tallrik l. fat l. glas o. d.: gm att slicka rengöra l. (till följd av snålhet l. matlust l. törst) förtära allt l. de sista resterna l. dropparna på l. i; förr äv. i det bildl. uttr. slicka tallrikar, parasitera, snylta; jfr FAT-, TALLRIKS-SLICKARE o. SLEKA, v. I 1 b. Reenhielm OTryggw. 230 (1691). Schultze Ordb. 4540 (c. 1755: Slikka talrikar, bildl.). Aina satt och slickade sin tallrik så kraftigt, som om hon ämnade slicka tvärs igenom porslinet. Beskow SvBarn 58 (1896). Vi dricka kallt te ur våra thermospluntor, medan bruna och skabbiga ungar (i Egypten) smaskande slicka våra tömda konservburkar. Bergengren Snok 184 (1934). Östergren (1941). (†) Andreas bleef så sticken, kan skee therföre att han icke fick dricka, och sadhe: Gudh giffwe den och den slicke theras glaass! UUKonsP 1: 241 (1632).
e) i uttr. slicka sig om munnen l. mulen l. nosen o. d.; särsk.
α) (efter att ha ätit l. vid åsynen l. lukten av l. i väntan på mat o. d.) låta tungan glida över läpparna (o. därigm uttrycka belåtenhet l. begär efter mera l. förväntan); äv. mer l. mindre bildl. (äv. med saksubj.), särsk. i uttr. slicka sig om munnen osv. efter, äv. åt ngt, vara belåten med ngt l. vänta att få ngt l. längtansfullt se fram emot ngt l. se sig gäckad i sina förväntningar i fråga om ngt (jfr f). Om han med Zokkker wil bekrydda sina Rätter / Tå giör han intet meer än samma Saften (dvs. kokosmjölken) sätter / I Soolen på een Stund, så haar han som är likker / Så söta Saker at han sig om Munnen slikkar. Spegel GW 125 (1685). Afgrundslågor, som slicka sig om munnen efter Godunow och hans ätt. Börjesson E14Son 127 (1847). Blanche Våln. 79 (1847: deråt). När vi sågo titeln (på nyårsrevyn) ”Stora sällskapet” slickade vi oss så att säga andligen om munnen och bespetsade oss på något glädjande. Strix 1900, nr 1, s. 2. Den gamle räfven (dvs. hertigen av Mecklenburg) fick slicka sig om nosen efter hvad hon (dvs. drottning Margareta) lofvat! Lundegård DrMarg. 1: 211 (1905). Det ljuvligaste stekos spred sig över nejden, och var och en, som kände en fläkt därav slickade sig om munnen. Bergquist Sag. 56 (1925). När .. (brödet) var slut slickade .. (hästarna o. korna) sig om mularna och skriade vilt efter mera. Fridegård Offerrök 38 (1949).
f) i uttr. slicka fingrar(na) o. d., (efter att ha ätit) låta tungan glida över fingrarna (för att avlägsna matrester); i sht förr äv. i uttr. slicka (sig om) fingrarna (förr äv. alla fingrar) efter ngt, bildl.: njuta av ngt l. vara förtjust i ngt l. begärligt eftersträva ngt l. fika efter ngt; jfr e, h γ o. FINGER 1 e, SLEKA, v. I 1 d. Det är ingen Wana fulare än at slicka Fingrar, Knif eller sin Sked. SwFrOrdeB 169 (1703). Stiernstolpe DQ 4: 76 (1819: alla fingrar). (Sv.) Han slickar sig om fingrarne .. efter något .. (lat.) qua re mirifice delectatur. Lindfors (1824). Slicka fingrarna efter något, (dvs.) begärligt önska sig det. Dalin (1854). Det kunde hända att efter fjorton dagars ståthålleri jag af idel belåtenhet slickade mig om fingrarna efter den sysslan. Lidforss DQ 2: 391 (1892).
g) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.; äv. i utvidgad anv., särsk. om ljud: (som erinrar om ljud) som uppstår då person l. djur slickar ngt. Kolelden i den öppna spiseln gaf då och då ett slickande ljud. Hellström Kusk. 190 (1910). En skalbagge eller en kakerlacka har .. bitande, en humla slickande, en mygga stickande och en fjäril sugande mundelar. Sefve UtvLär. 100 (1926).
h) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr c slutet, d, e α, β, f, 5); särsk. om ngt som liknar en slickande tunga, i sht om låga l. våg o. d.: fara fram l. stryka utefter l. över l. slå upp emot l. över l. smeka (ngt l. ngn); äv. i sådana uttr. som slicka ända upp till ngt, om lågor: slå l. fara ända upp till ngt, slicka omkring sig, om eldstungor: fara l. röra sig åt alla l. skilda håll; jfr SLEKA, v. I 1 e. Lågorna slickade taket. De små vågorna slickade sanden. Solskenet slickade honom i nacken. Lågornas röda tungor .. slickade omkring sig. Palmstjerna Snapph. 2: 194 (1831). Der Hydaspes, vattnet af sägner fräjdadt, / Engderna slickar. CVAStrandberg 2: 8 (1861). En stark dimma drog in ifrån hafvet, slickade trädesåkern, sög sig in i granskogen. Strindberg SvÖ 3: 328 (1890). En slickande störtsjö, / som bryter med brak öfver reling och hytt. Procopé Vers 92 (1909); jfr g. Lågorna slickade ända upp till taket. Auerbach (1913). I hans ena kind sved det till som om en eldsflamma hade slickat honom. .. Hon hade satt sina naglar i hans ansikte. Moberg Sedebetyg 308 (1935). — särsk.
α) med avs. på (detalj i) konsthantverk o. d.: (alltför) minutiöst l. petigt finslipa l. bearbeta l. finpolera; äv. med avs. på byggnad: göra slätstruken l. stillös (gm avlägsnande av ornament o. d.); utom i p. pf. (se β α’) numera bl. tillf. (Domkyrkan i Linköping) står der .. (efter den hårdhänta inre restaureringen år 1812) lika flat och sleckad, som den som sleckat henne. Törneros (SVS) 4: 337 (1825); jfr β α’. Att .. slicka och polera allt hvad tänkbart är, och lemna teckning, komposition, natur m. m. åt Guds försyn, har i allmänhet vidlådit våra miniaturmålare. Frey 1841, s. 149.
β) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. (stundom äv. i substantivisk anv.): slät l. utslätad (eg. som ett djurs slickade päls), särsk. om hår: slätkammad, glättad; äv. om persons yttre l. uppträdande l. sätt (l. om person med tanke på yttre osv.): alltför välvårdad l. prydlig l. fin l. överdrivet polerad l. städad (stundom äv. närmande sig bet.: lismande l. inställsam o. d.). Kellgren (SVS) 6: 137 (1784). (Folket i norra Italien har skägg) utom kanske .. i Milano och större städer, där man ej ännu torde anse det som god ton att låta se annat än en slickad haka. Wallin Bref 179 (1849). I skolan där de hala, släta, slickade och kallblodiga ohjälpligen skörda de högsta vitsorden för sedligt uppförande. Rydberg 2: 328 (c. 1875). De i alla färger skiftande fjällblommorna lågo slickade efter marken. TurÅ 1900, s. 36. Vi ha fått reda på .. huru .. (Tartuffe) under sitt dygdiga och slickade yttre döljer sin lidelse för Orgons hustru. Sylwan (o. Bing) 1: 322 (1910). En överförfinad och slickad skådespelare. Thulin Boo ViKöksv. 99 (1931). Fogelström Vakna 23 (1949; om hår). — särsk.
α’) konst. om (detalj på) målning l. skulptur o. d.: (alltför) minutiöst utarbetad l. petig (så att effekten l. känslan gått förlorad), överdrivet polerad l. putsad; äv. om målningsteknik o. d.: som präglas av överdrivet noggrant penslande l. putsande; äv. om byggnad: slätstruken, stillös; jfr α. Holmberg 2: 15 (1795). Törneros (SVS) 4: 337 (1825; om kyrka). Eichhorn Stud. 2: 50 (1872; om målningssätt). (En realistisk skola inom konsten) aflöses af en annan, som lägger an på det söta och slickade utan att bry sig om en verklig karakteristik. Rydberg KultFörel. 3: 168 (1886). Vad tiden snart slätar ut även den käckaste touche. — Regnaults dukar förefalla numera snarast slickade! Pauli Ungd. 81 (1925).
β’) [jfr α’] om språkligt uttryck l. språklig form l. om poesi o. d.: (alltför) minutiöst utarbetad l. petig, (alltför) polerad. Hellberg Samtida 6: 32 (1871). Vetterlund Skissbl. 33 (1914; om poesi). Lagerkvist i 3SAH LVII. 1: 37 (1946; om språklig form).
γ) [jfr f] (†) i uttr. slicka sina fem ur ngras flaskor, dricka o. njuta av det som ngra bjuder på, snylta på ngra i fråga om att dricka. Bellman (BellmS) 2: 50 (c. 1765, 1791).
2) kyssa (ngn l. ngt), i sht ofta l. på ett överdrivet sätt, äv. i uttr. slicka och kyssa l. kyssa och slicka (ngn l. ngt); äv. övergående i bildl. anv., i uttr. som betecknar att ngn (kysser ngn l. ngt o. därigm) betygar underdånighet l. djup vördnad l. krypande ödmjukhet l. ställer sig in l. fjäskar; utom i a numera nästan bl. vard.; jfr SLEKA, v. I 2. Eneman Resa 2: 133 (1712). Desza nygifta slicka hwarannan beständigt. Nordforss (1805). Det var att slicka och kyssa jämt — / Nu har hon sin jungfrublomma skämt. Rydberg Faust 100 (1876). En son till en proletär .. ska inte kyssa och slicka överklasshänder. Golowanjuk ParaplBarn 288 (1938). Matts Elling hade fjäskat för fogden, gått ärenden åt honom och slickat honom i röven. Moberg Rid 248 (1941). — särsk.
a) (i vitter l. högre stil) i uttr. slicka stoftet (l. ngns fötters stoft), förr äv. stoft, (på österländskt maner kasta sig ned framför ngns fötter o. kyssa marken för att) betyga underdånighet l. djup vördnad, ödmjuka sig; jfr SLEKA, v. I 2 a. (Konungens) fiender skola slicka stufft. Psalt. 72: 9 (öv. 1536; Bib. 1917: slicke stoftet). I Österlandet kastade man sig framför härskarna ned på marken och kysste denna eller deras fotspår, ”slickade stoftet”, som uttrycket lyder. 2NF 15: 535 (1911). Jes. 49: 23 (Bib. 1917: dina fötters stoft).
Anm. till I 2. En till slicka bildad ssg IN-SLICKA föreligger sannol. i refl. anv. med bet. ”ställa sig in” i det under IN-SLIKA 2 anförda språkprovet från 1621; jfr SLEKA, v. I 2 anm.
3) med obj. som betecknar resultat: gm att slicka (i bet. 1) åstadkomma (ngt); äv. bildl. Blanche Våln. 438 (1847; bildl.). Den tid är förbi då Italiens barn .. såsom straff för uppstudsighet knäböjde långa stunder med händerna under knäna eller nödgades med tungan slicka kors på det dammiga stengolfvet. Beckman Påfv. 51 (1880). (Björnhonan) är ifrigt sysselsatt att slicka fason på sina oformliga ungar. Quennerstedt OMagnus 15 (1899).
4) gm att slicka (i bet. 1) förtära (ngt) l. tillägna sig l. ta bort (ngt från l. ur ngt); stundom liktydigt med: lapa (se LAPA, v.1 1); äv. abs.; äv. bildl.; jfr SLEKA, v. I 3. Han slickade grädden av skeden, ur skålen. Tin foot skal fergat warda vthi tina fienders blodhe, och tina hunda slicka thet. Psalt. 68: 24 (öv. 1536). Fölg älskogens drift, / Hwem altid wil slicka, / Och stadigt indricka / Desz liufwa förgift. Runius (SVS) 2: 263 (c. 1710). Lapa eller slicka säges hunden göra, då han med tungan upptager blod m. m. Källström Jagt 240 (1850). Då en barnunge smyger sig in i ett skafferi i den skamliga avsikten att slicka sylt. Bergman JoH 190 (1926). Där jakarna med sina skarpa tungor slickade lavar från stenarna. Östergren (1941). — särsk. i vissa bildl. uttr.
a) slicka solsken, äv. sol, (sitta l. ligga l. stå l. gå i solen o.) ivrigt l. med välbehag låta solen skina på sig, lapa sol; äv. bildl. (med saksubj.): vara utsatt för solsken. Man står i solen mot wäggen, slickar solsken. Linné Diet. 1: 73 (c. 1750). På min mormors trappa låg hennes .. katt och slickade solsken och spann. Söderberg Hist. 99 (1898). De (dvs. barnen) ha lekt pjätt och slickat sol i snåren. Österling ÅrVis. 31 (1907). Hellström Storm 262 (1935; om havet).
b) [jfr Ordspr. 26: 11, 2 Petr. 2: 22] (numera bl. tillf.) slicka gammal spya, hålla fast vid l. återvända till sina tidigare laster l. synder. Tu Helge And, .. osz förnya, / At ei ökas gammal skulld och wi slicke gammal spya. Kolmodin Rök. 113 (1728).
5) [jfr 1 h] (mera tillf.) om hår: ligga slickad (i bet. 1 h β). Det råttfärgade håret verkade beständigt vattenkammat; slickade tätt efter en vid pannan låg, därefter brant stigande och skarptoppig skalle. Rosendahl Lojäg. 237 (1956).
II. dep.
1) motsv. I 1: ivrigt slicka, särsk. om hund: ivrigt slicka för att visa tillgivenhet l. ställa sig in o. d.; förr äv. övergående i bildl. anv.: (ställa sig in gm att) smickra. Ej / Ert tunna smicker skyla kan er ondska. / Mot mig ni är för liten; som en knähund / Ni tror ni kan mig winna med att slickas. Hagberg Shaksp. 5: 421 (1848). Inte slickas (så där), Karo! Östergren (1941).
2) (vard.) motsv. I 2: kyssas (se KYSSA 1 b); äv. i uttr. slickas och kyssas, ofta l. på ett överdrivet sätt kyssas (o. smekas). Meurman (1847; reciprokt). Slickas och kyssas .. (dvs.) öfverdrifvet smekas. Dalin (1854). Hör på, tös! Är det ett sätt att komma och slickas mitt på öppna gården. Johansson RödaHuv. 2—3: 29 (1917).
2) gm att slicka avlägsna (ngt från ngt); jfr slicka, v. I 4, o. sleka av. Slicka av grädden från skeden. Widegren (1788). —
SLICKA BORT10 4. till I 1: gm att slicka avlägsna (ngt); äv. bildl., särsk.: gm ett överdrivet l. alltför minutiöst utarbetande avlägsna (ngt); jfr slicka, v. I 1 h α, 4, o. sleka bort. Weste FörslSAOB (c. 1815). NordBoktrK 1907, s. 67 (bildl.). jfr bortslicka. —
SLICKA FRAM10 4. till I 1; särsk. bildl. (motsv. slicka, v. I 1 h), om låga o. d.: fara l. svepa fram; äv. refl., i uttr. slicka sig fram. Hülphers Ångermanl. 154 (1900). TurÅ 1902, s. 265 (refl.). —
SLICKA IGEN10 04. till I 1: slicka o. klistra igen (kuvert o. d.); äv. abs. Strindberg Utop. 121 (1885). Darre lade brevet i kuvert och slickade igen. Olsson Kated. 55 (1952). —
SLICKA I SIG10 4 0. till I 1: gm att slicka införa (ngt) i munnen (för förtäring) l. förtära (ngt); äv. oeg. l. bildl.; jfr slicka, v. I 4, o. sleka i sig. Katten slickade i sig all mjölken. Hagberg Aristoph. 7 (1834; oeg.). Slicka i sig en glass. Bergman JoH 35 (1926). Paul slickade i sig berömmet. Zetterholm Duv. 43 (1958). —
SLICKA SIG IN10 0 4 l. SLICKA IN SIG10 4 0. (vard., numera bl. tillf.) till I 2, bildl.: gm ömhetsbetygelser l. gm att göra sig till l. smickra ställa sig in (hos ngn); jfr slicka, v. I 2 anm., o. sleka sig in. Weste (1807). —
SLICKA UPP10 4. till I 1: gm att slicka förtära (ngt, särsk. allt vad som finns för handen av dryck, mat o. d.); äv. bildl.; jfr slicka, v. I 4, o. sleka upp. Katten slickade upp grädden från golvet. Lagerbring 1Hist. 2: 761 (1773). Didring Malm 1: 267 (1914; bildl.). jfr uppslicka. —
SLICKA UR10 4. till I 1: gm att slicka rengöra l. tömma (tallrik l. skål o. d.). SvHandordb. (1966). —
SLICKA ÅT SIG10 4 0. till I 1: gm att slicka ta åt sig (ngt l. ngn); äv. bildl. (motsv. slicka, v. I 1 h): tillskansa sig (ngt l. ngn). Gadelius Tro 1: 75 (1912; bildl.).
(I 1 h α) -MANER l. -MANÉR. (numera bl. tillf.) om maner som kännetecknas av att konstverk o. d. utarbetas alltför minutiöst l. petigt. Agrell Sthm 102 (1892). —
-PINNE, se B. —
-SALT. saltsleke; särsk.: saltsten (se d. o. 2 slutet). Kjellin 933 (1927). Varulex. Livsm. 387 (1942). —
B: (I 4) SLICKE-BETA. (†) (lockande) läckerbit (se d. o. 1) l. läckerhet (att slicka på); jfr beta, sbst.2 b. Linc. (1640; under illecebra). —
(I 4) -PINNE. [jfr d. slikkepind, slikpind] (slick- 1941. slicke- 1924 osv.) för slickning avsedd karamell försedd med träpinne o. d. ss. skaft, ”klubba”; äv. i utvidgad anv., om annan sötsak att slicka på; äv. mer l. mindre bildl. Sjöberg Kvart. 684 (1924). Två öre över till en slickepinne, som består av knäck i en liten strut. Bergvall Michaëlis Bibi 42 (1935). (H. C. Andersen) sög .. på berömmelsens slickepinne. Näsström LustvDanm. 63 (1956). —
(I 1, 4) -POTT30~2, äv. 10~4; pl. -ar. [jfr lt. (s)lickepott, meng. lik-pot (båda i bet. 1); senare leden är pott, sbst.3; pekfingret har använts för att föra matrester från kärl o. d. till munnen; med avs. på bet. jfr äv. lt. potten-slicker, t. dial. pott-lecker (båda i bet. 1) o. slick-finger]
1) (i sht i barnspr.) om pekfinger; äv. bildl. (med anslutning till slicka, v. I 2), om inställsam person; jfr långe-man. CFDahlgren (1823) hos Thomander TankLöj. 106. Blomberg LandLåg. 22 (1930; bildl.). Du har månar på alla dina naglar. På Tummetott, på Slickepott (osv.). Hedberg GalnH 196 (1971).
2) oeg., om litet, spadformigt redskap med blad av gummi o. skaft av trä l. plast l. dyl. o. avsett att skrapa matrester ur gryta o. d. med; jfr slick, sbst.3 NutHemm. 338 (1941).
1) till I 1, om person l. djur som slickar; äv. oeg. l. bildl., dels (motsv. slicka, v. I 1 d) om parasit l. snyltgäst (numera bl. ss. senare led i ssgn tallriks-slickare), dels (motsv. slicka, v. I 1 h) om våg o. d.; utom ss. senare led i ssgn tallriks-slickare numera bl. mera tillf.; jfr slekare. (Fin.) nuolia .. (lat.) gnatho, liguritor (sv.) slickare. Juslenius 239 (1745). Sjöarna rullade fram .. . En och annan slickare nådde akterdäck. Grebst Bröll. 122 (1913). jfr fat-, pensel-, relings-, tallriks-slickare.
2) till I 2, bildl., om person som ställer sig in hos ngn l. kryper för ngn (särsk. i uttr. ngns slickare, förr äv. slickare utav ngns fotspår); numera företrädesvis ss. senare led i ssgr. Thomander 3: 129 (1831: Utaf). (De rykten som) alla de fruntimmer jag angripit och deras på Svenska kallade — slickare smort ihop. Strindberg Brev 6: 104 (1886). jfr rump-, röv-, stjärt-slickare.
3) (numera bl. tillf.) till I 4, om person l. djur som gm att slicka (se slicka, v. I 1) förtär ngt; förr äv. i utvidgad anv., dels i uttr. ngts slickare, om djur som gärna förtär ngt, dels [möjl. eg. med tanke på förtärande av avfall o. d.] ss. nedsättande benämning på person (i ssgn rännstens-slickare). Hjorten, vattnets Sleckare. CAEhrensvärd Brev 2: 88 (1795).
4) (mera tillf.) till I 4: slick (se slick, sbst.2 3). (Babianen) upptäckte hur (den utspillda) honungen smakade. Underbart! Hon tog sig slickare både från höger och vänster. Eriksson Afr. 122 (1932). —
SLICKERI104, n. [jfr d. slikkeri samt mlt. slickerīe, o. t. schleckerei, båda med bet.: (begivenhet på) sötsaker]
1) (mera tillf.) till I 1, om handlingen att slicka, slickande; särsk. bildl. (motsv. slicka, v. I 1 h α), om handlingen att utföra ett konstverk alltför minutiöst l. petigt. Ahrenberg Männ. 5: 89 (1910).
2) [efter motsv. anv. i d.] (†) till I 4, konkret, om ngt sött som man slickar i sig; anträffat bl. i bild. Den officiella kristendomen här i landet, .. detta af industriella prester under namn af kristendom uppfunna slickeri, som smakar präktigt och som menniskorna med gamman gifva sina pengar för! Sturzen-Becker OffKristend. 38 (1855; d. orig.: Slikkeri). —
SLICKERSKA, f. till I 1, om kvinna som slickar; äv. oeg. l. bildl.; i sht ss. senare ssgsled. Östergren (1941). jfr: Hon fick plats .. (på ett kontor) som postbud och kuvertslickerska, då hon slutat folkskolan. Widegren Ragg. 125 (1934). jfr tallriks-slickerska.
Spalt S 6542 band 27, 1977