SLOFFA slof3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. SLOFF slof4, l. SLUFF sluf4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(sloff 1896 osv. sloff- i ssg 1892 (: slofflänk) osv. sloffa 1836 (: Mullsloffor, pl.) osv. sluff 1889 osv. sluff- i avledn. 1846 (: sluffning) osv.)
Etymologi
[sv. dial. sloff(a), sluff(a), stensläpa, mullskopa, grov vagnskorg, vårdslös l. slarvig person m. m.; jfr d. sluffe (ä. d. äv. sluf), släpa, (skott)kärra, äldre smutsig kvinna, nor. sluffe, lådformad släde (för persontransport), (låg) kärra; möjl. lånat från dan. o. bildat till d. dial. sluffe, släpa fötterna (varav nor. dial. sluffa, släpa fötterna), sannol. av lt. sluffen, gå släpande (jfr nl. sloffen, gå släpande), möjl. rotbesläktat med LUBB, sbst.2]
Avledn. (i södra Sv., bygdemålsfärgat): SLOFFA, v. -ning. [sv. dial. sloffa, sluffa; jfr d. sluffe, transportera på släpa o. d.] med hjälp av mullskopa schakta l. utjämna l. planera (åkeryta o. d.). Dessa stensättningar, som upptäcktes vid sluffning af en åker, utgjordes af (osv.). 2VittAH 18: 265 (1846).
Spalt S 6716 band 27, 1977
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se