Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÅSA då3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (tillf., SthmT 1897, nr 2313 A, s. 3); jfr DÅS.
Etymologi
[jfr ä. d. daase, dåsa; möjl. utgående från en (icke uppvisad) ä. fsv. biform med långt ā till DASA (jfr isl. dásinn, dufven, samt DÅSE o. DÅSNA) l. från en (likaledes icke uppvisad) dylik med kort ŭ till DUSA (jfr det enl. LoW (1889) i Götal. stundom förekommande uttalet med öppet å-ljud i adj. DÅSIG); sannolikt återgår ordet såväl på ett ä. fsv. dāsa som ett ä. fsv. dŭsa]
befinna sig i ett tillstånd af lojhet l. slapphet, halfsofva, slöa. Ligga och dåsa i hängmattan. Dit ut .. styrde nu Gusten, dåsande vid rorkulten med pipan i munnen. Strindberg Hems. 134 (1887). I historien lefver allt, där dåsas icke. Larsson PoesLog. 37 (1899). I buren dåsar håglös papegojan, / ty det är tomt i vattenkoppen. Andersson Kal. 24 (1906). — jfr HALF-DÅSA.
Särskilda förbindelser: DÅSA AF10 4. komma i ett tillstånd af halfsömn. PT 1896, nr 224, s. 3. Hedin Pol 1: 97 (1911). —
DÅSA BORT10 4. jfr BORTDÅSA.
1) gm att dåsa låta (tid) rinna sig ur händerna resp. få (tid) att gå. Nu har jag dåsat bort den vackraste delen af morgonen. Tavaststjerna Inföd. 101 (1887). Dåsa bort dagens heta timmar i (hängmattan). Grebst Året 203 (1913).
2) = DÅSA AF. Roos Skugg. 142 (1891). —
DÅSA FRAM10 4. trögt (o. sömnaktigt) röra sig framåt. VFl. 1911, s. 146. refl. Rötmånan dåsar sig fram i hundstjärnans brinnande tecken. Strindberg Fagerv. 89 (1902). —
DÅSA TILL10 4. = DÅSA AF. Rönnberg Bredbolstad 68 (1907).
Ssg: DÅS-ÖGD, p. adj. som har dåsiga ögon; äfv. bildl. Det kusliga skenet från två dåsögda talgljus. Heidenstam Alienus 3: 68 (1892).

 

Spalt D 2496 band 7, 1923

Webbansvarig