Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SLÖDDRIG l. SLÖDERIG, adj.
Ordformer
(slöddrig 1682—1872. slöderig 1749)
Etymologi
[sannol. samhörigt med SLÖDDRAD]
(†)
1) som uppträder utan ordning o. reda; slamsig l. slarvig o. d.; jfr SLUDDRIG 1. Doch lijkwäl förlåter iagh (dvs. Alexander den store) migh intet på ett sådant slöddrigt och gement Folck (dvs. skyter m. fl.). Sylvius Curtius 642 (1682). Lind (1749; under schlauderhafft).
2) [till slöddra (se SLUDDRA)] = SLUDDRIG 2. Tholander Ordl. (1872).
Avledn.: SLÖDDRIGHET, r. l. f. (†) till slöddrig 1: oredighet l. slamsighet l. dyl. (P. Lunds) poesi har .. en allmännelig utmärkelse af slurf och slöddrighet, en afgjord brist på höghet i lyftning, på renhet i stämning och smak, vårdat språk, sedlig hållning och värdighet. Atterbom Siare 4: 170 (1847).

 

Spalt S 7378 band 28, 1979

Webbansvarig