| Publicerad 1978 | Lämna synpunkter |
SLYA sly3a2 l. SLIA sli3a2 l. SLYGA sly3ga2 l. SLYJA sly3ja2 l. SLÖJA slöj3a2, sbst.1, förr äv. SLEJA l. SLÖGA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (†) koll., om ris l. bränsle erhållet av buskar l. unga (löv)träd; jfr SLY, sbst.2 2. 4. Lass Slöija. VDAkt. 16/1 1736, F III 7.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = SLY, sbst.2 3. Björkstubbarna, som börjat leva ett slags igelkottsliv med slyorna spretande i alla riktningar ut från de äldre grundrötterna, eller ibland snett ut från själva stubben. Martinson Midsomm. 34 (1938). Lindström LeendGud. 99 (1951).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) avbruten telning l. kvist, spö, vidja (särsk. om ett för fångst av djur i sht förr använt spö som har toppkvistarna kvar o. stundom är försett med ett band); äv. om ett av sammanflätade l. sammanknutna (äv. med rem o. d. sammanhållna) kvistar (jämte skaft) bestående redskap avsett att slå med (förr särsk. om sådant redskap avsett att ge prygel l. aga med, ris, karbas); jfr SLY, sbst.2 4. (Lat.) Flagrum (sv.) slyia. VarRerV 49 (1538). För then skul haffuer Gudh fått Öffuerhetenne swerdet j handena, och enom Hwsbonda rijs och slyio, at the skola brukat och hugga til, när the see at thet så behöffues. LPetri 3Post. 115 b (1555). En slya (använd att döva fisk med) består af några hopvridna björkvidjor, som fästas vid ett skaft, så att det hela får utseendet af en piska med flera grofva snärtar. Ekman NorrlJakt 408 (1910). Fatab. 1910, s. 77 (för fångst av laxöring). Slya .., hvarmed ekorrar fångats i trädtopparna. Stående på marken, träder fångstmannen upp spöt försiktigt, så att ekorrens svans faller i förgreningen. Därefter tvinnar han, tills dess toppkvistarne spunnit in sig så säkert i de långa svanshåren, att han kan rycka till utan risk, att det lossnar. Keyland NordMJakt. 24 (1911). Under höger hand hade (den plöjande) mannen en slya, en lång böjlig hasselslya. Salje Låg. 8 (1971). jfr BJÖRK-, EKORR-, VIDE-SLYA m. fl.
Spalt S 6945 band 28, 1978