| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLOKA slω3ka2, v. -ade (Broman Glys. 2: 84 (c. 1730) osv.) ((†) ipf. -te Palmblad Aisch. 360 (1844); p. pf. -t Tranér Anakr. 176 (1830, 1833)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) om sak (ofta växt l. växtdel): hänga (ned)-böjd l. slapp l. slak l. utan spänst l. vitalitet o. d. (om växt(del) ofta i fråga om tillstånd betingat av alltför stor vattenavdunstning); äv. (om växt l. person l. djur): låta sina grenar l. blad o. d. resp. sitt huvud l. sin överkropp o. d. (slappt l. slakt l. kraftlöst) böja sig l. hänga ned (stundom äv. (om växt): vara l. stå halvvissnad); äv. (om växt l. person l. djur) med bestämning utgörande dels prep.-adverbial inlett med med, dels (utom i a—c numera i sht i vitter stil) direkt obj., angivande växt- l. kroppsdel(ar) som växt osv. (på angivet sätt) låter böja sig l. hänga ned; äv. i p. pr. l. (numera nästan bl. i vitter stil) p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som slokar resp. bringad att sloka (i ovan angiven bet.), slapp, slak, kraftlös; äv. mer l. mindre bildl. (i sht i uttr. betecknande att ngn är snopen l. skamsen l. betryckt l. missmodig l. modfälld o. d.). Flaggan slokar på sin stång. I trädgården fanns en hög, slokande gran. Efter den förlorade tredje ronden slokade boxaren påtagligt i sin ringhörna. Schroderus Dict. 251 (c. 1635). Granen slokade med qwistarna. Linné Öl. 137 (1745). (Hundägarna må) strax låta döda sådane hundar, som .. sloka med hufwudet .. och wilja bitas. PH 11: 248 (1777). (Han) fick en tillrättavisning, och gick ensam, med slokande hufvud en god stund. Bremer NVerld. 3: 231 (1854). Hans mustascher slokade icke längre. Öberg Son. 150 (1905). Träden slokade sina löv (i hettan). Johnson Kommentar 67 (1929). Pelargonierna vissnade och dogo i hettan och rosorna slokade. Olzon Buck FjärrL 145 (1937). (Hon kunde se) bilarna tömma sina laster av eleganta människor (fast elegansen redan slokade i värmen). Edqvist Eldfl. 212 (1964). — jfr NED-SLOKA. — särsk.
a) om (djurs) öra l. öron: vara (slappt l. slakt) nedåtböjd l. (slappt osv.) hänga ned (särsk. ss. tecken på illabefinnande); äv. i uttr. sloka (med) öronen, om djur: hänga med öronen l. låta öronen (slappt osv.) hänga ned; ofta mer l. mindre bildl. (i denna anv. äv. om person, i uttr. betecknande denne ss. snopen l. skamsen l. missmodig o. d.). Block Progn. 26 (1708; om åsna, med avs. på öron). Haraldson .. röt till af ilska (till sonen): ”Hund, slokar du med öronen, när du ser far din färdig att våga det yttersta, för att rädda lif och gods!” Carlén Rosen 59 (1842). Då de båda herdarne (som frånlurats en tjur) om aftonen med slokande öron återvände till slottet, hade de ett så förvirradt utseende, att (osv.). Laboulaye NFolksag. 25 (1868). Innan kort sade kusken sig märka, att mulåsnornas öron slokade mer än vanligt, ett omisskänneligt tecken att de stackars djuren behöfde dricka. Lundgren MålAnt. 1: 147 (1870). Jag har icke alldeles tappat modet fast det slokar öronen i kväll. VBenedictsson (1879) hos Lundegård Benedictsson 95. Med bakåt slokade öron. Östergren (1941).
b) om (fågel)vinge: (slappt l. slakt) hänga ned (särsk. ss. tecken på illabefinnande l. trötthet); äv. i uttr. sloka (med) vingarna (förr äv. fjädrarna), stundom äv. (i sht i vitter stil) sina vingar l. vingen, om fågel (l. bevingad gudom o. d.): hänga med vingarna l. sina vingar l. vingen l. låta vingarna osv. (slappt l. slakt) hänga ned; ofta mer l. mindre bildl. (i denna anv. äv. om person, i uttr. betecknande denne ss. slokörad l. stukad l. ynklig till mods l. missmodig o. d.). Om .. (drinkarna) ey få fullgöra sin .. wana (att supa) .. så äro dhe aldeles försagde, sittia som en Skuten Örn och sloka Wingarna. Fernander Theatr. 286 (1695). Du lärer fuller sloka fiädrarne .. när dig blir bekant, huru du har förqwacklat din lycka. Gyllenborg Sprätth. 101 (1737). Den lilla Gud (dvs. Amor) med wingen gärna slokar, / Om magen tom gör honom knot och pock. Dalin Vitt. 6: 22 (c. 1753). Så snart .. (kalkonerna) börja sloka wingarna, bjuda de ej sjelfwa til at äta. Brauner Bosk. 61 (1756). Han (dvs. Hamlet) är ju rubbad! Hwarje anfall räcker / En liten stund men strax han slokar wingen / Så from och tålig som en dufwohona. Hagberg Shaksp. 1: 426 (1847). Skämtet slokade vingarne och tystnade. Ljunggren i 2SAH 41: 45 (1866). En ensam örn seglar på slokade vingar upp emot Lovcens spets. Lindqvist BakMoln. 51 (1911). De starkaste vingar sloka till slut. SvD(A) 1929, nr 45, s. 8 (i bild).
c) om svans (i sht på hund): vara böjd nedåt (o. instucken mellan benen) l. (slappt l. slakt) hänga ned (särsk. ss. tecken på illabefinnande l. rädsla); äv. i uttr. sloka svans(en) l. med svansen, om djur (i sht hund): (krypa ihop o.) böja ned svansen (mellan benen) l. låta svansen (slappt osv.) hänga ned; äv. mer l. mindre bildl. (i denna anv. äv. om person, i uttr. betecknande denne ss. skamflat l. rädd o. d.). (Hundägarna må) strax låta döda sådane hundar, som blifwa yra, sloka med .. swansen, räcka ut tungan och wilja bitas. PH 11: 248 (1777). Du här et lejon ser som andas hämd och krig, / Och der, med slokad svans, hvar räfven smyger sig. Gyllenborg Skald. 38 (1798). Hahr HbJäg. 77 (1865: slokar svansen; om sjuk hund). (Räv-)Svansen hänger och slokar där bak / förutan värdighet snopen och slak. Andersson MickelR 208 (1900). När .. varghonan .. reste ragg och visade tänderna, drogo sig de ensamma .. (varghannarna) tillbaka, slokade svans och fortsatte sin väg allena. Drangel London Vargh. 62 (1908). Det hör till vänsterjargongen att vara märkvärdigt morsk mot Ryssland. Densamme, som slokade svans så snart det gällde Norge, borstade upp sig betydligt så snart det gällde Ryssland. NDA 1913, nr 110, s. 2.
d) om hattbrätte o. d.: (slappt l. slakt) böja sig l. hänga ned; äv. om hatt o. d.: hänga ned (med brättet) l. förhålla sig l. visa sig sladdrig l. utan stadga. (Sv.) En slokande hatt .. (t.) ein schlapper oder niederhangender Hut. Lind (1749). Filta för litet, eller spar styfning, sade Gubben, så skal hatten straxt sloka. Posten 1769, s. 1053. Den nyss så styfva hatten slokade kring öronen. Topelius Fält. 4: 542 (1864). I stritt oktoberregn med rämnad sko / och hatt, vars brätten sloka slött och bågna. Blomberg Vallf. 87 (1926).
2) (i sht ngt vard.) om person l. djur: slokande (i bet. 1) (med huvudet l. vingarna l. öronen l. svansen o. d.) bege sig (ngnstädes); äv. mer l. mindre bildl.; i sht i särsk. förb. Efter misslyckandet slokade han i väg till järnvägsstationen för att ta första bästa tåg hem. — jfr FRAM-SLOKA.
3) [jfr motsv. bet.-utveckling av HÄNGA, v.] (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera knappast br.) slå dank, driva (omkring) sysslolös; äv. allmännare: vandra l. ströva l. stryka (omkring). Staffans Wisan, hwilken the unge drängar siunga månde på Andra Dag Juhl, när the slokade kring hela Sochnen at samla .. maat, öhl och bränwjn, at giöra sig giästabod. Broman Glys. 2: 84 (c. 1730). Sloka .. (dvs.) vanka omkring. Meurman (1847). Sloka .. (dvs.) Stryka sysslolös omkring. Dalin (1854; angivet ss. föga brukligt). (Sv.) Gå och sloka .. (fr.) battre le pavé; rôder. Schulthess (1885).
SLOKA FRAM10 4. (numera bl. tillf.) till 1: (slappt l. slakt) hänga fram (ngnstädes); jfr fram 5. Linné Sk. 110 (1751; om livstycke). —
SLOKA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. (numera bl. mera tillf.) till 1 (a, b, d); jfr ned, adv. 5; vanl. intr., i sht förr äv. med direkt obj. l. prep.-adverbial inlett med med, angivande del(ar) varmed ngn l. ngt slokar; äv. (i vitter stil) mer l. mindre bildl. Swedberg Lefw. 49 (1729; om hatt). Fåren hade här (i Esperöd) warit mycket sjuka i hufwudet, med hwilket de slokat ned til jorden och ändteligen dödt. Linné Sk. 128 (1751). SvForns. 3: 112 (c. 1755; om vinge på sparv). VetAH 1804, s. 204 (om öron på människofoster). Heinrich (1814; med avs. på vingar). Hängbjörken, som stod när (då Frälsaren hudflängdes), sörjde så, att dess grenar slokade ned, som man ser än i dag. Fries BotUtfl. 1: 111 (1843). —
SLOKA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. [sv. dial. sloka ikring] (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera knappast br.) till 3: driva l. stryka omkring (ngnstädes); jfr kring, prep. o. adv. II 5 b. Ahlman (1865, 1872). —
SLOKA UNDAN10 32, äv. 40. (numera i sht ngt vard.) till 2; jfr sloka av; äv. mer l. mindre bildl. Sundbeck Elsa 29 (1897). —
SLOKA ÅSTAD10 04. (numera i sht i vissa trakter, vard., l. i vitter stil) till 2: sloka i väg; jfr sloka av. Scholander 3: 224 (1878; om häst). —
SLOKA ÖVER10 40. (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera knappast br.) till 3: vanka l. ”strosa” över (till ngn l. ngt). Lundegård Tit. 377 (1892).
-BJÖRK. (numera bl. tillf.) björk (särsk.: gammal masurbjörk) kännetecknad av (utpräglat) nedhängande grenar, hängbjörk. Jakobsson ArtillK12Tid. 176 (i handl. fr. 1718). Schulthess (1885; om gammal masurbjörk). —
-GRAN. bot. o. skogsv. granen Picea abies (Lin.) Karst. f. viminalis Sparrm., som har långa, vanl. ogrenade, nedhängande grenar av andra ordningen (jfr häng-gran); äv. (i icke fackspråklig anv.) allmännare, om gran kännetecknad av (utpräglat) nedåtböjda l. hängande grenar. VetAH 1777, s. 310 (om P. abies f. viminalis). Af granen finnes i vårt land åtskilliga varieteter och afvikande former, t. ex. .. slokgranen, ormgranen, dvärglika och blekbarriga former. AtlFinl. 12—13: 4 (1899). En skugga (gled) ut under en slokgrans mäktiga grenvalv och närmade sig i tassande trav. Rosendahl SkogÅbor 53 (1932). —
-GRENIG. (i sht i vitter stil) som har slokande grenar; jfr -grenad. Carlsson KNilsson 194 (1921; om björkar). —
-GRÄS, se d. o. —
(1 d) -HATT. slokande hatt (särsk.: hatt med nedhängande brätte). BewisCom. E 4 b (1786). Anm. Vard. o. tillf. används (den till -hatt bildade) kortformen slok slω4k, sbst.3, r.; best. -en. Från pjäxan till sloken var han / den grannaste kar man sett. Folcke Timm. 113 (1913).
Avledn.: slokhattad, p. adj. (numera bl. tillf.) som bär l. är iförd slokhatt. Tamm AvlÄndAdj. 8 (1899). —
-NUNNEÖRT~002, äv. ~200. bot. växten Corydalis pumila (Host) Rchb. (som har slakt böjd stjälk). Nathorst SvVäxtn. 55 (1905). —
-STINGSEL. (numera knappast br.) bot. = -tistel. Thedenius FlUplSöderm. 371 (1871). Lyttkens Växtn. 88 (1904). —
(1 c) -SVANSAD, p. adj. om djur (i sht hund): som har slokande svans; oftast bildl., om människa som är snopen l. skamsen l. modfälld o. d. VFl. 1911, s. 144 (bildl., om personer). Neander 70År 136 (1929; om hundar). —
-TISTEL. (numera föga br.) bot. tisteln Carduus nutans Lin. (som har nedböjda blomhuvud), nicktistel; jfr -stingsel. Liljeblad Fl. 277 (1792). Cannelin (1939). —
-TRÄD. (numera bl. tillf.) om hängträd (med utpräglat hängande grenar l. kvistar); jfr -björk, -gran. HbTrädg. 5: 18 (1874; om prydnadsträd). —
-VIA. bot. gräset Arctophila fulva (Trin.) Ands. (som har fina nedhängande vippgrenar), hänggräs, hänggröe. Hartman Fl. 500 (1879).
(1 a) -ÖRA.
1) om slokande öra på djur (l. människa), hängöra; äv. bildl. (i sht i uttr. betecknande ngn ss. snopen l. skamsen l. modfälld o. d.); i sht i pl. Serenius C 2 b (1734). Klas (som måste återvända till sjuksalen) kände ett par sloköron hänga. Carlsson Oxnäset 335 (1947).
2) ss. nedsättande benämning på l. tilltal till djur (l. person) som har slokande (öra l.) öron (i fråga om person i sht bildl.); i sht förr äv. [påverkat av slok, sbst.1] i utvidgad anv., liktydigt med: slok (se slok, sbst.1 1) l. slusk. Men det är vist, at han (dvs. en man som inte är klädd enl. modet) blijr skiälder för slook-öra. Keder Vitt. 363 (1690). Then ena åsnan kallar then andra slok-öra. Lind (1749). Maja var till sent på natten på krogar med en Gardieskarl och en annan sloköra. Reenstierna Årstadagb. 1: 373 (1808). Sloköra, säjs .. föraktligt och såsom skymford om en som ser slokig ut, slusk. Weste FörslSAOB (c. 1815). Den ena suggan ska inte ropa sloköra till den andra (man ska inte smäda andra för fel som man har själv). Holm Ordspr. 296 (1964). —
(1 a) -ÖRAD, p. adj. om djur (l. person): som har slokande (öra l.) öron, hängörad; oftast oeg. l. bildl., dels om person, liktydigt med: snopen l. skamsen l. (till)stukad l. ynklig l. modfälld o. d., dels i utvidgad anv. med sakligt huvudord, betecknande detta ss. varande l. uttryckande l. förbundet med l. framkallande o. d. en känsla l. känslor av antytt slag; stundom äv. (i sht i vitter stil) i överförd anv., dels om växt, dels om hatt, liktydigt med: slokande (se sloka, v. 1 resp. 1 d); jfr -örig. Nu känner jag, tywärr, alting igen, min säng, min tröija, min gambla slokörade hatt. Lagerström Holberg Jeppe 53 (1735). En halfstor, uppknipen, slokörad fux, med krokiga framben. NordRevy 1895, s. 277. Såg du hans slokörade min? Hallström VenezKom. 56 (1901). I grund kvästa och slokörade lomade ungarna (från kanalen, där de tjuvmetat o. ertappats). Rönnberg Brovakt. 3 (1904). Det var en vacker demonstrationsdag, men det hela var litet slokörat. DN(A) 1930, nr 112, s. 15. Kom ut, gosse, sade han slokörat, och ursäkta, att jag vart arg. Blomberg MolnBröd. 226 (1932). Vid fönstret stodo i krukor och vaser en rad något slokörade födelsedagsblommor. Hedberg Räkn. 94 (1932). —
(1 a) -ÖRIG, förr äv. -ÖROT. (numera bl. tillf.) om djur (l. person): som har slokande (öra l.) öron, slokörad, hängörad; förr äv. bildl., om person, betecknande denne ss. lismande l. inställsam. Schroderus Dict. 180 (c. 1635). Man håller så före, at the stornäsotta skola mächta wäl känna luchten(,) .. The Slokörotta, och Halszgroplöse wara Tylpachtighe .. och fåhnota. Dens. Comenius 284 (1639). Hawermann! Den gemena, sloköriga lismaren! Backman Reuter Lifv. 1: 154 (1870; lt. orig.: slus’uhrige Sliker). Fyra sloköriga mulåsnor med granna betsel. Lewenhaupt Pyren. 207 (1914). —
(1 a) -ÖRING. [jfr -öra] (tillf.) om djur som har slokande öron. Collinder Kalev. 140 (1948; om hund). —
B: SLOKNINGS-REAKTION. (i fackspr., särsk. bot.) reaktion (hos växt) i form av slokning. NFMånKr. 1939, s. 98 (hos tomatplanta).
a) till 1 a, c, d, om (öra l.) öron l. svans l. hatt- (brätte) o. d.: slokande, (nedåt)böjd l. (ned)hängande; äv. (i sht i vitter stil, mera tillf.) i utvidgad anv., om levande varelse: som slokar med öronen l. svansen (äv. bildl., i fråga om att vara moloken l. missmodig l. utsjasad o. d.). Båcken måste hafwa .. stora Öron och slokota. Rålamb 13: 63 (1690). Mellan beväpnade Skalder i band Rimthussarne stodo, / Sågo mot jorden, med hängande läpp och slokiga öron. MarkallN 1: 85 (1820). Arnell Scott Sjöfr. 12 (1829; om svans på hund). ArbB 96 (1887; om hattbrätten). Så slutade den jagten. Allt slut, björnen borta, Per borta, och värst af allt matsäcken var också sin kos! Hundarne slokiga, och jag sjelf hungrig och förargad! Schröder MinnSkog. 145 (1888). En cigarrettrökande dam i slokig panama. Cedercreutz Männ. 21 (1920).
Spalt S 6721 band 27, 1977