Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
(numera i sht i vissa trakter) slarva (se SLARVA, v. I 3), äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: slarvig; äv. tr. (motsv. SLARVA, v. I 3 f), särsk. dels: gm slarv tappa (ngt), dels: sluddra (ngt); i sht förr äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: slarvigt gjord l. utförd. Sedan gick den oxen (dvs. drängen) och slurfwade i golfwet 3. st. mina fina Porcellains-taszar (dvs. porslinskoppar). Dalin Arg. 1: 282 (1733, 1754). Denne eldige, men slurfvande Thorild (dvs. J. Lindebäck), är nu rest till Åbo. Hjelt Medicinalv. 3: 110 (i handl. fr. 1793). (Vissa tryckfel) må .. wara tillkomna af en slurfwad Skrift eller slarfwad Sättning. VexiöBl. 1811, nr 35, s. 3. ”Om du mår illa så drick starkt fläderté,” förmanade gubben; ”man bör ej slurfva med hälsan.” Wetterbergh Sign. 278 (1843). Vid åsynen af främlingen slurfva .. (fängelsevakterna) något om pengar till kaffe. Lindqvist Stigm. 120 (1906).
SLURVA SIG IGENOM10 0 040 l. 032. slarvigt gå igenom (ngt); äv. utan obj. FTopelius (1830) hos Vasenius Top. 1: 324 (utan obj.). —
SLURVERI104, n. [jfr nor. slurveri] (numera i sht i vissa trakter) slarvande, slarv (se slarv, sbst.1); äv. konkret(are), om ngt som kännetecknas av slarv. SP 1791, nr 281, s. 2. Nyström (1795; om ngt slarvigt skrivet). Polyfem I. 33: 5 (1810).
Spalt S 6810 band 27, 1977