| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLUMRA slum3ra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Wexionius Sinn. 4: B 1 b (1684)), -ANDE, -ING (numera föga br., Spegel (1712), SvTyHlex. (1872)); jfr SLUMMER.
1) (†) bete sig slarvigt l. överilat l. tanklöst l. bege sig (till en plats) på ett tanklöst l. överilat sätt; äv. tr.: vårdslöst vräka (ngt ngnstädes); äv. dels i uttr. slumra med ngn, leva i sus o. dus med ngn, dels i uttr. slumra med l. i ngt, bete sig slarvigt osv. med l. i ngt. G1R 4: 117 (1527). Tu .. (dvs. G. I:s silverköpare vid Sala, skall) tage szynnerlige Qwittentier på alle the Rothekarlas, Dagekarlas szölffwer, slaggsölffwer, och flere sliike partzeler .. och icke slumbrat szå obeskedeligen alt vdi en hoop, szom nu skett är. Därs. 16: 32 (1544). Därs. 21: 285 (1550; i fråga om förflyttning). Därs. 22: 119 (1551: slumbrede .. medt en hoop Juther). (Klockarna) wåga icke slumra med Postens snara och säkra fortställande. VDAkt. 1796, nr 234. Slumra i sina affärer. Meurman (1847). — särsk.
a) i vissa uttr.
α) slumra hädan l. slumra till vägs, gå slarvigt l. överilat l. tanklöst l. oaktsamt till väga, förfara utan ordning o. reda; äv. slumra hädan med ngt, gå slarvigt osv. till väga med ngt. G1R 24: 40 (1553; slumbre heden). Thu (dvs. ståthållaren på Sthms slott, må) vare förtäncht att beställedt så, att medt slachterijt icke slumbres häden, .. uthan att ther medt motte tilbörlige handles, så att inthett kommer til spijlles. Därs. 25: 375 (1555). Möller (1755: til wägs).
β) gå och slumra (sin värld igenom), närmande sig 5 a: bete sig tanklöst l. ouppmärksamt, ”gå o. sova” resp. ”gå sovande gm livet”. Nordforss (1805). Meurman (1847: sin verld igenom).
b) ss. vbalsbst. -ande: slarv l. håglöshet l. likgiltighet; äv. konkret: blunder, misstag. Brask Pufendorf Hist. 73 (1680). Intet tror jag, att rådet har förorsakat .. (det svåra tillståndet i landet) igenom deras slumrande. Ulrika Eleonora (1714) hos Carl XII Bref 127. Serenius (1757; under blunder).
c) ss. vbalsbst. -ing, konkretare: gm överilning gjort misstag, obetänksam handling. Schultze Ordb. 4565 (c. 1755).
2) (†) (på ett slarvigt l. vårdslöst sätt) slösa l. bära sig slösaktigt åt; äv. tr.: (på sådant sätt) förslösa (ngt); jfr SLUMMA, v.2 Sylvius Curtius 593 (1682). Schultze Ordb. 4564 (c. 1755; tr.). — jfr BORT-SLUMRA.
3) om person l. djur: sova; i sht o. utom i vitter stil numera bl.: sova lätt l. för en kort stund, ”ta sig en lur” (jfr DÅSA, HALV-SOVA); äv. i utvidgad anv., om öga. Swedberg Dav. § 80 (1713; om ögon). Jag kan aldrig slumra roligt förrän jag kommit till slut med den saken. Nordforss (1805). Som han (dvs. kung Ring) slumrar, hör då sjunger kolsvart fogel ifrån qvist: / ”skynda, Frithiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist.” Tegnér (WB) 5: 129 (1820). En dag har flytt, det stundar natt, / re’n slumra alla fåglar små. Forsman SprBl. 6 (1890, 1893). Jag slumrar litet de första milen (av tågresan), ty det är sent på hösten, och dagningen går långsamt. Martinson ArméHor. 324 (1942). — jfr BORT-, FORT-, FÖR-, HALV-SLUMRA. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) med innehållsobj. I barn, som slumren der / Oskuldsslummer! Valerius 1: 140 (c. 1850).
b) (numera bl. tillf.) i uttr. slumra middag, sova middag, ta sig en middagslur. Wetterbergh Selln. 93 (1853).
c) (numera föga br.) i p. pr. i adjektivisk anv., om dvala: som kännetecknas av att man slumrar. Runeberg (SVS) 3: 37 (1832).
d) (†) ss. vbalsbst. -an i konkretare anv.: slummer. En Slumran föll min’ matta Ögon ann. Wexionius Sinn. 4: B 1 b (1684).
e) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ing; äv. i konkretare anv.: (stund l. period av) slummer. Spegel (1712). Skulle yrsel tilstöta (vid influensa) med slumringar, försummes ej spansk fluga, som sättes i nacken. Darelli Sockenapot. 139 (1760). Nu Morgonen, på rosors väg från Östern, / Med daggens perlor öfverströdde jorden, / När Adam vaknar ur den lugna slumring. JGOxenstierna 4: 157 (1815). SvTyHlex. (1872).
4) börja slumra (i bet. 3), falla i slummer, somna (in); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: insomnad; numera nästan bl. i den särsk. förb. SLUMRA IN o. i ssgn IN-SLUMRA. Spegel (1712). På grenen af en alm Alexis hängt sin lyra, / Och slumrat vid des fot. Bellman (BellmS) 2: 72 (c. 1780, 1791). Vid modrens bröst, / Slumrad eller vaknad, / Vet han (dvs. den nyfödde) ej af sorg och tröst. Bäckström Dikt. 64 (1870). — jfr AV-, BORT-SLUMRA.
5) i oeg. l. överförd l. mer l. mindre bildl. anv. av 3 (o. 4); särsk. dels i fråga om ngn l. ngt som (tillfälligt) är overksam(t) l. om ngt som finns latent l. förborgat l. outnyttjat i ngn l. ngt (o. som kan väckas till verksamhet l. liv l. träda i dagen), dels i fråga om att ngns uppmärksamhet l. omtanke (tillfälligt) är avslappad l. att ngn inte är medveten om ngt o. d.; ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) med subj. betecknande person (l. ett ss. person uppfattat väsen) l. ngns själ o. d.; i sht förr äv. i uttr. slumra på tanken om ngt, vara nöjd o. belåten (o. förhålla sig passiv) gm att tänka på ngt; slumra för ngt, vara omedveten om l. ouppmärksam på ngt. KyrkohÅ 1912, MoA s. 46 (1741). Ingen (må) slumra på tanken om ovanskligheten af sitt vunna goda. Rydqvist i 2SAH 12: 529 (1827). Den aldrig slumrande Nemesis. Palmær Eldbr. 72 (1834). Soldan (1849) hos Aho Soldan 157 (: för). Huru har icke .. (Guds ord) väckt mången slumrande själ! Rundgren Minn. 2: 41 (1872, 1883). På djupet hos varje buse slumrar en gentleman. DN(B) 1957, nr 348, s. 13. — jfr HÄN-SLUMRA. — särsk.
α) (i vitter stil) betecknande att ngn är död (o. begraven): sova (dödens sömn), vila i graven o. d.; äv. (motsv. 4): dö, insomna o. d. (äv. i uttr. slumra hän). Kellgren (SVS) 2: 351 (1793). Låt mig slumra hän / I stilla ro. Runeberg (SVS) 6: 254 (1863). Jag vill ej störa slumrad mö / Med lifvets bifallslarm. Hedenstierna Kaleid. 123 (1884). (I Uppsala domkyrka) slumrar .. gamle kung Gösta med sina drottningar i det .. gustavianska grafkoret. LbFolksk. 134 (1890). Slumra under kyrkogårdens gröna tuva. Östergren (1941). jfr AV-, BORT-, HÄN-SLUMRA.
β) [efter lat. indignor, quandoque bonus dormitat Homerus, jag harmas så ofta den gode Homerus slumrar (Horatius De arte poetica 359)] i uttr. betecknande att äv. Homeros stundom gjorde fel (o. sålunda äv. den bäste kan göra sig skyldig till ett förbiseende). Horatius har wågadt sig wid at säja .. at sielfwa den oförliknelige Homerus slumrar understundom. Lagerbring HistLit. 211 (1748). Homerus slumrade som bekant då och då, men ännu har man inte hört att Aristofanes tog sig en lur. Zetterström VärldHj. 22 (1942). jfr: Rafael slumrade och satte byggnader på taflan, som föreställde syndafallet. Nordin i 2SAH 5: 146 (1808).
b) med sakligt subj. Jöns Pedersson hafwer intet .. (uträttat), uthan låtit så tijden slumra sin koos. UUKonsP 5: 252 (1660). Utom Städer är både inwärtes och utwärtes handel nog matt och slumrande. Lagerbring 1Hist. 4: 260 (1783). På i (kajut-)taket fästade band slumrade sjökorten i prydliga rullar. Carlén Ensl. 2: 242 (1846). Nordanwinden, / Som blåste skarpt i synen på osz, wäckte / En slumrad flusz. Hagberg Shaksp. 3: 26 (1848). En fridfullt slumrande småstadsidyll. SvLittTidskr. 1960, s. 83. — särsk.
α) om naturen l. om naturkraft l. naturelement l. om jord l. hav o. dyl. l. om ort o. d.: vara overksam, vila, ”sova” (särsk. om naturen osv. i vila under natten); äv. motsv. 4. Så satt hon der (dvs. vid källan) en afton sen, / När vestan fläckten slumrat re’n / I Rosens ambraskrud. Runeberg (SVS) 2: 26 (1824). Hur stilla och ljuft slumrade ej hela naturen i den ljumma majnatten! Wennerberg 2: XLVIII (1882). (Snön bredes) understundom af naturen .. som ett skyddande täcke öfver en slumrande jord. Wikner Vitt. 232 (1885). Blasieholmen låg skum och slumrande (i gryningen). Siwertz JoDr. 253 (1928).
β) om ngt som har organiskt liv (särsk. om frö) l. om organiskt liv hos frö o. d. (Stärkelsen o. fröet) äro båda slumrande delar (hos växterna), som sofva sig bort ifrån ett aftagande lif, och vaknar å nyo till ett friskt och förnyadt. Agardh Bot. 2: 258 (1832). Proventivknopparne (dvs. de svagare knopparna hos Linnæa borealis Lin.) .. slumra .. ofta 2 till 3 år, innan de utväxa till årsskott. BotN 1878, s. 125. Fröets slumrande lif. Sundén (1891). 1880—83 gick en (rödsots-)epidemi i Malmö; blott höstetiden yppade sig sjukdomen, öfver halfva året slumrade smittämnet nästan fullständigt. 2NF 24: 135 (1916).
γ) om (ännu) outnyttjade ekonomiska tillgångar, i sht naturtillgångar. Länder .., hvilka förstodo att begagna sig af de i dem slumrande ”kraftkällorna”. EkonS 1: 205 (1891; t. orig.: schlummernden). Det ligger helt enkelt millioner och slumrar i den marken. Carlsson MinB 57 (1912). DN(A) 1933, nr 269, s. 18 (i p. pr., om kredit). Jordens slumrande rikedomar. SvHandordb. (1966).
δ) om egenskap l. sinne l. anlag l. psykisk kraft l. samvete l. föreställning o. d. hos människa. Händelsen väckte till liv förut slumrande minnen. Med aldrig slumrande omtanke. Leopold 3: 362 (1801, 1816; om eftersinnande). Hastigt vaknade .. en slumrad känsla. Lindegren 3: 42 (1807). Wallin 1Pred. 3: 250 (c. 1830; i p. pr., om håglöshet). (Mannens) ögon stirrade glanslösa ut i det tomma intet, fukten märkte han ej, hans sinnen slumrade och kroppen tycktes okänslig för allt. Janson Abr. 279 (1901). Knöppel SvRidd. 103 (1912; i p. pr., om jaktpassioner). Rykten, som kommo (till Uppl. på 1600-talet) om satans .. framfart i Dalarna och Norrland väckte .. de gamla slumrande trolldomsföreställningarna till nytt liv. KyrkohÅ 1930, s. 176. I svensk press hörs ofta ”världssamvetet” tala. Men ibland slumrar det helt. DN(A) 1964, nr 354, s. 2.
1) till 4: slumra in (se slumra in 2); äv. bildl. (jfr 2 o. slumra 5). Törneros (SVS) 3: 73 (1831). Lamm Oxenst. 150 (1911; bildl., om rättfärdighetskänsla).
1) (†) till 1, 2: gm slarv l. tanklöshet l. passivitet o. d. förslösa l. slösa bort (ngt) l. (bildl.) förspilla l. förnöta (tid); jfr 2. Ther går en Narr, och slumbrar bort Penningarne hos en Frantzos. Weise 211 (1697). Det .. wittnesbörd, hwarmed .. Wetenskaps Academien .. mig hedrat och det præmium, som .. Witterhets Academien mig .. tildömt, äro nog tilräckeliga bewis, det iag ei aldeles utan frukt slumrat bårt mina senare dagar. JHMörk (1756) i 2Saml. 9: 127. Slumra bort .. sin lycka. Weste FörslSAOB (c. 1815). ÖoL (1852).
2) till 3: gm att slumra förspilla (tid) l. få (tid) att gå o. d. Orrelius Diurr. 23: 1 (1750). Hagberg Shaksp. 6: 244 (1849).
4) (i vitter stil) bildl., om person: (stilla) dö l. avlida; äv. i överförd anv., om växt. Sof, som liljan, hon slumrar bort, / Flygtigt bruten af höstens vind. Runeberg (SVS) 1: 81 (1828). Topelius Ljungbl. 275 (1858, 1860). —
SLUMRA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. till 3: gm att inslumra komma ifrån (ngt). Jag slumrade ifrån hela berättelsen. Weste FörslSAOB (c. 1815). —
SLUMRA IN10 4.
1) (†) till 1, i fråga om att skjuta med eldvapen: slarvigt ”slänga iväg” (kula) in (ngnstädes). Törngren Artill. 2: 97 (1795).
2) till 4: falla i slummer; jfr slumra av 1, slumra bort 3. Serenius Eee 3 b (1734). jfr inslumra. särsk. bildl.; jfr 3 o. slumra 5. LBÄ 27—28: 140 (1799). Frågan om en .. (allmän student-)förening hade väl redan tidigare (dvs. före 1840-talet) väckts (i Uppsala), men åter slumrat in och fått blifva liggande. Wennerberg 2: XXIV (1882). FinT 1930, 1: 37.
3) (i vitter stil) bildl. (jfr 2 slutet): (stilla) dö l. avlida. Rydberg Faust 106 (1876). jfr inslumra. —
SLUMRA TILL10 4.
1) (†) till 1: bete sig slarvigt l. tanklöst l. överilat; anträffat bl. i uttr. slumra till med ngt. G1R 21: 246 (1550: med köpenskapen).
2) till 4: kortvarigt slumra in; äv. mer l. mindre bildl. (jfr slumra 5). CVAStrandberg 3: 219 (1854). Man kunde höra nattens långa andetag, när den slumrade till på sitt läger av böljande skogsvidd. Johansson RödaHuv. 1: 138 (1917). Troligt är att föraren (av olycksbilen) slumrat till vid ratten. DN(A) 1964, nr 45, s. 15. —
SLUMRA ÖVER. (†)
1) till 1: på ett slarvigt l. tanklöst sätt behandla l. gå över (ngt) l. gm slarv l. ouppmärksamhet l. tanklöshet förbigå (ngt), slarva över; äv. utan obj. Salander Gårdzf. 238 (1727; utan obj.). Jag vil väl tro, at det torde omtalas i flere böcker, at desse (paduanska präglar) äro uti le Cabinet de St. Genevieve; men antingen har jag slumrat öfver det, eller har jag icke råkat på de böcker där det omtalas. Björnståhl Resa 1: 76 (1770). Huru kan man slumra öfver en så hufvudsaklig omständighet? Weste FörslSAOB (c. 1815).
1) (†) till 1 (o. 2): person (man) som är slarvig (l. slösaktig) i sin livsföring, slarver. GullbgDomb. 29/2 (1620).
2) till 3: person (man) som slumrar; äv. bildl. (jfr 3 o. slumra 5): trög l. slö l. försoffad l. likgiltig person (man), drönare. Juslenius 386 (1745). Weste (1807; äv. bildl.). Hon lutade sig leende över den lille slumraren. Östergren Timme Elfv. 1: 4 (1875).
3) (i vitter stil) i bildl. anv. av 2, om avliden person (man); jfr slumra 5 a α. Atterbom SDikt. 2: 294 (1816, 1838).
4) (vard.) slummer, lur, ”tupplur”; särsk. i uttr. ta sig en (liten o. d.) slumrare, ta sig en (tupp)lur. Johansson Dagb. 1: 174 (1876: togo sig en stilla ”slumrare”). Jag tog mig nog en liten slumrare. Sparre KaptKrus. 94 (1923).
Avledn.: slumrarinna, f. [jfr t. schlummerin]
1) till slumrare 2: slumrerska; äv. mer l. mindre bildl. (jfr 2). Runeberg (SVS) 1: 239 (1832; om ros i knopp). (Nyårsdag,) denna nyfödda dotter af tiden, slumrarinnan med dimmiga slöjan, 1837. Topelius Dagb. 3: 10 (1837). Nu öfver slumrarinnans kind / Se, hur ett himmelskt löje gått! Böttiger 1: 237 (1845, 1856). Östergren (1941).
SLUMRERSKA, f. [jfr slumrare] till 3: kvinna som slumrar, slumrarinna (se d. o. 1); äv. mer l. mindre bildl. (jfr 2), äv. om Italien med tanke på dess ofrihet under 1800-talet (varur det tänkes komma att ”uppvakna”). Atterbom LÖ 1: 137 (1824). Italia! slumrerska i forntidsgrift, / Vak upp en gång att dina bojor spränga! BEMalmström 6: 303 (1846). Siwertz Pagoden 128 (1954).
Spalt S 6787 band 27, 1977