Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÅRLIG då3rlig2, adj. -are. adv. = (†, Rudbeckius Starcke A 2 a (1624)), -A (numera bl. arkaiserande), -EN, -T.
Ordformer
(-lik (Elgström o.) Ingelgren 330 (1811: dårlikt, adv.), Afzelius Sag. 7: 192 (1853). -lig(h)it (n. sg.) Job 1: 22 (Bib 1541), Nicander GSann. 56 (1766))
I. [fsv. darliker; afledn. till dare (se DÅRE); jfr d. daarlig, mnt. dōrlik]
1) (numera bl. i högre stil, föga br.) motsv. DÅRE 1: dåraktig; vanl. om sak l. förh., mera sällan om person. At han så dårliga giordt hade. OPetri Kr. 54 (c. 1540). Huadh är nu thetta för itt dårligit spell, / Att han herren gudh nu fresta will? Holof. 30 (c. 1580). Har iag ätit något tre eller fyra gånger som hvar gång bekommit mig illa, så vore iag vähl altför dåhrlig om iag det än vidare åstundade. KStobæus (1725) hos Fürst Stobæus 62. Vettiga släppe man in, de dårliga stänge man ute! Nicander Minn. 41 (1769). Luftslott och dårliga förhoppningar. Rydqvist i SAH 12: 355 (1827). Risberg Sof. 23 (1910).
2) (†) motsv. DÅRE 2: vansinnig, sinnessjuk. Linc. (1640; under furenter).
II. [tillf. lån af d. daarlig; anv. i d. beror på bet.-sammanfall o. formförväxling med motsvarigheten till sv. DÅLIG] (†) = DÅLIG I 1, 3. Det gifs ej en man .. / .. så dårlig att till intet han duger. Afzelius SæmE 25 (1818). Erkebiskop Lars .. bestraffar .. (Erik XIV:s) ochristeliga lefnad och dårlika seder. Dens. Sag. 7: 192 (1853).
Afledn.: DÅRLIGHET, r. l. f. (†)
1) motsv. DÅRLIG I 1: dårskap. Nicander SalOrdspr. 31 (1760). Min rätta sjukdom heter / Fruktlöst hat mot dårligheter. Leopold 2: 481 (1795, 1815). Dens. 6: 340 (c. 1820).
2) motsv. DÅRLIG I 2: vansinne. Verelius 192 (1681).

 

Spalt D 2495 band 7, 1923

Webbansvarig